Det är inte fantastiskt att vi vinner över DIF, det är en självklarhet
Två mål, fint väder, häng på Europaplatserna, ensam skytteligaledare och numera bäst i 031-området. Det finns sämre sätt att avsluta en vecka på.
Precis som i bortamatchen mot Halmstad BK skulle dagens möte på brandhärjade Rambergsvallen vara en värdemätare för att se var Hisingens stolthet hör hemma i tabellen. Besökarna från huvudstaden, Djurgårdens IF, har haft en del bekymmer under säsongen, inte minst i tränarstaben där ledningen mitt under brinnande säsong fick byta huvudtränare till Magnus Pehrson. Sedan dess har det gått bättre för järnkaminerna, men fortfarande parkerade på den nedre halvan av tabellen, något som givetvis stör fansens självbild eftersom DIF-anhängarna under hela 2000-talet har sett laget som ett självklart topplag i Allsvenskan.
BK Häcken har å andra sidan haft det lugnt under veckan. En stabil försvarsinsats säkrade en 1-0-seger borta mot överlägsna jumbon HBK, men ändå var det svårt att veta var på formkurvan de gulsvarta stod innan matchen. Vi spelade inte särskilt elegant nere på Örjans Vall, Ranegie såg ut att vara på knaggligt spelhumör och vi mötte trots allt årets i särklass sämsta lag i Allsvenskan. Allt annat än seger i den matchen och vi hade inte haft i toppen att göra.
Första tjugo minuterna på Rambergsvallen hade ett någorlunda tempo, om än att lagen mest kände på varandra. DIF-tränaren Pehrson hade innan matchen talat sig hes om att hålla koll på Mathias Ranegie, men redan i inledningen fick han vinna flera nickdueller och var nära att gång på gång ta sig förbi sin försvarare. Det skulle visa sig att backarna från Stockholm skulle få betydligt större bekymmer med den storvuxne anfallaren. Redan efter sjutton minuterna kunde ”Ragge”, efter en fin frispelning av John ”Chibbe” Chibuike, rulla in 1-0 mot den bortre stolpen. Efter att ha sett repriser på målet kändes det som att målvakten Pa Dembo Touray, ständigt bespottad av såväl media som fans men som i ärlighetens namn är en hygglig allsvensk målvakt, borde ha haft något finger på den bollen, även fast skottet var välplacerat.
I det läget kändes det som att Häcken kunde dra ifrån med några bollar, men istället för att ösa på gick matchen ner betydligt i tempo. Hisingslaget lät DIF hålla i en del boll, men utan att komma till farligheter. Försvaret, som jag gett mycket kritik mot under hela första halva av säsongen, spelade stabilt inte bara under halvleken utan under hela matchen i genom. Knappt en farlighet hade bortalaget, förutom några skott utanför boxen som gick harmlöst utanför. Det märktes tydligt att motståndarna saknade sin ledargestalt Mattias Jonsson och en vass målskytt. Så här i efterhand kan jag inte minnas att jag fick se Christoffer ”Krickan” Källqvist göra en enda svettig räddning. Den varma solen kan rimligtvis varit det enda som gav honom anledning att duscha efter matchen.
Det som oroade mig under resterande delar av andra halvlek var den något överlägsna känslan som de gulsvarta visade upp. Det kändes som att de trodde att allt var klappat och klart vid 1-0 och att de inte engagerade sig lika mycket i närkamperna på mittplan. Nu mötte vi ett bottenlag, men mot betydligt bättre motstånd hade det kunnat straffa sig, något som vi sett flera bevis på under säsongen. Första halvlek var, förutom ledningsmålet, ett sömnpiller.
Antagligen hade Peter ”Plura” Gerhardsson gett hårdare order om bättring i halvtid, för hemmalaget gick ut med en helt annan intensitet i början på andra. Hisingslaget hade flera fina chanser att öka på till 2-0, men utan att näta. Därefter tappade vi återigen initiativet till DIF, som trots bollinnehav inte kunde omvandla det till rejäla målchanser. När matchen vägde som mest lyckades den ensamma skytteligaledaren Ranegie utnyttja ett misslyckat hemåtpass från en DIF-back och sedan, något turligt, skjuta bollen via målvakten Touray och in i mål. 2-0 och spiken var satt i den berömda kistan.
Resten av matchen försökte DIF förtvivlat att komma ikapp, men utan några större farligheter. Vi fick flera chanser att kontra in ett tredje mål för dagen, men detta således utan framgång. Waris fick bland annat ett en-mot-en-läge med Touray som sjabblades bort och även en till synes självklar straff dömes bort. Förvånande för min del var att Chibuike, som varit i en hysteriskt bra form nu på slutet, inte mäktade med att göra mål på någon av sina chanser. Nu gör det förvisso ingenting för utfallet av just den här matchen, men det var knepigt att han flera gånger valde att passa bollen till en annan spelare istället för att skotta själv. Han torde ha bra självförtroende just nu efter ett par lovande insatser, därför kändes avsaknaden av hans killer instinct märklig. Kul dock att Andrés Vasquez fick göra debut under sluttampen. På sina fem minuter var det dock svårt att se vad han kan tillföra i spelet, men det lär väl visa sig under hösten. Vi har en bredd trupp vilket bådar gott inför hösten.
Med facit i hand vann Häcken rättvist med 2-0. DIF hade inget att komma med framåt och jag kände mig aldrig på riktigt oroad att vi skulle tappa ledningen, trots att vi stundtals gav ifrån oss taktpinnen.
Efter matchen fick jag höra flera supportrar på sektion G som menade på att ”det är fantastiskt att vi kan slå ett storlag som DIF”. För mig känns denna typ av uttalanden konstigt. Om Häcken vill vara ett topplag är det denna typ av matcher vi ska vinna på ett komfortabelt sätt. Det ska vara en självklarhet för oss att ta tre poäng i den här typen av matcher. Den allsvenska maktordningen börjar att ändra på sig och som jag ser det tillhör framtiden en skara på 5-6 lag, lite beroende på hur man räknar. Gemensamt för det flesta av dem är att de har en god ekonomi, breda trupper och ett långsiktigt tänk. Häcken tillhör just nu den skaran och vi måste vänja oss vid tanken att det är de andra lagen som jagar oss och inte tvärtom. Vi är ingen underdog längre.
Om en vecka möter vi svårspelade Gefle på bortaplan, ett lag som på ett lika skickligt som cyniskt sätt fixade 0-0 på Rambergsvallen i våras. I vanliga fall brukar matcherna på Strömvallen i bästa fall innebär en poäng, men Gefle har tappat sin fina vårform och är så gott som i fritt fall. BK Häcken har ett utmärkt tillfälle att sno med sig tre poäng och därmed ha ett utmärkt slagläge inför toppfajten mot serieledaren Helsingborgs IF på hemmaplan.
Det är nu det gäller att visa att Häcken är ett topplag av en anledning.
