Sundsvall - Sirius1 - 2
En svidande förlust
Osäkerheten var stor inför mötet mot Sirius. Hade GIF återhämtat sig efter den plågsamma avslutningen på vårsäsongen? Skulle Gersons återkomst bli en hästmedicin? Skulle vi få se konturerna av ett nyskapat anfallsspel? Tyvärr blev svaren på de frågorna tämligen nedslående.
Matchen mot Sirius var åtminstone välsignad med ett vackert väder. Första halvlek präglades av en ”trevlig” men inte särskilt välspelad fotboll. Matchen böljade litet fram och tillbaka i modest tempo, med övertag i bollinnehav för GIF. Sirius målvakt gjorde några spektakulära dribblingar framför Hallenius som bidrog till den trevliga stämningen. Efter tolv minuters spel gräver Hallenius fram en boll i Sirius straffområde, vänder bort den markerande försvararen och skjuter. Skottet går mitt på målvakten som släpper retur, men den rakas in i mål av Morsay från kort avstånd. Passivt försvarsspel av Sirius men som ofta är mål en kombination av misstag i försvarsspel och goda prestationer av anfallande lag.
GIF fick ganska snart möjligheter att om inte stänga matchen, åtminstone skaffa sig ett rejält överläge. Hallenius missar ett friläge i 20:e minuten där Sirius målvakt Wicks gör det bra och blockerar både skott och retur. Strax därefter är Sigurdsson nära att raka in en magnifikt missad retur från en av försvararna i Sirius. I halvlekens slutskede har GIF en ny jättechans att utöka ledningen då man tråcklar sig genom Sirius försvar och bollen till sist hamnar hos Hallenius i utmärkt läge. Hans utsida träffar tyvärr stolpen. I de sista minuterna av halvleken har Sirius en stark period då Björkander flera gånger rensar som en Kalle Ståhl. Totalt sett var halvleken litet profillös, med många individuella misstag, lågt tempo och slarv i försvarsspel över hela planen. Spelet andades säsongsstart.
I andra halvlek tvingas Naurin till en mycket kvalificerad räddning på ett närskott efter att en svepande passning når en Sirius-spelare nära mål. Men bollen är fortfarande farligt nära mål innan Noah Sonko Sundberg rensar bort den med en bicykleta. Strax därefter är Hallenius nära att nicka in ett mål i höfthöjd efter ett bra inlägg från Daniel Larsson. I 57:e minuten har GIF sin sista stora chans att utöka ledningen när Hallenius får ett nytt friläge. Även om agerar Wicks säkert, hade en fullfjädrad allsvensk anfallare förvaltat den chansen bättre.
Från 60:e minuten kopplar Sirius ett allt starkare grepp om matchen. GIF faller djupare i sitt försvarsspel som tidvis är direkt avvärjande. De får utdelning för sina mödor i 73:e minuten. Ytterbacken Arvidsson skjuter, plockar upp sin egen retur och skjuter ett andra, mäktigt skott som går in nära Naurins högra stolpe. Han hade möjligen kunnat stå en meter närmare sin stolpe men det är inte säkert att han tagit skottet ens om han gjort så. I 80:e minuten är Sirius en hårsmån från straff då Noah Sonko Sundberg flaxar med armarna efter en hörna. Det blir en ny hörna och då är Ogbo nära att placera bollen vid bortre stolpen.
Matchen får sitt logiska slut på övertid. Sirius har då haft en halvtimmes oavbruten dominans som får sin snöpliga förlösning då Danielsson, obegripligt och omotiverat, försöker agera spelmotor vid mittlinjen. Men han dräller istället med bollen och ger Sirius ett kontringsläge. De förvaltar det väl men det är först efter flera avvärjbara sekvenser som bollen studsar ut till Philip Haglund som skjuter ett stenhårt skott som avgör matchen.
Besvikelse och bitterhet är sällan en god grund för analyser. Men det här var ingen match GIF var dömda att förlora. Man hade tidvis ett visst grepp om matchen, med kulmen i slutet av första halvlek då man hade flera tillfällen att utöka ledningen. Men GIF:s stora problem att förvalta chanser och Sirius flera kvalificerade chanser, som till sist bär frukt, är inte en slump. Det speglar en skillnad i kvalitet mellan lagen som är odiskutabel. Visst, vi kan älta om försvarsmisstag, men även Sirius försvar gick frekvent bort sig eller var oförsvarligt passiva. Det händer under matcher, inte minst efter speluppehåll. Det lag som har kvaliteten att förvalta motståndarens misstag går till sist segrande ur en sådan kraftmätning.
Väldigt litet såg bättre ut än i våras. Visst innebär Gersons återkomst att vi har något slags mittfält igen, särskilt de 60 minuter som tydligen är Suljevics förbränningstid. Men överlag var det väldigt många spelare som såg ut att vara sämre än de borde vara (det gäller även motståndarna) och något anfallsspel som håller allsvensk klass kan inte den befintliga besättningen anfallare åstadkomma. Just nu är det väldigt lätt att vara mycket dyster och svartsynt inför framtiden och hemsökt av övertygelsen om att hösten kommer att handla om en förtvivlad kamp att nå, inte undvika, kvalplatsen.
