Sundsvall - Djurgården0 - 5
Giffarna tappade bort sig igen
Inga torn byggs ända upp till himlen sägs det men i Sundsvall har stadsarkitekten satt gränsen vid fem våningar. För sedan spränger vi med dynamit. Giffarna hade chansen att avsluta serien med stil men det blev inte så. 0-5 mot Djurgården och GIF villade bort sig totalt. Alla tecken på en krasch fanns där men fem insläppta är ändå inte värdigt. Fem insläppta på hemmaplan är rent av oanständigt.
En storförlust kan hänga i luften som den första snön. Plötsligt en oktoberdag sticker det till och det luktar vinter och leta fram vantar och snöskovel. Det är en kombination av många faktorer som är svåra att reda ut men snö blir det.
Jag vet inte vilket järtecken som brann tydligast innan match, förmodligen en kombination det också. Tidningar som räknar matcher utan förlust, gör formtabeller och pratar med harmoniska tränare, redan där anas det oro. För första gången på länge säljs det biljetter på en nivå som inte är pinsam, tyvärr brukar det gå dåligt då. Så kommer laguppställningen och den är överraskande lik den jag själv vill se och det är på allvar den mest alarmerande signalen hittills.
Och på IP har förstås föreningen engagerat en orkester dagen till ära, därmed släcks det sista hoppet.
Så börjar matchen som en brakförlust à la GIF ska med småtrevligt spel och sumpade målchanser. Batanero sätter en fin macka på Wilson som rundar Isaksson och lägger bollen i stolpen och jag undrar om vi klarar oss undan tvåsiffrigt. I efterhand leker säkert många med tankar kring hur matchen sett ut om han valt det där stora öppna nätet bredvis stolpen istället. Hade det blivit en annan match då? Det är filosofisk fråga, för det var GIF det handlade om och det stank redan snöstorm.
Om ett träd faller i skogen men ingen hör, finns det då ett ljud? Om en Giffare skjuter i en fördömd match, finns det då ett mål?
I mitten på halvleken invigs katastrofen med pompa och ståt. Wilson drabbas av demonerna och rensar obegripligt bollen i magen på Gracia och en Djurgårdare kan lyfta in bollen. Tommy är på bollen en aning och det visade sig bli det närmaste han kom en räddning på hela matchen. För han släpper förbi alla fyra skott som kommer mot honom. Plus en straff som domaren hittar på.
Resten blir en formalitet med en hejdlöst förvirrad försvarsinsats i andra halvlek. De blå tröjorna kommer ut tidigt till avspark men skallarna blir kvar. Felix Beijmo traskar över hela planen, väggspelar och lägger in den i öppet mål. (Fascinerande att det går att göra ett så enkelt mål i seniorfotboll.) Direkt efter kliver domaren in i handlingen och hittar på en straff. Framför honom undrar 500 Djurgårdare varför han blåser offside helt plötsligt. Eller har han hittat ett inkast? Ett tag trodde jag han skulle trolla fram en vit kanin ur bröstfickan också men det är ett gult kort han plockar upp. Sim salabim! Som för att berömma sig själv för ett kreativt beslut. En surrealistisk känsla sprider sig och jag undrar om han ska blåsa igång spelet med en hörna eller uppkast efter målet men det blir en vanlig avspark ändå. Och klockan går sakta men till slut är matchen över.
Man kan i efterhand konstatera att även om jag gillar Carlos Gracia väldigt mycket kom de flesta av målen i hans del av straffområdet. Tommy gillar jag också men någon enda räddning vill man ju gärna se. Batanero kan slå fantastiska pass men även göra outgrundliga missar och vi har knappast råd att spela en central fältare utan defensiva egenskaper. Men dessa var ingalunda i egen klass som syndabockar, det rådde stor konkurrens i den kategorin. Romain Galls insats var till exempel nästan lika besynnerlig som domarens och vad som gick genom tränarparets huvuden, de vete fåglarna. De reagerade i alla fall på den tröga starten i andra med att göra ett trippelbyte. Det som skulle kräva en grundlig vetenskaplig analys för att reda ut är de där 35 minuterna som gick däremellan.
Jag förstår om man som tränare är fast i övertygelsen om sin matchplan och om man inte vill göra spelare lessna eller inte tror på sina avbytare men det finns en poäng i att visa att man bryr sig, att man inte är nöjd, att man vill att laget ska prestera på en annan nivå. Signalpolitik kan vi kalla det. Populistiskt kanske men man måste inte alltid vara helt hundraprocentigt övertygad om att en förändring gör laget bättre. Och alla förändringar måste inte ha en egen utskriven sida i förväg i matchpärmen. När det står 0-4 på hemmaplan inför drygt 5000 personer så vill publiken se att det åtminstone är några spelare uppe och värmer. Inte total handlingsförlamning. Fan anamma! När sedan Juho skickas in i minut 82 kan han knappast känna att han visas förtroende eller att han ges en chans. Det är en förnedrande klapp på axeln. Det är Limpar som får göra några VM-minuter vid 4-0 i bronsmatchen 1994. Det är junioren som får två övertidsminuter i sista matchen när laget redan åkt ur serien. Det är skit.
Men här ska inte kommas och vara överdrivet efterklok. Gracia och Steindorsson startade där jag ville ha dem. Myrestam har jag fått in och Wilson startade igen. Det var inte exakt min elva men åt rätt håll och inte tusan gick det bra för det. Det var kanske bara vädret ändå och det går inte att göra något åt det. Eller gör det det ändå? Kan Giffarna en dag flytta till en annan resultatmässig klimatzon? Kan det byggas torn högre upp än de förbaskade gröna stolarna på norra och över de dystra kontorshusen på södra?
Nu väntar uppehåll därefter nästa utmaning i form av oskriven regel för luttrade Giffare att bli påmind om. Det är lagen om alla andra lags vändningar på dåliga trender mot just GIF. Och har det någonsin funnits ett lag med en besynnerligt dålig trend så är det Elfsborg. Fyra omgångar kvar och två poäng tillgodo på Jönköping. Det blir en GIF-höst i år igen och luktar det inte lite av snö?
