Hans Prytz - vår Antonio Conte?
Hans Prytz, som var med i Agne Simonssons guldlag 1985, styr nu den rödblå skutan och i varje fall jag kan inte undgå att dra paralleller till en viss italiensk klubbs nyrekryterade tränare. Frågan är om tillsättningen av Prytz blir lika lyckosam?
Före detta spelare som klubblagstränare har de senaste åren blivit ett alltmer vanligt förekommande fenomen. Trots en ofta blygsam tränarkarriär tillsätts de i hopp om att väcka liv i laget och att deras ikonstatus skall inspirera spelarna och blidka supportrarna. Resultatet, det varierar kraftigt och ett misslyckande och sedermera sparken är ett lika troligt scenario som framgång och hyllningssånger. Ciro Ferrara och Alan Shearer är exempel på sådana som tvingats lämna sina uppdrag medan bland annat Laurent Blanc och – framförallt – Pep Guardiola har lyckats betydligt bättre. Pep, eller filosofen om du föredrar att adressera honom så, har lyckats bärga över ett dussin titlar under sina dryga tre år som huvudtränare för Barcelona och tack vare den utdelningen är han allmänt sedd som en tränarförebild världen över. Många lag suktar efter att ha en egen Pep och vänder vid tränarrekrytering blickarna mot unga kandidater – gärna sådana som en gång i tiden spelat hos dem.
Bland annat hos de italienska lagen är denna trend tydlig. Roma försöker förtvivlat komma ur den sportsliga svacka de är i och de nya amerikanska ägarna flög inför säsongen in Luis Enrique från Barcelona B i hopp om att hitta den nya Pep Guardiola, men Enrique har hittills inte lyckats infria förväntningarna. Men någon som gjort det, till och med överträffat dem, är Juventus nya tränare Antonio Conte. Den energiske Conte har blivit allt vad alla Juventino hoppades på, och jag kan inte undgå att se en hel del likheter med vår egen Hans Prytz.
Till att börja med finns det några likhetstecken att sätta ut mellan Juventus och ÖIS. Dels är de två anrika och framgångsrika klubbar med en vacker historia, men även ett turbulent 2000-tal agerar gemensamma nämnare om än av olika anledningar. Medan Juventus, eller Luciano Moggi snarare, ägnat sig åt skumraskaffärer har våra oangelägenheter handlat om ekonomiska sådana. Följden blev dock densamma; tvångsnedflyttning till serien under – i båda fallen en ovärdig nivå för sådana maktfaktorer inom fotbollen på respektive nationell nivå, och i Juventus fall även på europeisk dito. För bianconeris del stannade vistelsen i serie B på ett år och en del av den forna glansen har återtagits. ÖIS å andra sidan får agera gärdsgårdsgiganter i division 1 ett år till, men förhoppningsvis inte längre än så. Det skall Hans Prytz se till.
För Prytz är en vinnare. Åtminstone på planen. Som lojal och hårt arbetande mittfältare var han en viktig pusselbit som kuggade i maskineriet perfekt under Agne ”The King Of Wembley” Simonssons ledning guldåret 1985. Antonio Conte var även han en furie på mittfältet, älskad av de egna fansen och nyttig så det förslog. Under många år bar han kaptensbindeln på armen och i det utbyggda troféskåpet hittar vi bland annat fem Serie A-titlar. Vinnare.
Två stycken lagspelare in action, nu vid sidan av planen.
Som tränare däremot har den nu 42-årige Lecce-sonen inte varit fullt så framgångsrik. Han har förvisso lyckats få rätsida på Bari och Siena och fört upp dem till serie A men samtidigt misslyckats i Arezzo och Atalanta. Det kom således som en liten överraskning, ryktena som gått till trots, när Conte i maj förkunnades som Juventus nya tränare. Hans Prytz tränarkarriär har inte heller den varit kantad av guld och gröna skogar. Meritlistan är inget som får hakan att falla ner till golvet utan där står hjälptränare i Stenungsund och Gunnilse och huvudtränare i damlagen Zenith och Jitex, där han hos de sistnämnda varit framgångsrik och som kronan på verket blivit nominerad i kategorin ”årets tränare” på fotbollsgalan för drygt ett år sedan.
