Lagbanner

Hur bra är det att inte åka ur allsvenskan?

Det är svårt att värdera GIF Sundsvalls insatser, både i ett kortare och i ett längre tidsperspektiv. Värderingen beror på förväntningar, vilket i sin tur är beroende av hur bedömaren ser på föreningens förutsättningar. Säsongen 2017 bjöd på en del obehagliga överraskningar. Men laget hade en bättre utveckling över tid än vad den mest högljudda kritiken antyder.

Jag tycker ofta att det är svårt att bedöma vad man kan kräva av GIF Sundsvall. Sedan 1999 har GIF med undantag av en säsong antingen varit ett topplag i Superettan eller ett bottenlag i allsvenskan. Är det bra eller dåligt? Säsongen 2017 har varit en prövning då ekonomiska och sportsliga problem avlöst varandra. Men till sist kunde vi konstatera att det gick vägen, kontraktet räddades utan kvalspel. Men är det skäl att vara nöjd? Supportrar är ofta påfallande oense om vad man förväntar sig av GIF Sundsvall. Är nytt kontrakt i allsvenskan en berömlig prestation och långt över det man kan förvänta sig? Eller är de återkommande upp- och nedflyttningarna mellan de två högsta serierna ett gravt underbetyg åt GIF Sundsvall, då man borde vara ett etablerat allsvenskt lag sedan länge? Uppenbarligen finns vitt skilda bedömningar av hur GIF Sundsvalls förutsättningar ser ut och vad som kan anses vara ett rimligt skickligt sätt att sköta en elitklubb med GIF Sundsvalls resurser.
 
Hade någon erbjudit kvalplats när säsongen i år startade hade jag nog tagit det. Mycket talade för direkt nedflyttning i mina ögon. Jag trodde t ex att AFC skulle bli betydligt starkare än de visade sig vara. Men jag är fullt medveten om att många supportrar hade långt högre förväntningar än så och ansåg att GIF Sundsvall hade en trupp som realistiskt kunde nå sluttabellens mitt. Men helt oberoende av supportrarnas förväntningar kan man tyvärr rada upp lång rad problem som uppenbarade sig under säsongen 2017.  
 
Det var känt sedan tidigare att GIF Sundsvall hade en svag ekonomi. Men det som kommunicerats under före säsongsstarten var att ekonomin nu var i balans och att det fanns anledning att se med viss tillförsikt på framtiden. Tyvärr visade det sig vara helt ogrundade förmodanden. En rad faktorer medverkade till detta – sviktande publiksiffror, föreningen kunde inte hitta en köpare till arenanamnet och intäkterna från de reguljära sponsorernas sjönk. Därtill inföll inte flera spelarförsäljningar som klubbledningen nog tagit med i de alltför optimistiska kalkylerna. Till sist var den ekonomiska krisen akut, med direkta likviditetsproblem. Den krisen har nu avvärjts men i grunden har GIF Sundsvall en fortsatt mycket ansträngd ekonomi. Det finns mycket att säga om hur den krisen har hanterats, både fram till dess crescendo och efter det, men det ligger utanför den här krönikan. Det är dock svårt att se att detta inte kommer att få konsekvenser i samband med föreningens årsmöte.
 
Men även i den sportsliga verksamheten blev en del problem uppenbara under säsongen. Föreningens knappa resurser till trots gjordes ändå vissa satsningar inför säsongen. De mest uppmärksammade värvningarna var de spanska spelarna Batanero och Gracia. Spanjorerna kunde som bekant inte disponeras förrän in på halva säsongen till följd av hanteringsproblem. Det är inte acceptabelt. En bit in på säsongen stod det också klart att GIF:s trupp var ganska obalanserad. Truppen hade för många centrala försvarare samtidigt som två (2) centrala mittfältare fanns att tillgå. Av vilka Suljevic knappast var att betrakta som ett säkert allsvenskt kort. Truppen hade ingen etablerad anfallare när säsongen inleddes. Men där får man konstatera att chansningen med Hallenius gick hem. Han motbevisade alla (inte minst mina) farhågor att klubben köpt på sig allvarligt skadat gods. När säsongen var över hade han presterat som en allsvensk anfallare av medelgod klass, en nivå som få spelare i GIF nått i modern tid. Men den obalanserade truppen skapade en känsla av att klubben stod vid katastrofens rand när skadorna började hopa sig under hösten, det fanns ju inga centrala mittfältare att ställa på planen! Att det kanske var en känsla mer än en realitet förklaras längre fram i krönikan. Men det är svårt att bortse från att den ganska skrala målproduktionen har ett samband med tillgången till etablerade allsvenska anfallsspelare, till och med om man lägger ribban för att vara etablerad ett snäpp under allsvenskan.
 
