Matchkrönika
Tankar om en lättad Gerhardsson, nyförvärven och ett krigarhjärta.
Efter segermatchen i går mötte jag Peter Gerhardsson i Lundbybadets konferensrum som också är samlingsplatsen för medierna. Senaste gången vi sågs var för drygt fyra veckor sedan på Gothia Park Academy. Då såg hans ögon trötta ut och kroppsspråket var spänt. När han i går slog sig ner på intervjupallen i pressrummet var det svårt för mig att inte le inombords. Jag har aldrig tagit mig en öl med honom på Andra Långgatan eller diggat Hästpojken på Pustervik. Men om det var någon känsla som skulle kunna uppenbara sig i det sammanhanget då var det den han förmedlade i går.
Hade det inte varit för oss journalister och respekten för en bitter Janne Andersson så skulle PG mycket väl kunnat glida ner på knä i sina svarta jeans och leverera ett luftgitarrsolo - Så lättad och glad var han.
Matchen då. Jo, Häcken gjordes precis vad som krävdes av laget men inte mer. Fast segern vägde så mycket mer än bara tre poäng. Dioh Williams har haft ett motigt år och inledningsvis såg det ut att bli en ny medioker insats. Men Williams knöt näven och fick äntligen göra sitt första allsvenska mål för säsongen. Otroligt viktigt och välförtjänt för honom. Backlinjen utan Fredrik Björck klarade sig stundtals bra men jag ser helst att Mohammed Ali Khan inte kör sina kroppsfinter med tre motspelare i närheten och en öppen gata bakom sig till Källqvist.
Janne Andersson såg så förbannad och besviken ut efter matchen att han skulle behövt kyla ner sig i Lundybadets utomhusbassäng. Jag förstår honom på ett sätt. Matchen var till sin helhet jämn och ett oavgjort resultat hade inte varit orättvist. Monsterchansen IFK och Lars Christian Krogh Gerson fick på slutet skrämde halvt ihjäl hemmasupportrarna. Janne tog såklart upp den här situationen på presskonferensen. PG svarade dock kallt med att det inte handlar om tur utan att man inte bättre än vad läget slutar med. Inga frågor på det. IFK saknade onekligen Thorvaldsson och Khalili.
Häckens nyförvärv Mikolaj Lebedynski och Yago Fernandez ställdes över matchtruppen. Jag förstår Gerhardssons beslut. Bägge spelarna har varit kontraktslösa under en tid och bara det faktum att Fernandez inte spelat tävlingsmatch sedan i november och Lebedynski i maj gör beslutet än mer motiverat.
Så varför har Sonny värvat kan man fråga sig? Som Christian Lundström varit inne på handlar det om att spetsa till truppen och höja nivån på träningarna. Nu är varken Lebedynski eller Fernandez i någon spetsig form men det är två nya spelare som kan röra om i grytan. Värvningarna är knappast något som Gerhardsson låg och drömde om i vintras men det är den verkligheten som finns i dag och som han måste förhålla sig till. Under samma tidpunkt förra året värvade klubben in Jimmy Dixon men den gamla mittbacksklippan fick begränsat med speltid och lämnade också föreningen i vintras. Kontentan av den jämförelsen är att Gerhardsson inte kommer att ta ut vare sig Lebedynski eller Fernandez såvidare de faktiskt inte är tillräckligt bra för att konkurrera ut någon. Så vad kan vi vänta oss. Jag säger att det är bäst att inte ha några höga förväntningar. Varken Lebedynski eller Fernandez ska ses som frälsare. Det vore orimligt och orättvist.
Men den här krönikan kan inte avslutas utan att nämna Björn Anklevs insats. I går manifesterade han hela det hjärtat som Häcken måste ta fram för att ta sig ur den jobbiga tabellknipan. Läget är fortfarande kritiskt och det skiljer bara tre poäng ner till kval- och nedflyttningsplatsen där HBK och BP just nu befinner sig. BP vann för övrigt hemma mot Mjällby med 2-0 och där Mattias Asper blev utvisad. Stort avbräck för Mjällby som tar emot Häcken på söndag.