Såhär i slutet av januari återfinns Juventus i toppen av tabellen med förlustnollan intakt. Den gamla damen har den unge herren att tacka för mycket av renässansen. Conte har kommit in som en frisk fläkt och väckt liv i en slumrande jätte som de senaste åren befunnit sig i obalans och fått ägna sig åt att släcka bränder från misslyckade vägval de gjort. Med sin energiska stil och kärlek för klubbemblemet har Conte fått spelarna att göra sitt allra yttersta för klubbens bästa. De elva spelarna på planen drivs av en vilja och drivkraft så stor att den för oss utomstående är omöjlig att missa. Conte har inte bara lyckats inspirera och väcka glöden inom spelarna utan han har även fått dem att tro på sig själva. Han har också vunnit supportrarnas förtroende och fått dem att känna hopp och stolthet igen. Han har gett klubben stabilitet och styrt det svartvita skeppet till lugnare farvatten, ja, till och med återfunnit en del av klubbens identitet. Lo stilo Juve.
Hans Prytz, han har inte ställts på prov än. Utfallet är ännu dolt i det dunkla. Personligen är jag dock stark i min övertygelse om att Prytz är rätt man på rätt plats. Jag skall villigt erkänna att jag i början var skeptisk men ju mer tid jag fått vid att vänja mig med tanken, desto mer gillar jag den. Jag tror att Prytz kan lyckas med allt det som Conte har lyckats med. Med sin bakgrund som hårdför mittfältare, och med sin karaktär i övrigt, finns det för mig inga tvivel om att han kommer att lyckas pränta in en svårslagen moral i spelartruppen. Med Jonas Karlén vid sin sida känner jag mig också trygg i vetskapen om att ett eget spel med ett vägvinnande passningsspel kommer att främjas och jobbas hårt med. Att vi har lungor och hjärta för att kämpa ned motståndare likväl som att vi har verktygen för att spela oss igenom försvarsmurarna är essentiellt för att lyckas i en sådan komplex serien som division 1, och under Prytz och Karléns ledning tror jag att vi kan skaffa oss båda delarna.
Annat som gör att jag känner mig trygg med HP är en egenskap som jag värdesätter högt hos en ledare. Auktoritet. Att kunna få en grupp att trivas med varandra och skapa harmoni inom den är nog så viktigt, men en ledare måste även kunna ryta till emellanåt, peka med hela handen och säga ”så här vill jag ha det”. Något som jag känner att Roberto Jacobsson inte riktigt behärskade, men som Prytz känns mera naturlig i och redan visat prov på. Jämfört med Jacobsson har Prytz också kommit in i ett mycket tacksammare läge där organisationen har fallit på plats, truppen i det närmaste är spikad och fokuset kan läggas på bollspelandet istället för det allmäna kaos som rådde ifjol.
Kontentan av denna text – som inte bara handlat om ÖIS, förlåt mig för det – är att min rådande magkänsla är väldigt god och att det skall bli oerhört intressant att se hur säsongen 2012 artar sig. Än så länge får vi dock snällt nöja oss med spekulationer och teorier i väntan på att säsongen börjar då vi, förhoppningsvis, kan räta ut de frågetecken som faktiskt finns till utropstecken. Redan om två veckor, i den första träningsmatchen mot GAIS på ett välfyllt Valhalla, får vi dock en första indikation om var vi står och ett första, högst preliminärt svar på frågan om Hans Prytz blir vår Antonio Conte. Och vår fanbärare i marschen tillbaka till svensk fotbolls finrum. Se till att vara där.
