Guldet blev till sand
Efter tolv omgångar låg vi trea, vi tog ledningen i 20 av 30 matcher. Efter en färdigspelad allsvenska kan vi konstatera att detta tog oss till en 12:e placering. En berättigad fråga kan därför vara: Vad fan hände?
Vi går tillbaka i tiden till slutet på säsongen 2010. Örebro SK hade år för år förbättrat sina resultat efter att Sixten Boström kommit in och infört ett snabbt och effektivt kortpassningsspel som hyllades inte bara av fansen utan även av fotbollskännare runt om i Sverige. När man så bärgade en tredjeplats så fylldes alla svartvita hjärtan med ett hopp och en tro som inte funnits där på många år.
Interna skytteligan delades på tre spelare, Nordin Gerzic, Paulinho Guara och Astrit Ajdarevic gjorde fem mål vardera. När de två sistnämnda lämnade klubben och man fortfarande inte hade löst kontraktsituationen med nyckelspelarna Alejandro Bedoya, Nordin Gerzic, Michael Almebäck, Patrik Antonnen och John Alvbåge så började en viss skepsis smyga sig in hos även de mest inbitna optimisterna. De duktiga yttrarna Roni Porokara och Eric Bassombeng var redan klara att lämna den nyblivna toppklubben.
Det diskuterades om nyförvärv som måste komma in och då framförallt en center som skulle göra målen kommande säsong men även en ytter som skulle täcka upp för Roni Porokara. Sen var de flesta överens om att en mittback även skulle prioriteras då man ansåg att den som med största sannolikhet skulle försvinna var Michael Almebäck som hade gjort en fantastisk säsong och knackade på dörren till det svenska landslaget.
De värvningsansvariga inom ÖSK tog tag i saken och levererade Patrik Haginge, Emil Berger, Kushtrim Lushtaku, Valdet Rama, Ahmed Yasin, Josef Ibrahim, Paulinho de Oliveira, Wlliam Atashkadeh och Andreas Haddad. Man lyckades även få Patrik Antonnen att krita på ett nytt kontrakt.
Vad man skulle tycka om detta var svårt att sia om i detta skede men man kunde konstatera att det onekligen såg positivt ut offensivt. Detta intryck skulle späs på ytterligare under försäsongen då Andreas Haddad öste in mål och både Lushtaku och Rama visade prov på en fin teknik samt näsa för mål.
Efter de fyra första matcherna i allsvenskan så började folk undra vart det här skulle ta vägen egentligen. Två raka segrar, visserligen bara med 1-0 men vi hade slagit IFK Göteborg borta samt Syrianska hemma som trots allt hade en del intressanta spelare. Efter ett bottennapp mot Gefle i tredje omgången så var vi återigen vinnare i den nästföljande matchen mot Häcken borta. Här hände dock det som inte fick hända. Andreas Haddad som på de fyra första matcherna gjort tre mål klev av skadad. Att han enbart skulle göra en match till den säsongen hade vi då ingen aning om. Att det skulle bli inledningen av en svit på fem matcher utan vinst varav fyra förluster trodde ingen.
Det här var dock bara början på fallet. Visserligen vann man sedan tre raka matcher och var uppe i toppen igen men detta följdes av ytterligare sex matcher utan vinst varav fem var förluster och säsongen var körd.
Vad beror då detta på? Denna fråga har delat in supportarna i två läger där en falang menar att tränaren har det yttersta ansvaret för klubbens motgångar och att en avskedsansökan bör lämnas in snarast. Den andra grupperingen menar att detta trots allt är samma tränare som lyckades föra oss till en tredje placering och att vi har varit drabbade av skador i allt för hög grad för att kunna göra oss själva rättvisa. Detta är givetvis att hårdra det en aning men på ett ungefär är det hur det sett ut.
Så, vem har rätt? För att räta ut frågetecknen tar vi oss tillbaka till den nyss avslutade säsongen 2010. Vi tappar här två av våra främsta målskyttar i form av Guara och Ajdarevic. Vi förlorar även två poängspelare i Porokara och Bassombeng. Dessa spelare tycker jag dock man fyller på med ersättare till på ett fullgott sätt med ett undantag – Astrit Ajdarevic. Säga vad man vill om Astrit men som fotbollsspelare i ÖSK passade han som handen i handsken. Vi fick en innermittfältare som kunde göra det oväntade och bryta de mönster som Kihlberg, Bedoya och Gerzic skapat. Astrit gav oss nästintill på egen hand fyra viktiga pinnar i dubbelmötet mot Elfsborg med sina tre mål. Han skapar frisparken i slutminuterna mot AIK hemma som Nordin Gerzic förvaltade på bästa sätt. Dessa små detaljer i viktiga skeden som gav oss poäng när vi som bäst behövde dem. Dessa små ingivelser från innermittfältet har jag saknat i år.
Den som bäst skulle kunna axla denna mantel i dagens ÖSK är Paulinho. Av någon anledning är tyvärr inte Sixten Boström av samma uppfattning som jag. I de få matcher Paulinho spelat på mittfältet tycker jag vi har fått den extra kreativa dimension som jag någonstans efterfrågar. En spelare som vågar framåt, som vågar slå den avgörande passningen och inte minst gå på skott.
