Gästkrönika: Nånstans nångång inträffar även vårt onämnbara
"Det där klivet man som supporter av Örebro, Kalmar, Trelleborg, Landskrona eller GIF Sundsvall stundtals önskar att ens klubb aldrig mäktat med. Den där kärva lånade tiden i finrummet som sätter patetiska griller i en supporters huvud."
GIF lär inte komma ut i Europa i år heller. Som det ser ut just nu kommer vi snarare till Ljungskile. "Nyllet" påstår att det värsta supporterlivet är det att hålla på en klubb som är NÄSTAN bra. Men det har sina poänger och än ska vi inte ge upp...
Be mig att peka ut en ömklig typ. Jag riktar då pekfingret mot dig. Just det, du lyxlirare som ödet placerat som supporter till en regelbundet seriesegrande storklubb.
En ynka misslyckad säsong och du ojar dig som en bebis. Över att det börjar bli flera år sedan du senast svajade och flinade fånigt på något torg. Medan dina hjältar, bakfulla och hålögda, agerade hesa clowner i töntigt lilafärgade Ray-Bans på en tillfälligt uppspikad scen.
Jag säger då: flera jobbiga år, helledudane. Värsta exemplet i modern tid: Malmö FF. De hade inte vunnit på 16 långa år. "16 års lidande längtan" som en tidning skrev. Heliga skapare. En hyfsat stor klubb som Newcastle har inte vunnit på en mansålder. Espanyol har aldrig vunnit. Inte heller Middlesbrough. För att inte tala om Kalmar, Örebro eller Giffarna. 16 år. Snacka om att oja sig över en spik i foten när världen brinner.
Om några vet hur det är att lida i samband med bollsport är det alla vi som supportar nästintill-klubbarna. De som är tillräckligt bra för att vi fans ska våga fantisera om guld och tryckta halsdukar som fladdrar ur öppna bilfönster. Men som är tillräckligt mediokra för att detta aldrig ska ske.
Det som får oss att inte ge upp är något nästan religiöst. Ett mantra som mumlar: "längst där borta i tunneln kanske...". Lite som då Van Morrison länge fick den mest hårdhudade ateist att se Kristus komma släntrande nedför ens privata Golgata.
Den skotske författaren Harry Ritchie har skrivit lysande om detta i novellen "Take My Whole Life Too". Texten finns tyvärr bara publicerad i fotbollsantologin "My Favourite Year" och lär aldrig släppas på svenska.
Därför bör den återberättas. Åtminstone konturerna av den. Vi är nämligen åtskilliga som känner igen oss. Oavsett om våra hopplösa nästan-himlen-upplevelser inträffat med Örebro, Landskrona, Trelleborg eller t o m GIF Sundsvall.
Richies motsvarighet heter Raith Rovers. Ett gäng eviga förlorare från skotska trakter så tegelbruna att ryska gruvstäder vid jämförelse blir ljuva semesterdrömmar.
Richie hade inte upplevt framgångar med sitt lag sedan han var liten grabb på 1960-talet. Men plötsligt vände det. I en framgångsvåg hämtad som från "Roy of the Rovers" började division II-laget Raith plötsligt vinna under en säsong på 1980-talet.
Och som de vann. De slog bl a St Mirren med 7-0. Bland Raiths fans är St Mirren sedda som ett smärre storlag. I en sekvens vann Rovers sju matcher i rad. Det är den saligheten Richie rekapitulerar. Kvällar med text-TV, morgnar på centralstationen i jakt efter hemtraktens morgontidning, telefonsamtal hem till far med resultaten, ett slags återuppståndelse.
För problemet var att Richie inte befann sig i Skottland. Han fanns inte ens i sin valda nya hemstad, London. Utan på Costa del Sol i Spanien. Där inte många brydde sig mellan golfsvingarna och paraplydrinkarna.
Men Raith fortsatte vinna, Richie hann hem. Fick uppleva på plats hur hans skräplag vann uppflyttning till högsta divisionen. Till domäner vanligen dominerade av giganterna Celtic och Rangers.
Visst. Korrekt. Raith Rovers vann inte något glitter för detta. De hade snarare tagit det där vanskliga steget upp till landet nästanbra. Det där klivet man som supporter av Örebro, Kalmar, Trelleborg, Landskrona eller GIF Sundsvall stundtals önskar att ens klubb aldrig mäktat med. Den där kärva lånade tiden i finrummet som sätter patetiska griller i en supporters huvud.
Samtidigt som Harry Richie ger oss hopp förtydligar han bara bilden av hur långt ifrån nirvana vi ändå är. Hur troligt det är att lidandet fortsätter våra arma supporterliv ut.
Men ändå. Något slags tröst får vi av Richie. Inte minst ger han ny näring till våra fantasier om det där onämnbara. Att det kanske vänder. Att årets säsong kanske ändå till slut blir bättre än debacle som 1991 eller 1975. Att Silly Season ger oss hjältarna som lyfter hela helvetet. Eller att även vi får se en motsvarighet till Roman Abramovitj komma på en nedoljad hingst nånstans ifrån Långtbortiöstavall och ösa in några miljaaarder i klubbkassan.
Så medan ni ojar er över ett slitsamt år på en medioker silverplats läser jag återigen om "Take My Whole Life Too" och nynnar lite trevande på frasen: "SM-guld, SM-guld".
Medan jag luttrat analyserar Silly Season: "Ja, hm, den där reserven från Moss kan nog vara nåt." "Och, har inte den där suttit länge nog på bänken i Kalmar nu?." Just då hör jag om en tänkbar bänknötare från Brann. Det tar sig.
Nånstans nångång inträffar även vårt onämnbara. Tro mig. Tro mig.
