Krönika: Bygglovet beviljat

Vinterns framgångsritningar stämde inte in på vårsäsongens arbetsplats. Nu har Peter Gerhardsson påbörjat arbetet med att kvalitetssäkra Hisingsbygget med sin ledarstab och ett par nya byggstenar.

Ursäkta röran – vi bygger om. Ett urvattnat uttryck kan tyckas, men i Häckens fall har det inför och under rådande säsong varit befogat. Till 2013 hade spelare som Mattias Östberg, Tom Söderberg, Jonas Henriksson och Waris Majeed lämnat föreningen. Spelare som under flera år varit delaktiga i klubbens sportsliga framgångar – alla med olika egenskaper.

Jonas Henriksson, kultspelare med 13 säsonger och 434 matcher i gulsvart, målkung och med ”shine” såväl på som utanför planen. Hans betydelse för klubben kan likställas med ikoner som Johan Lind, Kim Källström och Joakim Söndergaard – bara för att nämna några namnstarka profiler.
Tom Söderberg, uppvuxen i Hisings-förorten, Backa. Som liten fostrades han på Backavallen med Hisings Backa FC, men tog senare klivet till BK Häcken, där Tom förädlades under sex säsonger och sammanlagt blev det 96 matcher innan flyttlasset gick till Borås, Elfsborg.
Mattias Östberg, dalkarlen från Falun, anslöt 2008 från lokalkonkurrenten Gais. I sin debutsäsong var han med och förde upp Häcken till allsvenskan igen. Under fyra säsonger, 113 matcher, var han luftens kung på Hisingen och bidrog starkt till klubbens sportsliga lyft. Sommaren 2012 lämnade han Gothia Park för Kaknäs IP, Djurgården, där han i spelande stund har vuxit ut till en gigant på Stadion.
Waris Majeed, upptäckt i världens största ungdomsturnering, Gothia Cup, spelade förvisso bara i klubben under 2010-2012. Men på 55 matcher prickade supertalangen från Ghana in 26 mål, varav 23 av dessa kom under förra säsongen. Han lämnade Häcken som allsvensk skyttekung när han skrev på för den ryska jätten Spartak Moskva. Övergången kostade ryssarna 25 miljoner kronor.

Sammanlagt blir det 27 säsonger och 698 matcher som lämnade föreningen till 2013. Peter Gerhardsson och klubbens ingrepp var å andra sidan nödvändigt.

Jonas Henriksson drogs med tunga skador och gjorde under 2012 bara ett inhopp.
Tom Söderberg lämnade klubben som Bosman och sökte nya äventyr och Champions League-spel med Elfsborg.
Mattias Östberg blev på slutet tredjevalet i försvarslinjen och när familjen även ville flytta tog han chansen när Djurgården hörde av sig.
Waris Majeed ville bli proffs och Häcken fick bra betalt. Det kan räcka så.

Det var alltså mängder av rutin, mål, klubbkänsla och karaktär som skulle ersättas till en säsong där Häcken för första gången i historien var tippade att ta hem Lennart Johanssons pokal. Strålkastarljuset bländade och som många vet är det alltid lättare att ta sig till toppen än att stanna kvar. Ju högre upp i trädet vi klättrar - desto hårdare blåser det.

Klyschorna kan tecknas många och med den snorkalla verklighetsorkanen som blåste in på Ullevi den 1 april fick kravet ett osminkat ansikte. Det var inte längre tjo och tjim. Paraplydrinkarna på Miami beach var uppdruckna. IFK Göteborg, den sovande jätten, utsvultna på framgång och drabbade av pokalsjuka, vaknade till liv, tog ett djupt andetag, och blåste bort sminket från Hisingens stolthet. Nu stod Häcken där med glorian på sned och kunde inte ens skämmas på sin egen arena vars gräsmatta liknande en afrikansk stäpp. Resan till Hisingen med dumstruten på huvudet var fruktansvärd för många supportar och aldrig tidigare var saknaden efter Rambergsvallen större.

Men var det här en slump? En tillfällighet? En baksmälla som går över efter en snabb promenad i den friska luften? Nej, varken frisk luft eller en naiv tro på tillfälligheter skulle visa sig vara svaret på hårtorken från Ullevi. Vårsäsongen gick. Häcken blandade segrar och drömmål med kollapser som mot Helsingborg. Orkeslösa prestationer mot Öster och Kalmar. Även om segrar togs hemma på Rambergsvallen och Moestafa El Kabir måljublade i var och varannan match så saknades inte bara den förväntade champagnefotbollen. Fotbollssverige stod frågande. Vad är det som har hänt med Häcken? Vad har hänt med spelet? Var fanns glädjen?

Det drogs lättnadens suck efter varje seger. Ord som att vinsten satt långt inne, och att det var på marginalen, hade allstå drabbat ett lag som förra året gjorde flest mål och nästintill kunde andas på guldet. När Häcken föll mot Elfsborg i den sista matchen innan uppehållet, kunde Peter Gerhardsson inte längre hålla inne sin besvikelse och konstaterade att laget inte var bättre än så här. Gerhardsson är ingen förespråkare av tur och tillfälligheter, menade att en stolpträff inte är ett sken av oflyt – snarare oförmågan att inte pricka stolpe in.

Nu har lugnet lagt sig över Hisingen. Strålkastaren är riktad mot Göteborg och mot de tunga elefanterna, Malmö FF, Elfsborg och Helsingborg. Sonny Karlsson säger att det är svårt att försvara sig mot medias förväntningar och att det påverkar spelarna, oavsett hur mycket laget än vill ta en match i taget och få andrum på vackra Gothia Park.

Men visst känns det som att föreningen vänt blad och landat med nya erfarenheter och framtida visioner. Under våren har spelare som Simon Gustafsson, Leonard Zuta och nu även Simon Sandberg vunnit respekt och fått speltid i Gerhardssons startelva – samtliga dessutom med i landslagssammanhang. För att göra den kommande tiden än mer intressant: Carlos Strandberg, 17-åringen från Hisings Backa FC, har öst in mål i ungdomslagen, presenterade sig i förra veckan mot Lilleström. Ett råmaterial med kapacitet att bygga ännu ett framgångsfundament.

Under uppehållet blev det också klart att Peter Gerhardssons högra hand, Christian Lundström, skrev på ett nytt fyraårskontrakt med klubben. Gerhardsson förklarade i vintras för Sonny Karlsson att förutsättningarna för hans kontraktförlängning var att han skulle få behålla sin ledarstab. PG fick som han ville och därmed blev bygglovet beviljat, och även om Häcken just nu ligger på en blygsam tiondeplats, saknas det inte ambitioner att bli bättre och utveckla morgondagens stjärnor – i såväl ljus som skugga.

Twitter: @Bennelind