Säsongen som gick (upp i rök?)
Efter den genomlidna säsongen skulle den luttrade GIF-supportern kunna känna sig frestad att citera en av figurerna ur den kända nyårssketchen, ”Here we go again Miss Sophie!”. Vi har kastats mellan förtvivlan och hopp, vi har genomlidit otaliga ”avgörande matcher” och till sist har den stora förhoppningen om fortsatt spel i allsvenskan kommit på skam. Hur ska vi egentligen värdera säsongen 2008? Är det ett kapitalt fiasko? Eller är det precis vad man kunde vänta sig? För att kunna en göra en sådan värdering backas först bandet till vår situation under föregående säsong.
GIF Sundsvall var på inget vis en självklar kandidat för avancemang i 2007 års Superettan-serie. Vår trupp var på inget sätt anmärkningsvärd och vi hade genomlidet en kaotisk och besvärlig säsong under 2006. Prestationerna gick upp och ned och inför hösten var vi ett av en handfull lag som slogs om de två platserna efter IFK Norrköping. Avslutningen på säsongen var direkt svag, flera tillfällen att säkra avancemang mot svaga lag togs inte tillvara. Vårt avancemang säkrades först genom ”Undret i Ljungskile”, med ett visst mått av tur. Det är knappast någon överdrift att 2007 års GIF Sundsvall skulle ha fått betydande problem i ett kval mot allsvenskans tolfte lag ÖSK. Vår skakiga tredjeplats gav oss troligen avancemang endast genom att allsvenska utökades med två lag. Men varför detta ältande om Superettan 2007 när allsvenskan 2008 ska summeras? Därför att man med ledning av detta kan hävda att GIF Sundsvall var sämre rustat för allsvenskan än vad lag normalt är som avancerar. Laget var något svagare än det brukar vara för en nykomling och tränarfrågan inför 2008 var fortfarande inte löst. Det senare var för övrigt en fråga som fortfarande inte fått en tillfredsställande lösning efter att Rikard Norling lämnade klubben tre år tidigare.
Kraven på att förstärka spelartruppen blev stora därför att GIF:s ledning, till skillnad från Norrköpings, insåg hur stort steget till den högsta serien är. Under våren 2008 bestod startelvorna ofta av högst fem spelare från den föregående höstens startelvor, där flera av de nya spelarna anlänt kort före seriens start. Tränarfrågan löstes, möjligen när andra alternativ fallit, genom det okonventionella valet att anställa en tidigare tränare. Uppfattningarna om Per-Joar Hansens förmåga och tidigare prestationer är, milt utryckt, delade bland dem som följde GIF Sundsvall under 2002-2003. Vi vet alla hur säsongen 2008 utvecklades. Under den första halvan av säsongen blandades bottennapp med bättre prestationer men poängmässigt var utfallet acceptabelt. Mot bakgrund av att laget haft så litet tid att spelas samman fanns det anledning att känna en viss tillförsikt. Tyvärr gick vändningen i motsatt riktning. Efter den spelmässigt jämna matchen mot Helsingborg borta, som förlorades efter en snöplig straff, följde ett kraftigt ras i både prestationer och resultat. Försvarsspelet hade sviktat under våren och det blev än värre efter Stefan Ålanders skada och försäljningen av Mikael Lustig. Den senares frånfall fick dessutom stora konsekvenser för lagets offensiva slagstyrka.
