Gefle gjorde mos av Giffarna
Premiär på nya hemmaarenan med favoritmotståndaren på plats. Gefle fortsätter att ha lätt för Norrlandslaget.
Räven behärskar många saker, men igelkotten behärskar en stor sak.
Det är få saker som är så obehagliga som när något obehagligt man tror ska ske också inträffar. Matchen artade sig precis på det sätt som våra matcher mot Gefle brukar se ut, nästan mer än vanligt. The Real GIF anfaller mot ett väl samlat Gefle-försvar. Gefle är solida, kompetenta, begränsade och helt bekväma med det. GIF dominerar skenbart men Gefle kontrollerar matchen. GIF blir allt mer stressade desto längre matchen medan Gefle blir allt tryggare. Det ser bitvis vackert ut när GIF spelar men det är kattguld som glimmar. Stålet finns hos Gefle, som är effektiva och målmedvetna. Lagen representerar väldigt tydligt två olika skolor. Om man översätter det till matlagning serverar den ena restaurangen husmanskost, anspråkslös men prickfritt tillagad. Den stekta strömmingen är direkt lysande. Den andra har ambitioner, man vill laga haute cuisine. Men det svajar, slirar och är allt annat än perfekt. Somt är direkt mästerligt men helheten lider av att man siktar högre än man förmår.
Matchen präglades i hög grad av att Gefle fick ett ledningsmål redan i fjärde matchminuten. Det är en bra prestation av Gefle och tre mindre bra prestationer i rad från GIF:s försvar som ger upphov till målet. En Gefle-spelare tar sig förbi Larsson, slår ett bra inlägg mot Oremo som vinner luftduellen mot Ålander (hans enda misstag i matchen) på ett skickligt och rutinerat sätt. Naurin gör en mycket bra räddning men Lundström har släppt Bertilsson förbi sig som rakar in bollen, som Fjoluson nästan lyckas blockera när han slänger sig.
Ledningsmålet gör att Gefle kan bygga bo i sitt eget straffområde. De sjunker djupt och är trygga med det. GIF måste försöka, och vill nog helst också, kombinera sig fram. Men det är svårt mot ett så positionssäkert lag som Gefle. Pelle Olssons magi sitter fortfarande starkt i väggarna. Men det är inte en riskfri strategi. GIF har flera kvalificerade chanser under halvleken. Dibba är mycket bra och lyckas nästan med en genomskärare till Sellin och flera spelare är inblandade i ett vackert kombinationsspel som Larsson nästan gör mål på. Men detta ”nästan” är haken, för att lyckas slå sönder Gefles försvarsspel med eleganta kombinationer måste man vara ett bättre lag än GIF Sundsvall, särskilt om man tillåtit sig att hamna i underläge och därmed befria Gefle från tvånget att anfalla. I slutet av första halvlek går tempot och kvaliteten i matchen ned, GIF börjar se frustrerade ut.
Tyvärr blir andra halvlek en upprepning av första halvlek, då Gefle utökar sin ledning efter redan fem minuter. Lantto slår ett utmärkt inlägg mot Dioh Williams, som enkelt trycker bort Lundström och nickar i mål. Den aktionen, och flera andra av Oremo och Williams, visar att Gefle har två funktionella och effektiva anfallare. Men GIF får åter ett visst grepp om matchen och skapar en rad farligheter på fasta situationer. Den bästa chansen är Ålanders skott, som Jens Fjellström betygsatte med ”Papin-klass”, men som tyvärr rensades på mållinjen av en Gefle-försvarare. Gefle har en sylvass kontring som helt ställer GIF och det är bara Dioh Williams brist på skärpa som gör att matchen inte dödas (tidigare).
I 68:e minuten får GIF till sist utdelning efter ett genombrott av Adam C vilket gör att Gefle för en gångs skulle inte försvarar med en samlad backlinje. Eklund rakar in bollen i en lätt tilltrasslad situation och matchen har åter fått liv, tror vi för ett tag. Men GIF skapar aldrig någon riktig press, flera spelare går ned i intensitet och prestation, och inga byten sker. I 79:e minuten avgör Gefle matchen genom en stökig situation. Någon (Lantto?) gräver fram bollen vid hörnflaggan, passar en Gefle-spelare som skjuter ett skott som studsar på Fjoluson och bollen går mellan hans ben till Oremo som iskallt avslutar och därmed stänger matchen.
Just då känns det som att allt GIF åstadkommit under matchen bara var ögonfägnad, att vi aldrig var nära. Det är naturligtvis en efterrationalisering, Gefle spelar ett försvarsspel med kalkylerade risker, men de riskerna blir väsentligt lägre när man spelar sitt låga försvarsspel mot ett lag som är mindre skickligt i sitt ambitiösa passningsspel. Man kan inte säga att deras vinst var orättvis, möjligen var den obarmhärtig för oss. Gefle är som alla vet, och som alltid sagts, ett begränsat lag. Det är ett lag utan vackra visioner och högstämda ideologier. De har en backlinje som är lika omodern legymsallad. Det är inga ”moderna ytterbackar” som rusar framåt i planen. Det är inga ”bolltrygga” mittbackar som ska agera spelauppbyggare. Det är hårt arbetande, positionssäkra, tekniskt begränsade spelare som försvarar först och sist. De tjongar undan bollen utan ett uns av dåligt samvete. Anfallsspelet är lika enkelt som en Morakniv, men i sina bästa stunder lika vasst. Yttrarna springer rakt fram och slår ofta inlägg av god kvalitet till lagets starkaste lagdel – anfallarna. Gefle har alltid haft anfallare av minst normalgod allsvensk kvalitet och det räcker ofta långt. GIF Sundsvall är ambitiösa och drivna av höga mål att spela vacker fotboll. De vill kunna många saker men det är svårt att nå dit med begränsade resurser. Om man vill vara en räv, som kan många saker, kräver det mycket. Gefle är igelkotten, som kan en sak, men kan den mycket väl. Och de tillåter sig aldrig att tro att de är något annat än en igelkott.
