Funderingar kring ett fritt fall
Det är alltid besvärligt att bedöma och försöka skilja mellan missade målsättningar, misslyckanden och fiaskon i idrott. Som supporter har man, definitionsmässigt, högre förväntningar än vad en rimlig bedömning från utsidan ger vid handen. Den utomstående har å andra sidan, särskilt vad gäller mindre medialt påpassade lag, mindre och mer schematisk kunskap än den insatte supportern. Men efter GIF Sundsvalls säsong 2009 är kanske både interna och externa bedömare eniga?
De lag som flyttas ned från Allsvenskan behandlas på ett spegelvänt sätt jämfört de lag som flyttas upp. De senare utses, på goda grunder, till nedflyttningskandidater. Mot den bakgrunden var vårt misslyckande att säkra nytt kontrakt i Allsvenskan 2008 i linje med omvärldens förväntningar. Men de från allsvenskan nedflyttade lagen blir ofta lika rutinmässigt utsedda till favoriter i superettan. Den bedömningen är nog mindre välgrundad än pessimismen om de uppflyttade lagens öde. Få lag under 2000-talet har vänt upp direkt .
Media underskattar ofta hur svårt det är att vinna en serie och superettan har fortfarande ett delvis dåligt rykte som en ”brunkarserie”. Min bild är att serien har utvecklats till att bli betydligt bättre än de gamla andradivisionerna var. Inte minst är lagen taktiskt drivna, de flesta har läst på Nannes läxa för lag med små resurser. De flesta lag har också ett par spelare av god klass, som är på väg till allsvenskan eller för unga, gamla eller ojämna ta klivet dit. De lag som flyttas ned är ofta, helt naturligt, litet sargade efter att ha förlorat sig genom den föregående säsongen. Man har också ofta tvingats sälja av nyckelspelare som inte kan ersättas rakt av.
Inför säsongen 2009 befann sig GIF Sundsvall i den ovanliga sitsen att man både i omvärldens ögon och i sina interna (officiella) bedömningar var seriefavorit. Köpet av Jonas Wallerstedt var en viktig komponent i de bedömningarna. En ärrad striker med god allsvensk kapacitet, av allt att döma av rätt virke för att lyckas än bättre i en lägre division (god fysik och rätt inställning). Internt fanns vissa frågetecken kring hur de senaste årens lagmotor, duon Lustig-Eriksson, skulle ersättas. När dessutom lagets defensiva Nuri Mustafi skadades för resten av säsongen tilltog frågetecknen.
Sett över hela säsongen har resultaten fram till de avslutande omgångarna, från och med hemmamatchen mot ÅFF (då säsongen i realiteten kanske avgjordes), präglats av en svårartad ojämnhet. Som sämst låg vi i mitten av tabellen men så sent som med bara sju omgångar kvar låg vi på en andraplats. Efter en serie starka matcher under sommarens senare del verkade avancemang finnas inom räckhåll. Men det genomgående problemet har varit brist på konsistens. Flera segrar vanns med ett visst mått av tur och under vårsäsongen räddade Fredrik Sundfors åtskilliga poäng. I de matcher jag såg upplevde jag ofta att GIF vann på goda individuella prestationer snarare än ett väl fungerade lagspel. Det gällde i hög grad de inspirerade insatser som Aziz Corr-Nyang stod för omedelbart efter sin ankomst. Under de sista sju omgångarna övergick ojämnheten till ett fritt fall, av ett slag som liknar den olycksaliga vårsäsongen under David Wilsons ledning 2006. Fem poäng på sju matcher! En sådan avslutning kan, oavsett allt annat, inte betraktas som annat än ett misslyckande.
Det finns flera skäl till den bristande konsistensen. Ett uppenbart är det mediokra och ofta direkt undermåliga försvarsspelet. GIF Sundsvall har genomgående under säsongen uppvisat ett försvarsspel som varit under genomsnittet i superettan. Det finns i sin tur förklaringar till det i form av skador, försäljningen av Ålander och nya matchotränade försvarsspelare. Men rotationen har förvärrat, snarare än skapat, ett grundläggande problem som finns kvar sedan vår allsvenska säsong 2008. Det är ingen tvekan om att lagets tränare skulle ha kunnat lyckas bättre på den punkten. Nya spelare hade svårt att komma in i ett försvarsspel utan tydlig struktur. Märkliga uttagningar och bänkningar av tillgängliga spelare ökade den belastning som spelarrotationen utgjorde. Det svajiga försvarsspelet har gjort att vi tappat orimligt många poäng på hemmaplan och totalt sett mot bottenlagen.
Klubbledningen och tränarna valde också att balansera laget med en tydligt offensiv profil inför säsongen. Två av sommarförvärven var också offensiva. Det kan delvis ha varit en felbedömning. Ett lag som är starkt offensivt balanserat är inte en universalmedicin för att besegra lag med lågt spelande försvar, när lag som Qviding och Trollhättan bestämt sig för att ta säsongens skalp no 1. Det räcker ibland, men inte alltid, med två eller till och med tre forwards på planen som håller en klass klart över superettan. I sådana matcher är det också viktigt att kunna vinna med 1-0, så som AIK gjort i årets allsvenska. Man får inte i match efter match springa på kontringsmål.
När svajigheten övergick i de sista sju omgångarnas fria fall tillkom något utöver bristande struktur i spelet. Många spelare presterade så undermåligt dåligt i vissa matcher, särskilt de matcher som var nödvändiga att vinna, att man måste fråga sig vilken slags lagmoral, och individuell moral, som finns i spelartruppen. Säsongsavslutningen är inte något som laget kan ta med sig. Man måste snarast möjligt bearbeta och lägga den bakom sig. Framtiden är i mina ögon inte helt oproblematisk. En andra säsong i superettan innebär fortsatt ekonomisk återhållsamhet. Det blir inte lättare att attrahera publik eller sponsorer till ett lag som avslutat föregående säsong med att skämma ut sig. Föreningen har nyligen valt att skapa en organisation kring elitlaget som, milt uttryckt, andas mer allsvenskan än superettan. Truppen måste bantas av ekonomiska skäl samtidigt som årets resultat visar att i synnerhet mittfält och försvar måste förstärkas. Vi har ett långt kontrakt med en tränare som nu sent i sin karriär måste visa att han också kan organisera försvarsspel med begränsade resurser och lära sig vad spel i superettan innebär. Superettan 2010 kommer att ha fler lag som är starka på papperet men det är kanske det minsta bekymret. Det värsta bekymret är hur det lag vi såg under de sista sju omgångarna ska kunna förvandlas till ett lag av segrare, som vinner närkamper, som löper och är på tå i nittio minuter och som offrar sig hänsynslöst. Den utmaningen måste antas av Sören Åkeby och av de spelare som har ett kontrakt när säsongen börjar.