Säsongen präglades av en betydande svajighet i lagets prestationer. Bland supportrar och i media (trots att lokalpressen ibland är på gränsen till överdrivet vänlig och förstående i sina analyser) diskuterades ständigt tre saker – Joel och Ferrans kompromisslösa vilja att spela en passningsorienterad fotboll, lagets grunduppställning (ett 3-5-2 som ändrades till 3-4-3) och det alltför ofta bristfälliga försvarsspelet. Litet förenklat finns alltid ett ”alternativt GIF” på tapeten. Ett som präglas av devisen ”Stor och stark giffare”, något som liknar det GIF som krigade sig kvar på tidigt 2000-tal och som tillskrivs egenskaper som liknar Gefles när de var som mest lyckosamma. Fastän man kan hävda att den versionen av Gefle var mindre begränsat och bättre än GIF Sundsvall årgång 2002/2003. Detta alternativa GIF spelar med ett knivskarpt 4-4-2, är cyniska, defensivt tighta och spelar en rak och enkel anfallsfotboll. Det är antitesen och den upplevda lösningen på alla de problem den kritiske supportern anser ha sina rötter i en ofullgången version av ”spansk fotboll”, i en uppställning som inte anses passa svenska fotbollsspelare och i ett sorglöst försvarsspel.
 
Vi kan nog konstatera att detta alternativa GIF aldrig kommer att se dagens ljus så länge Joel är tränare, med eller utan spansk assistent. Vill man se den vändningen tarvas en ny tränare och en i grunden ny trupp. I mina ögon borde man i så fall också byta till naturgräs på IP, då det är långt bättre lämpat för traditionell kraftfotboll än konstgräs. Man kan finna argument i båda riktningarna. Det är ingen tvekan om Joel Cedergren generellt representerar de tränare som utgör framtidens tänkande i svensk fotboll. Svensk elitfotboll kommer aldrig att gå tillbaka till en enkel fotboll med långa bollar, kraft, snålt defensivt spel och 4-4-2 (som inte alls är en så ”klassisk” formation som många verkar tro). Men det finns också utymme för kritik mot hur spelet ofta sett ut i GIF 2017.

Oavsett uppställning måste försvarslinjen och det centrala mittfältet samarbeta rimligt väl om man ska undvika baklängesmål. Det finns ingen genväg förbi det förhållandet. Om mittfältets förmåga att kontrollera bollen i långa passningssekvenser både ska vara försvarsspelets första linje och anfallsspelets fundament ställer det mycket höga krav på särskilt de centrala mittfältarnas skicklighet. De kraven avspeglas inte i de val som gjordes i truppbygget inför 2017. Om man inte har tillgång till en så hög individuell skicklighet som det spel man vill se kräver, måste man kompromissa. Tränarna har fått kritik för att vara istadiga och vägra ta intryck av vad som sker på planen. Den analysen håller inte riktigt, då lagets sätt att spela förändrats fram och tillbaka flera gånger under säsongen. Det relativt tighta försvarsspelet under våren reviderades till ett mer offensivt balanserat spelsätt som fick ganska förödande konsekvenser under sommaren (då det ofta var motorväg för motståndarna genom mittfältet) för att sedan till sist falla ut i en mer balanserad modell under hösten. Med en välvillig tolkning kan man konstatera att tränarna hade visioner som stötte på problem, som man försökte hantera genom olika förändringar som till sist ledde till en hyfsat fungerande balans. GIF har inte släppt idén att kunna kontrollera bollen i längre sekvenser. Men man har modifierat anfallsspelet något, i riktning mot större variation och snabbare anfall som bygger mer på samfällda djupledslöpningar än tålmodigt kortpassningsspel.
 
Det är svårt att förbigå målvaktsfrågan i en utvärdering av lagets prestationer. Naurin är en synnerligen svårbedömd målvakt. Han har bra statistik och har gjort flerfaldiga stormatcher under säsongen. Men det finns också ett uttryck som säger att ”Målvakter definieras av sina misstag” och sådana har Naurin verkligen gjort. Men han har hanterat motgångarna väl och snabbt varit på bettet efter insatser som hade kunnat få andra målvakter att tappa tron på sin förmåga. I perspektivet av att det nu finns en synnerligen lovande ung målvakt att tillgå, skulle åtminstone jag gärna se att Eskelinen är förstavalet säsongen 2018.
 