Återigen tillbaka till 2010. Vi hade ett mittbackspar av hög allsvensk klass i Wikström/Almebäck. Den ena en rese och briljant i luftrummet, den andra en speedkula utan dess like som kunde täcka upp för den lite långsammare kollegan. Att Michael Almebäck skulle försvinna var det ingen som tvivlade på och här måste jag ställa mig frågande till de som ansvarar för värvningarna. I mina ögon är Patrik Haginge en högerback som skulle konkurrera med Antonnen och som skulle kunna ses som en backup för Wikström/Almebäck vid eventuella avstängningar eller dylikt. Att man lägger ett så stort fokus på yttrar framför en mittback är för mig obegripligt. Vi har denna säsong sett laguppställningar utan försvarsspelare på bänken, vi har sett Haginge spela med smärtstillande på en position där han inte skall vara. Jag hade förstått hur man resonerat utifall det kommit en mittback under sommarfönstret som gick rakt in i startelvan men inte heller det. Vi har efter att Almebäck lämnat och på grund av skada på Antonnen endast haft tre spelare som jag kategoriserar som backar tills den unga islänningen Eidur Aron Sigurbjörnsson kom till klubben och ändrade siffran till fyra. Man brukar säga att man skall börja bygga ett fotbollslag bakifrån, något som vi minst sagt misslyckats med denna säsong.
Så sista punkten innan jag tänkt avrunda. Centerpositionen intogs på ett ypperligt sätt av Andreas Haddad innan skadan kom. William Atashkadeh gjorde mål i sin första match från start men har även han varit allt för skadebenägen för att kunna bedömas på ett rättvist sätt. Trots allt värvades två anfallare som visat klass när de varit friska. Visst kan man kritisera värvningarna för deras skadehistorik men det hade även kunnat bli riktigt jävla bra. Bakom dessa två har det testats fram och tillbaka i olika konstellationer utan att lyckas hitta någon riktig ersättare. Att hitta den naturliga nian har varit Sixten Boströms största problem sedan han kom till klubben. Kim Olsen lyckades bli den targetspelaren man behövde men hans spel med fötterna var allt för begränsat för att det skulle kännas riktigt bra. När så Haddad dök upp i bilden kändes det som att sista biten av pusslet föll på plats men det höll som sagt i fyra allsvenska matcher. En kan då fråga sig utifall den taktiken ÖSK spelar efter är den optimala när allt kan stå och falla med en position och att det tycks nästintill omöjligt att hitta den spelartyp som behövs i anfallet för ett 4-3-3. Jag tror dock inte att det är här skon har klämt i år. Vi såg med egna ögon hur Paulinho Guara tog sig an rollen som center och gjorde det med bravur trots att han inte är en tvåmeters köttig centertank.
Att peka ut endast en anledning till denna fiaskosäsong i detta virrvarr är omöjligt. Det är där vi tyvärr hamnar. Vi som supportrar som så gärna vill ha en enda syndbock att lägga vårat fokus på. Jag ska i vilket fall göra ett försök till att summera.
- En klubbledning som låter kontrakten rinna ut på fyra absoluta nyckelspelare under en och samma säsong är inte bra. Givetvis påverkar det att ha tankarna på annat håll när man spelar fotboll. Detta går inte att komma ifrån helt men som klubb måste man försöka minimera detta fenomen i högsta möjliga mån.
- Att spela en säsong med 3-4 naturliga backar är givetvis inte okej. Backlinjen sprider lugnet i laget och när det är darrigt där bak så skapar det en otrygghet längre fram i ledet. En mittback av rang borde varit en lika hög prioritet som en center inför den här säsongen.
- Skadorna och spelarförsäljningarna går inte att komma ifrån. Vi har haft spelare som om de varit friska skulle spelat alla matcher i år. För Patrik Antonnen och Andreas Haddad blev det inte så och det har vi fått lida för. Att det dessutom har varit spelare skadade till och från under hela säsongen gör inte saken bättre. Förlusterna av Bedoya och Almebäck inverkar även de på årets säsong. När dessutom Alejandro Bedoya är på utflykt i Glasgow när resten av truppen är i Sarajevo kan knappast ha en positiv inverkan.
- Sixten Boström. Ja, vad ska jag säga? Om vi säger så här, med en skadefri och vältränad trupp tar han oss till toppen. Med en skadedrabbad trupp utan backlinje så har han sina brister. Det har spridits statistik på att han inte kan vända underlägen men han ska försvaras eftersom han måste ha minst tid på sig att vända underlägen eftersom vi tog ledningen i nästintill alla matcher i år. Att vi tappat ledningarna är en ny företeelse som inte är signifikativt med Sixten men som måste analyseras noga men som jag inte känner mig tillräckligt insatt för att göra. Är det en fråga om coachning? Är det en brist på ork från spelarna? Är försvarsspelet för darrigt? Är offensiven för ineffektiv? Listan på frågor kan göras oändlig.
Man lär sig av sina misstag och glöm inte att det som inte dödar härdar.
Tack för visat intresse.
