Reflektion från andra sidan köttmuren
Efter Gefles svidande sena kvittering (89: e minuten!) fick Hisingens stolthet ännu en gång tappa poäng i slutminuterna på en match i årets Allsvenska. En pinne som kändes som en förlust.
Jag ska vara ärlig med er: Innan matchstart hade jag varit relativt nöjd med en poäng borta mot Gefle. Allsvenskans nordligaste lag är inget dåligt fotbollslag utan har tagit flera överraskande segrar den här säsongen. Senast klubbarna spelade i våras blev det 0-0 på Rambergsvallen i en match där det defensiva Gefle på ett effektivt neutraliserade de gulsvartas anfallsspel. Många har under pågående säsong kallat GIF: s spel för tråkigt, primitivt och überdefensivt, men jag har faktiskt en stor respekt inför tränare Pelle Olssons lagbygge. År efter år har laget tippats åka ut, gång på gång har belackarna stått med lång näsa. Med en till synes lika enkel som smart spelidé har de tagit mängder av poäng och framförallt spelat efter sina resurser. Gefle har aldrig försökt sig på att vara Norrlands svar på Barcelona utan har snarare hämtat inspiration från tysken Otto Rehagles arbete med det grekiska landslaget. Det är fokus på försvarsspelet och att kontra när tillfälle ges. På Strömvallen brukar norrlänningarna vara svårspelade, men innan dagens match hade de spelat sex raka förlustmatcher, något som givetvis bäddade gott för en Häcken-seger.
Gästerna började matchen bäst och John ”Chibbe” Chibuike kunde flera gånger om skjuta från distans utanför straffområdet, men utan att träffa målet. I det läget var jag och många med mig att nigerianen skulle få näta någon gång under matchen, han såg oförskämt pigg ut, men så blev inte tyvärr fallet. René Makondele fick dock näta inför sin gamla hemmapublik och i det läget trodde jag att siffrorna skulle rinna iväg i vår favör. Nu var Gefle tvungna att anfalla och därmed lämna luckor bakåt, men redan i efterföljande anfall kunde norrlänningarna kvittera efter en svag insats av skadade Tom Söderbergs ersättare Mohammed Ali Kahn i mittförsvaret. Trots stor dominans (60 % bollinnehav) kunde inte Häcken näta mer än en gång i första halvlek och 1-1 stod sig efter de första 45 minuterna.
Andra halvlek började lojt och oinspirerat av Hisingslaget, något som passade Gefle perfekt. De kunde ständigt ställa upp med sin berömda köttmur framför egen målvakt (vid något tillfälle fick jag siffran till elva spelare på rätt sida av bollen, således en kompakt gröt i eget straffområde). De vitklädda norrlänningarna försvarade sig utmärkt och de gjorde sällan bort sig. Dock räcker det som bekant med ett misstag för att en match skall vända och när mittbacken i Gefle gör en svag hemmåtnick är inte skytteligaledaren Mathias Ranegie, som fram tills dess hade sett svag ut i matchen, sen med att fiska upp bollen. På ett enkelt sätt rullade han in 2-1 för gästerna och i det läget kände jag att vi hade tre poäng hem till Hisingen.
Gefle började att trumma på mer och mer efter ett kvitteringsmål och med tanke på stabile Tom Söderbergs frånvaro kändes det lurigt varje gång höjdbollarna slungades in i vårt straffområde. Bytena som Peter Gerhardsson gjorde vara i regel av defensiv karaktär, men det kunde således inte hindra hemmalaget från att nicka in 2-2 på ett omarkerat vis på en sen hörna. Norrlänningarna hade även chansen till att utöka till 3-2 på tillägg, men det vassa skottet smet precis utanför stolpen (hade den gått på mål hade Krickan i målet varit chanslös).
Trots att jag innan matchen hade varit nöjd med en pinne på bortaplan i Norrland grämer resultatet mig något oerhört. Vi hade en ypperlig chans att ta tre poäng och förlorar dem återigen i slutskedet av en match. Detta är inte första gången det händer den här säsongen. Under våren och sommaren har vi nästan förlorat tio poäng den sista kvarten på matcherna (Elfsborg i premiären, Norrköping hemma på Rambergsvallen, dagens resultat mot Gefle... Listan kan göras lång). Det är just sådana här matcher vi ska ta för att på allvar etablera oss i toppen och det märks att vi har en bit att vandra än. Häcken har förtvivlat svårt att vinna matcher mot lag av defensiv karaktär, något vi måste bli bättre mot i framtiden om vi på allvar skall bli ett allsvenskt topplag. Det värsta i hela kråksången är att våra toppkonkurrenter har relativt enkla matcher den här omgången som de bör ta tre poäng i. Kampen om Europaplatserna hårdnar, alltså.
Jag vill inte verka bitter, men matchprogrammet som väntar efter landslagsuppehållet är tufft. Förvisso har vi två hemmamatcher på rad, men dessa är emot stabila ettan och tvåan Helsingborg och Elfsborg. Tätt efter det väntar derby på Gamla Ullevi mot storebror Blåvitt och senare i höst två viktiga bortamatcher mot Malmö och AIK. Till synes är alla viktiga nyckelmatcher i strävan mot att komma ut i Europa igen.
Nu är det dags för ditt eldprov, Plura.
