Sundsvall - Elfsborg1 - 1
När en poäng är mer än en poäng
Vilken lyckad kväll det blev på IP. Smällarna har kommit slag i slag för GIF under veckan och det fortsatte under matchen. Men det slutade närmast i eufori. Nej, vi har inte vunnit serien, eller cupen, eller något annat. Vi vann inte ens. Men ibland betyder en poäng så mycket mer än en pinne.
Jag var nöjd med en luggsliten poäng mot Hammarby och jag är lycklig över en glimrande poäng idag. Lika många poäng men så olika mycket värda. Den här poängen var så mycket större, viktigare, tyngre, bättre. Om poängen var enda poängen mot Hammarby så var själva poängen närmast en bisak idag. Laget stod upp i ett läge som såg omöjligt ut, kom igen med en sen kvittering och gick för segern de sista minuterna. Det hade inte varit rättvist men var inte långt borta ändå. Och det var en sån där dag då det kändes som vi i publiken (om än så på tok för fåtalig) bar fram laget till en slutforcering. Och det spelar inte ens någon roll om det är inbillning. Det var sant ändå för oss på Norra stå.
Ok, det här blir ingen vanlig matchrapport, men det finns säkert andra sådana. Jag är hes och helt utpumpad. Jag har fått en livsfarlig cocktail av adrenalin och endorfin rakt upp i hjärtat ikväll och kommer inte ens försöka bli sammanhängande.
För att börja någonstans så presenterade Sundsvalls tidning i veckan en startelva som såg riktigt intressant ut. En stark allsvensk elva och det var bara Giffare i den. Problemet var att den bestod av våra icke tillgängliga spelare. De har trillat av en efter en under våren och senaste veckan har varit helt galen. Ofattbart tung. Man tror inte sina öron när man hör om skada efter skada. Men vi hade ju åtminstone Eric Larsson. Stjärnan, vår främsta spelare som klarar en kant helt på egen hand och stundtals är hela vår offensiv.
Fast vi hade ju förstås inte Larsson heller.
Det började ryktas om en matförgiftning och en däckad Larsson. Ett par timmar före match släpps nyheten att han inte kommer till spel. Och klubben har nu 10 eller 11 utespelare kvar med någon allsvensk erfarenhet, beroende på hur pass bra Hallenius vad håller. Hallenius visar sig vara ok endast för ett inhopp och då är det ganska lätt att ta ut ett lag. 10 spelare anmäler sig som ok för satt starta. Bänken fylls ut med junisar.
Och sedan kastar lagen loss i en hejdundrande målchanskavalkad. Eller är det bara för att jag har giffarnas tre senaste matcher i färskt minne som det känns som det skapas målchanser hela tiden? Elfsborg skapar fler men giffarna står upp bättre än någon hade kunnat tro. Rajalakso ångar fram längs högerkanten som Larssons ersättare och är fullkomligt briljant. I halvtid är det 1-1 i ramträffar men Naurin har fått jobba lite mer än sin kollega från sjuhäradsbygden. Mittbackarna får många chanser att visa vad de kan och gör det bra. Smajl och Steindorsson på mitten har båda flera fina öppnande bollar. På topp är det lite tunnare. Wilson, Morsay och Sigurdsson blandar och ger men skapar chanser. Rajalakso springer dubbelt så mycket som alla andra tillsammans, stänger igen bakåt och har en del i samtliga lyckade anfall. Äntligen på sin rätta kant och yster som en kalv på konstgräsbete.
Andra fortsätter med mest Elfsborg och till slut får till och med våra rosa stålman ge sig. Frick får ner den i ena hörnet. Men den där kollektiva sucken kommer inte den här gången. Både på ståplats och på planen så tar alla direkt itu med ett samfällt upp-med-hakan och den stannar där matchtiden ut.
Lite senare sitter en blå ner på mattan och signalerar för byte. Gissa elva gånger vem. Det är förstås matchens lirare, han tar sig åt ljumsken och linkar av.
Så har vi inte Rajalakso heller.
Den snabbt omskolade wingbacken blir Jonathan Morsay och Linus Hallenius tar hans plats på topp. Och på läktaren eldar vi på och på planen är Markus Danielsson en furie som glidtacklar, nickar och köttar bort allt. Särskilt minns jag en 60-meters löpning när han plockar ner och avväpnar en kontrande Elfborgare som varit på planen i fem minuter. Överallt där det dyker upp ett läge för en gul kommer Mackan farande och han lyckas med allt.
Men tiden rinner iväg och hemmalaget börjar se genomstekt ut. Det märks allt mer att Elfsborg har ett annat spelarkapital, en starkare och framför allt friskare trupp. Ståplats eldar på och giffarna jagar och jagar men ser för en stund ut att aldrig mer komma i närheten av bollen igen. Men skam den som ger sig.
Elfsborg må ha sina stjärnor, Joel och Ferran har en plan.
In på plan för att vända matchen kommer Amaro Bahtijar som hittats i Ånge IF och Jaudet Salih från Haninge. Pigga tonåringar med färska erfarenheter från division tre... Ja, varför inte? Som den självklaraste saken i världen! Och det blir mer fart på blått igen. Om formationen går att beskriva vet jag inte men Elfsborg trycks ner och bollen börjat åter leta sig in i rätt straffområde.
Och till slut händer det som bara måste hända. Har man två polare från Bredsand (Medelpadskustens nya fotbollmecka) på planen så kommer de förstås till slut ordna ett mål ihop. Morsays inlägg hittar Wilson som trycker in den med pannan från nära håll. Just så som han gör alla sina mål, som en gäckande måltjuv efterlyst av Interpol. En återfallsförbrytare i nätrasslarbranschen som nu slagit till åtta gånger.
Sedan går båda lagen för ett avgörande men GIF släpper inte det grepp man en gång tagit över. Hallenius samarbetar fyndigt med Jaudet Salih och får den stora chansen att avgöra. Men 1-1 slutar det och det känns rättvist. Och alldeles underbart. Det är något med årets upplaga av GIF. Det kan se knackigt ut och truppbygget är svajjigt. Men det här är inte ett gäng som viker ner sig när det tar emot. Att det även ger resultat i form av poäng är viktigt, livsviktigt faktiskt i den skadekris laget befinner sig i just nu.
Pilutta er som inte var på plats. Men ni får nya chanser.
