Waris fick oss att glömma Ragge
Trots bara en pinne i det som på förhand kallades för årets viktigaste match fanns det glädjeämnen att ta med sig från fredagkvällens enda allsvenska match på Rambergsvallen. En av dem var att Ranégie inte saknas. En annan att publiken nu har fått en ny kelgris. Han heter Majeed Waris.
Jag måste medge att jag på förhand hade varit nöjd med en pinne mot Helsingborg. Skånska serieledarna har bara förlorat en allsvensk match på hela säsongen, samtidigt har vi förlorat två av våra viktigaste spelare i John Chibuike (nu i norska Rosenborg) och Mathias Ranégie (Malmö). Förvisso hade HIF förlorat flera av sina tongivande under sommarens transferfönster och har under 2000-talet haft ett dystert facit på Rambergsvallen (bara en enda poäng på sju försök), men jag var ändå orolig. Frågorna var många inför avspark.
Hur väljer tränare Peter "Plura" Gerhardsson att formera laget?
Vem tar Ragges gamla position?
Hur hanterar truppen avsaknaden av två av sina nyckelspelare?
Kan någon axla Tom Söderbergs mittbacksmantel i hans skadefrånvaro?
Kommer de sälja något annat än helsingborgska Sofieroölen för omväxlingens skull?
Så här på efterhand kan jag konstatera att Gerhardsson gjorde minimalt med ändringar, antagligen för att inte rubba balansen alltför mycket på en gång. Spelsystemet 4-2-3-1 var intakt, Chatto och Bjurström bildade defensivt mittfältspar och Majeed Waris, unga talangen som alltjämt hoppat in när Ragge inte spelat under säsongen, fick spela anfallare. Mohammed Ali Khan, som gjorde en gräslig insats mot Gefle senast, fick förtroendet att spela på Söderbergs backplats och han gjorde det med bravur. Till skillnad från matchen på Strömvallen här om sisten spelade han stabilt och knappt med ett enda fel. Tråkigt nog fick han gå ut med en skada i slutet på matchen, förhoppningsvis är det inte allvarligt för det vi såg var lovande.
Men kvällens huvudperson var inte Ali Khan, utan Waris. Spelaren som från supporterhåll har setts som en frälsare för de gulsvarta visade direkt att han är mer än bara "Ranégies ersättare". Jag var tveksam på honom från start. På grund av hans späda kropp hade jag velat se ett 4-4-2 med ett tyngre alternativ bredvid honom, men redan under de inledande minuterna skingrade han alla tvivel om sin plats i laget. Trots den ensamma anfallspositionen spelade han inte alls som vår tidigare gunstling Ragge. Istället för att vara en target player var han ett spjut som flera gånger överraskade den skånska backlinjen. Inte sällan kunde han vara någon meter bakom sin försvarare, för att sedan ta sig både ikapp och förbi. I flera episoder såg det ut som att den unge ghananen var snabbare med bollen än HIF-backarna var utan den och han sågs mer än vid ett tillfälle stressa fram inkast långt in på den rödblåa planhalvan. Med Waris fick Häcken ett tydligare djupledsspel, en dimension vi inte riktigt hade med Ragge som mer agerade centertank.
Mycket riktigt fick han också utdelning för sitt slit. Redan efter nio minuter stänkte han dit sitt vackra 1-0-mål efter en smörig Bjurströmpassning. Det går knappast att få en bättre start och redan då skanderade hela sektion G efter Waris. Hejaropen måste ha taggat honom rejält, han hade flera chanser till att öka på sin målskörd i första halvlek men det utan framgång. De första 15-20 minuterna av matchen kan ha varit det bästa som Häcken har presterat i år och det radades upp målchanser som fick oss att glömma att vi inte hade vare sig Chibbe eller Ragge längre. Laget, med betoning på LAGET, gick fram och visade att de kan även utan sina tidigare stjärnor.
En bra bit in på andra halvlek lugnades tempot förvisso ned, men vi hade bra koll på HIF. I långa stunder tyckte jag att vi spelade som ett riktigt mästarlag; Cyniskt, kontrollerande och säkert. Vi släppte knappt till en målchans. Chatto visade flera gånger om att han kanske kan vara värd en löneökning trots allt, Ali Khan var hur stabil som helst och så har vi ju Réne Makondele, kongolesen som verkligen visade karaktär matchen i genom och som med hela sin pondus visade vägen framåt. Just där och då blev jag lite naiv och tänkte att en fantastisk höst kanske skulle kunna innebära SM-guld trots allt...
Men så vaknade verkligheten upp efter en frispark med mindre än tjugo minuter kvar. På en välplacerad spark och en lika vältajmad nick var skåningarna tillbaka och det stod plötsligt 1-1 som egentligen kom från ingenstans. Det krävdes en fast situation, men det krävdes också bara en sådan för att göra mål. Det är sådant som symboliserar ett guldlag och samtidigt som jag hatar Helsingborg för det har jag också stora doser respekt för dem. Det gör de bra, minst sagt.
På något sätt kändes det som att 1-1-målet förkroppsligade båda de här lagets respektive säsong; Häcken tappar återigen en ledning i slutskeden och Helsingborg gör ännu en gång mål under de avgörande minuterna.
Resten av matchen försökte Häcken trycka på för ett segermål, detta utan Waris på plan som hade sprungit sig trött redan i första och inte alls var lika pigg. Dioh Williams fick komma in, detta utan att egentligen visa vad han går för. Båda lagen hade utmärkta lägen att avgöra matchen på i slutskedet. Josef Elvby hade en skarvning i ribban och Alvaro Santos i HIF sköt rakt på målvakten Källqvist i friläge. Givetvis kändes det surt att Waris inte punkterade matchen efter alla sina chanser i första halvlek, men samtidigt känner jag att 1-1 sett till matchen som helhet är ett rättvist resultat. Såväl de gulsvarta som de rödblåa hade möjligheter att avgöra. Inget av lagen förtjänade att förlora matchen och därmed få sin helg spoilerad.
Det jag tar med mig från denna fredagskväll är en sprudlande Majeed Waris som har potentialen att sätta skräck i de allsvenska försvaren, inte bara i höst utan även under kommande säsonger. Om han bara slutar upp med att fokusera sin energi på domaren och slå ut med händerna kan han bli en sevärd spelare som har mer talang än att bara fylla ut Ragges stora fotbollsdojor. Mindre divalater och mer dribblingar kan göra honom till skyttekung redan nästa säsong.
Jag har en känsla av att hela sektion G kommer att få fler tillfällen att sjunga om 19-årige ghananen Waris.
