Ni har ett hästjobb framför er nu, Sonny & Peter
Efter en minst sagt berg-och-dalvanig säsong är det nu dags att summera BK Häckens insats i årets allsvenska. På en sjätte plats slutade Hisingens stolthet i tabellen, men det säger tyvärr inte allt om lagets prestation under 2011. Det finns många fler saker att diskutera än så.
När det var tre minuter kvar i avslutningsmatchen mot Kalmar FF på Rambergsvallen frågade jag en av mina vänner vad han tyckte om Häckens säsong. Vi båda frös rätt duktigt på sektion G, han utnyttjade sitt kroppsspråk för att hålla sig varm. Först skakade han sin hand någonstans i brösthöjd.
"Det här var våren...", sade han jakande och vände sedan armen i en spikrak kurva uppåt.
"...Det här var sommaren...", poängterade han innan han gjorde en avslutande rörelse ner mot knäna.
"... Och detta var hösten."
Det blir inte mer tydligt än så. BK Häckens tredje raka säsong i Allsvenskan har varit en svajig resa. Efter ett fantastiskt återtåg 2009 och en mer medioker insats 2010 fanns det vissa förhoppningar inför 2011. Hisingens stolhet hade spelat bra under försäsongen och verkade ha något stort på gång. Någonstans här berättade jag för mina blåvita vänner att Häcken mycket väl kan vinna hela rasket i år, få trodde på mig eller tog det jag sade på allvar. Kanske var det naivt av mig att tro något sådant, men guldiga tendenser har helt klart funnits i lagets spel under perioder. Det tråkiga är att det minst lika många gånger har varvats med insatser som inte på något plan är Europamässiga.
Jag var på premiären på Borås Arena, en av Sveriges bästa arenor som får Gamla Ullevi att framstå som ett skämt, har inget emot om de bygger Häckens nya arena på liknande vis. Makondele tog ledningen, men sedan hände det som alltför många gånger har inträffat under året i allmänhet och våren i synnerhet; Vi förlorar den givna poängen. Att det stod 1-1 mellan oss och Elfsborg var inte mycket att snacka om, men att förlora med 2-1 på övertid när vi gör en dum passning på egen planhalva är inte okej någonstans om ett lag har medaljambitioner. Många gånger kom jag på mig själv att tycka att Häcken hade ett av Sveriges giftigaste anfall, men också ett av seriens mest pojkiga försvar.
Så här fortsatte det också under våren. Många fina skalper, men också många onödiga poängtapp som i slutändan skulle visa sig vara ödesdigra för slutplaceringen. Jag gav även Peter Gerhardsson en släng av den berömda sleven när jag ansåg att laget spelade alldeles för ocyniskt för att vara ett topplag, något jag tycker att han rättade till mot säsongens senare hälft.
Sommaren var en glädjens period. Vi vann matcher på löpande band och hade precis fått reda på att vi skulle få spela i Europa League tack vare vår fina placering i förekommande års Fair Play-tävling. Till sist tog Europaäventyret slut mot portugisiska ligasexan CD Nacional i den tredje kvalomgången. Inte mycket att snacka om där då den portugisiska ligan är rankad som Europas sjätte bästa liga (kontra Allsvenskan som ligger på en föga smickrande 24: e plats), men det var just sättet man åkte ut på som etsade sig fast på näthinnan. Att åka till Portugal mot ett välmeriterat motstånd och tro att man skall spela skjortan av dem är lite väl mycket Erik Hamrén för min smak. Förvisso putsades siffrorna till på hemmaplan med 2-1, men jag tror spelarna själva kände att insatsen hade kunnat se mycket bättre ut på bortagräs.
Det var även här hösten så sakta började krypa om hörnet och med det en sämre, men icke desto mindre intensiv, tid i Häckens historia. På kort tid sålde laget två av sina bästa spelare. John Chibuike, den irrationelle nigerianen, gick till Rosenborg i Norge, inget större snack om den saken. Det som fick bägaren att rinna över för många fans var Mathias Ranégies infekterade övergång till allsvenska konkurrenten Malmö FF. "Ragge" hade flera gånger under året klargjort att han var redo att ta nästa steg i karriären, vilket i hans fall var att komma ut och testa på proffslivet i Europa. Det hade såväl supportrar som Häckens ledning förståelse inför. I flera intervjuer bedyrade Ranégie sin uppskattning gentemot Häcken och han hoppades kunna hitta en lösning som funkade för alla parter. När huvudpersonen själv insåg att han inte var sprängstoff på den internationella marknaden, främst beroende på hans höga ålder, sänkte han ambitionskraven och menade på att engelska andraligan, The Championship, kunde vara minst lika intressant. Framförallt ville han betona att inget annat lag i Sverige var intressant, förutom BK Häcken.