Under de sex omgångar som Sören Åkeby ledde laget inleddes en viss förbättring men den räckte inte så långt som behövdes. Det var tillräckligt små marginaler för att det skulle ha kunnat räcka till en kvalplats. Vinst mot ett segt HBK eller kryss mot Gefle och ÖSK hade gett oss kvalplats, allt annat lika. Betyder det att man bara ska konstatera att ”vi hade otur”? Eller är säsongen i sin helhet ett misslyckande, då vi egentligen inte alls borde ha varit inblandade i bottenstriden? Till att börja kan man konstatera att nykomlingar både tippas att åka ur och faktiskt oftast åker ur i världens alla högsta serier. GIF Sundsvalls situation under hösten 2007 förbättrade inte den prognosen. Dessutom bör man beakta hur våra konkurrenter presterat under 2008. Allsvenskan har i år uppvisat en mycket tydlig skiktning. Topplagen står i en klass för sig, i en utsträckning man inte gjort på mycket länge. Det skiljer hela 19 poäng mellan ettan och femman i serien! Under de två toppskikten (ettan & tvåan och trean & fyran) finns ett jämngrått skikt av åtta lag. Från tolvan DIF är det åtta poäng ned till Gefle. Bottenskiktet stod även det, i negativ mening, i en klass för sig. För att prestera i nivå med TFF borde vi troligen ha haft samma målskillnad som de, vilket innebär 23 (!) färre insläppta mål. Den skillnaden är inte otur. Det är svårt att se hur GIF skulle ha kunnat värva spelare och/eller rekrytera en så skicklig tränare att man kunnat slå sig in i skiktet ovanför botten. Värvningarna har i stort sett fungerat väl, ingen av dem kan sägas ha underpresterat och några har presterat bättre än förväntat. Möjligen hade de värvningsansvariga ännu högre förväntningar på prestationerna.
Valet av tränare, som jag gärna vill tro var en påtvingad nödlösning när andra alternativ fallit, fick däremot ett klart negativt utfall. Per-Joar Hansen misslyckades i stor utsträckning under 24 omgångar med vad Sören Åkeby lyckades med under några veckor. Stämningen i laget och kämpaglöden, som var problematisk redan under våren, förbättrades, spelare hamnade på rätt positioner, den beprövade allsvenske spelaren Robert Mambo-Mumba fick spela och försvarsspelet började utvecklas i rätt riktning. Åkeby är en normalkompetent allsvensk tränare och det resultat han uppnådde hade säkert andra tränare kunnat uppnå och överträffa under en hel säsong. I den bästa av världar, med samma spelare och en habil tränare, hade vi sannolikt kunnat slåss med Gefle om att undvika kvalplatsen. Men även inom den lilla gruppen av lag i botten av serien är marginalerna små.
Slutsatsen är att vi presterade något sämre än vi hade förutsättningar till, något som är extra smärtsamt då satsningen på att förstärka laget var stor med GIF-mått mätt. Däremot kan inte nedflyttningen betraktas som ett fiasko. Att klara kontraktet är definitionsmässigt en succé för nykomlingar, om de inte heter AIK, DIF, eller MFF. Utfallet av säsongen 2008 illustrerar med smärtsam tydlighet att små klubbars enskilt viktigaste val är vem som anställs som tränare och hur långsiktig den lösningen är. Om man gör ett stort misstag, som GIF inför säsongerna 2005 och 2006, kan valet bära ned långt ned i avgrunden. Om man rekryterar en kompetent tränare som Rikard Norling som inte ser åtagandet som långsiktigt står man snart på nytt på ruta ett. I en så liten klubb som GIF Sundsvall fortfarande är, är tränarvalet fortfarande långt viktigare än organisationen. Får en kompetent tränare vara ifred, och i bästa fall arbeta ihop med rimligt kompetent sportchef, spelar det mindre roll om ordförande, styrelse och anställd ledning i övrigt lämnar en del att önska. Skulle man dessutom klara att bygga en organisation som inriktar verksamheten efter en klar och tydlig tanke, som tränaren genomför på planen, vore det så mycket bättre. Men dit är det en bra bit kvar. Jag vill till att börja med se en långsiktig lösning på tränarfrågan. Det har högre prioritet än köp av spelare. Jag vet inte om GIF:s styrelse och ledning är i stånd att redan nu skapa en tydlig tankemässig ram kring verksamheten och välja tränare efter den. Är man inte det, anställ en bra tränare först. Jag tror inte KFF hade så kristallklara idéer när de anställde Nanne Bergstrand.