Helige Hagge, tack för allt
Vad är egentligen stolthet, hjärta och passion? De är orden i ramsan vi sjunger. Den obekväma, skavande sanningen i att vi aldrig har vunnit guld. Sällan har skyttekungar spelat i den svartvita tröjan och inte särskilt många av oss kan minnas någon vinnartradition. Men vi bär den skavande sanningen som en rustning med vetskapen om att vi har någonting annat. Stolthet. Hjärta. Passion
Jag har sett många spelare springa på Behrn Arenas konstgjorda gräsmatta, både före och innan plasten konkurrerade ut klorrofyllet. Vissa spelare var långa, andra korta. Vissa var ledarmaterial – ett fåtal, till dags datum namnlösa var divor och lämnade staden i skam.
Det fanns ett fåtal som kunde ett bära ett lag på sina axlar. Som spelade som om stadens rykte stod på spel. Men jag kan bara minnas en som var orden – stolthet, hjärta och passion. Han spelade inte särskilt snyggt. Löpte inte 70 meter för att avsluta i krysset – och slog de facto inte särskilt bra inlägg. Men han krigade. Han slet, skrek, glidtacklade och trampade på tår.
En gång såg jag honom stoppa en ficktjuv på Ekershallen i Örebro. Alla i butiken hörde kvinnans skrik, men bara en person reagerade. Axeltacklingen var perfekt avvägd – en sådan som skulle få Nils Hult att ansöka om besöksförbud. Ficktjuven flög, med ett chockat ansiktsuttryck in i väggen. Iklädd få t-shirt, knappt svettig stod han kvar.
Patrik Haginge.
Jag kommer göra likt exilnärkingarna i podcasten Gamla Trä. Den första lördagen efter att vi säkrar det allsvenska kontraktet, kommer i eviga tider ihågkommas och firas i det öhmanska hushållet som Helige Hagges Helgodag.
Riv ner Engelbrektstatyn. Det finns bara en man som symboliserar närkingarnas kamp mot en hård och cynisk värld. Örebro är en stad med vanliga dödliga – och en titan.
På söndag tackar vi honom. Men aldrig någonsin glömmer vi honom.
Helige Hagge, tack för allt.