I slutet av transferfönstret kom till sist bomben; Mathias Ranégie klar för Malmö FF. En helt galant affär för MFF som i och med det fick en mycket duktig anfallare. Även en vinst för Allsvenskan som lyckades behålla en nyckelprofil. Dock riktades skarp kritik, inte minst från mig själv, mot såväl Häckens sportsliga ledning samt Ranégie själv. Jag har redan avhandlat ämnet i en tidigare krönika här på SvenskaFans, men summa summarum är jag övertygad om att klubben inte var beredd på den anstormningen som följde. Häcken hade tills dess sett som ett lag som få brydde sig om, nu visade det sig att det fanns supportrar som var upprörda. Ledningen kunde å ena sidan prata om ambitionen att ta medalj för att i nästa stund sälja sin största stjärna till en konkurrent. Det misstaget tror jag inte att de gör om igen.
Det som värvades in för att täcka upp för spelarförlusterna var av blandad kompott. Varken Oscar Lewicki eller brasen Deivisson testades i A-lagströjan, medan Robin Eriksson endast fick ett kort inhopp i slutskedet av bortamatchen mot IFK Göteborg (2-2). Tidigare ängeln Andres Vasquez fick dock mer och mer utrymme under hösten och fick även starta många matcher. Typiskt nog var hans bästa match också säsongens sista mot Kalmar, men det finns ett kapital i honom som kommer bli värdefullt för Häcken (om inte annat har vi fler bra frisparksskyttar än Makondele). Även brassen Maranhao stod för en rad imponerade prestationer, en spelare som Sonny Karlsson och Peter Gerhardsson gör bäst i att förlänga nu innan han sticker iväg.
Skador skulle också komma att prägla slutskedet av säsongen. Majeed Waris, spelaren som skulle frälsa Hisingens stolthet efter Ranégies avsked, var stundtals fantastisk, men ådrog sig en skada så pass svår att han inte kunde ta del i avslutningen. Detsamma gällde mittfältseleganten Jonas Bjurström, som efter ett bländande rutinerat spel och två mål mot IFK Göteborg på bortaplan även han var borta under sluttampen. Överhuvudtaget har laget lidit av skador och än mer tydligt blev det när erfarne Jonas Henriksson fått spela mer eller mindre hela säsongen med smärtstillande att något inte står rätt till i träningsupplägget på Gothia Park.
Med tre matcher kvar av 2011 hade vi fortfarande chansen att ta såväl en silvermedalj som en Europaplats, men efter tre raka förluster landade de gulsvarta på en sjätte plats. Precis bakom en garanterad plats i nästa års UEFA-tävlingar, precis före antagonisten IFK Göteborg för första gången i historien, men också precis bakom lokalkonkurrenten GAIS. Sådana fakta ger således ett ganska knepigt omdöme till lagets säsong.
Inför säsongen tyckte jag att det var ett realistiskt mål att ta en Europaplats. När det stod klart att en fjärdeplats inte skulle räcka för det i år blev läget än mer tillspetsat och det var många som högg om den sista garanterade lotten ut till UEFA: s tävlingar. Vi insåg snabbt att det skulle kräva den bästa prestationen i klubbens historia för att nå det målet, vilket i sig är ett orimligt krav från ett lag som blott spelat tre säsonger på raken i landets högsta fotbollsserie. Å andra sidan har det funnits tendenser som pekat på att vi inte bara kan vinna mot landets bästa lag utan i långa stunder spela ut dem, men å ena sidan också resultat som pekar på att vi verkligen kan gå totalt under isen och knappt göra en fluga förnär (ni Österfans får ursäkta, men att förlora mot er i Svenska Cupen var inte okej, inte ens på straffar). Med det perspektivet bör vi vara nöjda med en sjätte plats, speciellt då det innebär att vi för första gången någonsin kommer förbi IFK Göteborg. Mindre lyckat förstås att det även innebär att vi blev omkörda av GAIS i sista omgången, ett lag som i alla fall jag är säker på att vi dagsläget är bättre än på en fotbollsplan.
Så, trots att vi förlorat två av våra bästa spelare, trots skador på nyckelpersoner och trots intensivt spelschema i och med Europa League landade vi på en sjätte plats i tabellen. Jag tror de flesta gulsvarta är nöjda med resultatet under de omständigheterna, men det finns helt klart saker att fundera på kring nästa säsong för herrarna Sonny Karlsson och Peter Gerhardsson. Det flesta tankarna rör sig inte oväntat kring spelartruppen.