En annan fråga som ofta diskuterats som något av en pendang till debatten om den ”spanska fotbollen” är spelarnas fysiska status. Joel och Ferran vill ha en träning som innehåller ganska begränsade inslag av ren fysträning. Träning ska huvudsakligen ske på planen, med boll, enligt spansk förebild. Om man väljer den modellen måste man nog vara väldigt noggrann med att spelarna i den formen av träning också exponeras för maxbelastningar i form av kortare och längre löpningar. Under delar av säsongen var det uppenbart att alltför många spelare inte hade rätt nivå av fysisk förberedelse. Något hade inte fungerat. Mitt intryck är att truppens förmåga att fysiskt orka med matcherna förbättrades något bättre under säsongen och i ett fall fick den bristfälliga fysiska statusen möjligen direkta konsekvenser för spelarens framtid i klubben. När kontraktet kunde säkras utan kval kan man generöst tillskriva även detta problem de experiment tränarna genomfört under 2017 på väg mot en egen modell. Men det är inte ett problem som en klubb i seriens nedre regioner har råd med mer än en gång.
 
Många av de problem som listats här skulle kunna hävdas vara onödiga misstag. Men är de å andra sidan inte just sådana misstag och problem uppstår i resurssvaga klubbar? Man har inte råd eller attraktivitet nog för att bygga den trupp man vill ha och behöver. Man tvingas chansa med oprövade spelare. Man vet att gammaldags fotboll inte längre är en säker väg till framgång (inte ens för IFK Göteborg) och ser sig därför tvingad att pröva något nytt. Man gör ”misstag” (alla mål är i en mening resultatet av misstag) under matcher till följd av att man är tekniskt, taktiskt och fysiskt underlägsna andra lag. Som tur är finns det relativt sett rika lag som underpresterar ganska ordentligt och därför generöst bjuder oss på sina misstag. En fattig klubb har inte resurser till följa upp och hantera olika frågor, administrativa såväl som sportsliga, och hamnar därför i oväntade och obehagliga situationer. En klubb med litet större marginaler, till och med en klubb som ÖSK, har större marginaler. Deras misstag blir inte så brutalt exponerade som de misstag som en klubb av GIF Sundsvall snitt gör. Men om man betraktar sluttabellen är det svårt att se vilka lag ovanför KFF som GIF rimligen skulle kunna passera med den trupp man haft till förfogande. Totalt sett hade jag nog ändå sett kvalspel som ett litet misslyckande mot bakgrund av att konkurrenterna visade sig vara svagare än väntat. Alldeles bortsett från den mentala prövning ett kval hade varit. Även om kvalplatsen undveks med en poängs marginal, kan man se den avslutande och avgörande segern som ett kvitto på en godkänd säsong.
 
Avslutningsvis följer en kort analys av säsongen uppdelad i tre skeden. Den kan hoppas över för den som är nöjd med detta. Men analysen stödjer i viss utsträckning min tes om tränarna har experimenterat och till sist funnit en fungerande (inte optimal) balans.
 
De första tio omgångarna genererade elva poäng genom två vunna och fem oavgjorda matcher. Den perioden sammanfaller med att man valde att prioritera försvarsspelet under de inledande omgångarna. Man hade en svit på sex matcher där man släppte in endast ett mål, men å andra sidan bara vann en match. Tränarna valde därefter att vikta om spelet i offensiv riktning. Egentligen inleds den sekvensen redan i omgång tio med förlusten mot IFK Göteborg, den mardrömsperiod då GIF släppte in tio mål på tre matcher. Den andra sekvensen om tio matcher är skrämmande: fem poäng genom en vinst och två oavgjorda resultat. GIF såg då ofta ut som ett lag som kunde dras in i striden om direktnedflyttning. Man bör ödmjukt erinra sig att de två direktnedflyttade lagen AFC och HBK presterade tillräckligt dåligt för att det scenariot aldrig skulle bli en realitet.
 
Det sägs ofta att hösten inte är GIF Sundsvalls tid. Men sådana traderade visdomar är till för att motsägas av prestationer. Trots en synnerligen besvärande situation för truppen med skador på nyckelspelare åstadkom GIF en riktigt bra sista tredjedel av säsongen. Mittfältet hölls ihop med ståltråd och plastic padding, men det gick! På de sista tio matcherna tog man 15 poäng genom fyra vinster och tre oavgjorda matcher. Detta trots en förlust mot den traditionella poängräddaren Hammarby. Vissa spelare presterade bra under det här skedet, inte minst spanjorerna som började komma i form och hitta sina roller i laget. Några blamager kom även i det här skedet, med onödiga förlorade poäng, där i mina ögon matchen mot Elfsborg står i särklass. Men laget förmådde just det man måste klara om man vill säkra nytt allsvenskt kontrakt – att vinna matcher mot lag som är lågt hängande frukter. Mittenlag som inte har något spela är sådana och vinsten mot IFK Göteborg visade att man var starka nog att samla sig och prestera när det gällde som mest. Säsongen 2017 är till ända och nu väntar den enda tid på året som är bekymmersfri för supportern, det vinteruppehåll då allt är möjligt och inga drömmar ännu prövats mot en oförstående och motspänstig verklighet.

Hans Hasselbladh2017-11-20 09:30:00
Author

Fler artiklar om Sundsvall