Äntligen, vi kan också spela grisfotboll!
Det var varken snyggt, vackert eller elegant. Turligt nog tar inte tabellen hänsyn till stilpoäng och därför är de tre poängen som BK Häcken tog med sig hem igår mot Halmstad BK lika mycket värda som alla andra segrar. Dessutom fick vi ett välbehövligt kvitto på att de gulsvarta kan vinna även om de spelar dåligt.
Annars började matchen på Örjans Vall dåligt. Häcken, som är det laget i Allsvenskan som gjort absolut flest mål den här säsongen, spelade långsamt, trögt och fantasilöst. Detta symboliserade de inledande 20 minuterna då även HBK hade en tråkig start. Lite halvchanser här och var, men annars inget märkvärdigt. Det märktes att Halmstad hade respekt för Hisingslagets offensiv, men också att Häcken var brända efter 4-0-förlusten senast mot Örebro SK och därmed inte ville gå bort sig.
Den enda som visade intentioner på att vilja komma någonstans var John ”Chibbe” Chibuike, som flera gånger försökte utmana de blåklädda backarna i hemmalaget. Nigerianen har flera gånger under säsongen fått kritik för att han är en humörspelare, en sådan som levererar när han har en bra dag men som även kan vara nonchalant och ointresserad. Igår fick vi tacksamt nog uppleva det förstnämnda exemplet och efter en kylig passning av René Makondele kunde Chibbe finta ner HBK-målvakten i gräset innan han iskallt lade in 1-0 för bortalaget. Det resultat skulle även komma att bli det slutgiltiga, trots att såväl Chibuike som skytteligaledaren Mathias Ranegie hade flertalet lägen att utöka ledningen. Ragge hade annars en dålig dag på jobbet och såg ut att vara ur balans flertalet gånger med yviga gester som följd, men berättade ändå för TV efter matchen att han var glad åt resultatet.
Trots flera bra chanser i slutet av första halvlek (minns bland annat den arroganta nicken från en ensamstående Chibbe som borde gått på mål) blev det inga fler mål under de första 45 minuterna. Andra halvlek skulle visa sig vara en plåga för de gulsvarta supportrarna som åkt till Halland. Halmstad BK, som förtvivlat jagade en kvittering, hade mycket bollinnehav. Detta berodde till stor del på att vi hade tydliga svårigheter att hålla i bollen och lugna ned tempot, istället slogs bollen ofta upp långt till HBK-försvarare som kunde starta om i ett nytt anfall. Det syntes dock tydligt att det blåklädda hemmalaget är jumbolaget i årets allsvenska och haft problem med att göra mål. Trots den stora mängden boll de hade kunde de inte skapa en enda riktigt het målchans under resterande delar av matchen. De kom sällan till skott, vilket även siffrorna 7-15 i avslut till Hisingslagets favör vittnar om. Häcken kunde en del tillfällen i andra halvlek kontra, dock var oskärpan framför mål brutal och vi fick därmed inte se några fler mål i den här matchen.
Vad vi däremot fick se var en utvisning. Mittfältaren Jonas Bjurström i Häcken fick syna de röda kortet i slutskedet, något som dock aldrig resulterade i ett baklängesmål. Domaren lämnade i övrigt mycket att önska och hade många tveksamma domslut, även för den med opartiska ögon. Närkamper verkade vara i snudd på otillåtna och ribban verkade variera från fall till fall. Exempelvis fick gamla landslagsbacken Michael Svensson i HBK inte rött kort för sin karatespark i nyllet på en Häcken-spelare. Mycket märkligt.
När slutsignalen hade gått på Örjans Vall kunde vi konstatera att resultatet blev likadant som senast vi spelade här mot finska FC Honka i UEFA Europa League-kvalet. Det var ingen vacker föreställning från laget som anses vara det mest offensiva i hela Allsvenskan, men likväl tre sköna poäng som innebär att vi fortfarande är med i racet om Europaplatserna. Jag har många gånger den här säsongen efterlyst ett mer cyniskt spel där vi spelar mer på resultat än att försöka göra onödigt snygga grejer och det var denna matchen ett utmärkt exempel på. Trots att HBK hade mycket boll i andra halvlek blev det aldrig riktigt farligt och det måste man ge försvaret beröm för, trots att Arkivou inte kunde spela till förmån för Marek Frölund på vänsterbacken.
Allsvenskans målgladaste lag kan vinna uddamålssegrar, kan spela tråkigt och kan spela cyniskt. Det är vad jag tar med mig från Örjans Vall. Det och att Europadrömmen fortfarande lever.