Att vi har en stark startelva vet vi vid det här laget, men det är just bredden jag är orolig över. Att Källqvist är vår första målvakt är solklart, men vem som tar vid om en skada blossas upp är inte lika självklart. I backlinjen finns det en bra första uppställning i Arkivou-Östberg-Khan-Forsell, men det som finns på bänken täcker knappast upp för dem. Kari Arkivou är en av seriens bästa vänsterbackar och att han inte fått ett större erkännande i pressen, trots sin briljerande insats mot Sverige nyligen, är ett mysterium, men med tanke på hans skadebenägenhet finns det ingen som riktigt kan ta över hans mantel. Marek Frölund kämpar förvisso på, men håller inte allsvensk klass och Tibor Joza är förvisso frejdig, men spelar alltför ofta bort sig. På högerkanten är "Forsa" stabil, jag känner mig alltid lugnare med honom på plan, men återigen finns det inte heller där fullvärdiga alternativ.
Endast på mittbacksplatserna känner jag mig lugn. Östberg har framträtt som lagets stora förgrundsgestalt och har i många matcher varit helt felfri. Den andra platsen bredvid honom har varit mer öppen. Nu på slutet har Khan med sin killer instinct fått förtroende (trots hans galna hands måste man beundra hans vinnarkänsla), Wahlström har varit hygglig och Söderberg vet vi sitter på en oerhörd potential som i framtiden kan knacka på en landslagsdörr om han får spela.
Mittfältet är en knepig historia och hänger ihop med hur Gerhardsson vill använda anfallet nästa år. Om han vill fortsätta att använda en ensam forward som innan, gå upp med tre man eller var mer traditionell med två anfallare som kompletterar varandra. Jag har länge varit sugen på att se ett tvåmannaanfall med vindsnabbe Waris bredvid Dioh Williams. Williams är inte en spelare som skall spelas ensam på topp utan som skall ses som en target till en rörlig partner, i det här fallet Waris. Dock är jag relativt säker på att Gerhardsson inte kommer att ändra på sin spelidé, även nästa år kommer Häcken att använda sig av en ensam anfallare som får understöd av två eller tre lite mer offensiva mittfältare.
Peter Nyström har redan lämnat laget till förmån för Halmstads BK i Superettan, Chatto är med största sannolikhet förlorad till utlandet då han begär för mycket i löneanspråk. Bjurström är givetvis en given balansspelare på mitten, men jag vill gärna se någon bredvid honom som kan täcka upp ytor. Kanske kan Lewicki, ungdomsproffset från München, täcka upp den platsen, eller varför inte oprövade brassen Deivisson? Även allroundmässige Björn Anklev, inför den här säsongen värvad från ÖIS, skulle kunna ta den platsen, men behöver gå skadefri under en längre period för att ta plats i startelvan.
När vi pratar om de offensiva mittfältsplatserna är det omöjligt att inte prata om René Makondele. Kongolesen är, tillsammans med Östberg och Källqvist, självskrivna i startelvan och har varit makalöst stabil under hela säsongen. Jag ser en framtida lagkapten i den ansvarsfyllda mittfältaren. Han spelar oftast ute på kanten, men jag skulle gärna vilja se honom som ett experiment på mitten med Vasquez på vänster- och Maranhao på högersidan. Henriksson håller dessvärre inte måttet för startelvan, men kan vara en rutinerad bänkspelare som kan vara bra att ha i viktiga bortamatcher nästa säsong.
Anfallet är annars den positionen där mest krut måste läggas. Majeed Waris är vårt förstaval, men vad händer om han går sönder? Dioh skall endast ses som ett komplement med lite mer targetkunskaper än unge Waris, i mina ögon. Robin Eriksson, inlånad från holländska Heerenven, tycker jag hade ett lovande inhopp mot IFK Göteborg och har dessutom en profil som påminner om Ranégies, men har sedan dess inte provats i A-lagströjan. Med tanke på Williams låga lägstanivå i avslutningen kan det bara bero på att Eriksson varit skadad alternativt varit alldeles för dålig på träning, vilket är synd då jag gillade hans sätt att irritera de blåvita spelarna på i deras eget straffområde. En trash talker av intressant snitt. Joe Sise, targetanfallaren från Halmstads BK, har annars varit ett namn som dykt upp för diskussion, men då han verkar ha anbud från utlandet verkar även han förlorad för BK Häcken.
Kort sagt kan vi slå fast att Sonny och Peter har ett godkänt resultat från 2011 att uthämta, men att det finns många frågetecken i spelartruppen att reda ut. Det behöver breddas på bänken för att vara ett allsvenskt topplag, samtidigt som diskussionerna kring den nya Rambergsvallen verkar vara en alltmer infekterad fråga för Göteborgs invånare. För att vara off season känns läget otroligt intressant för Hisingens stolthet.
