E-zine-bloggen: HIF - svenska mästare 2011
HIF har med tre omgångar kvar tio poängs försprång ned till resten, något som förkunnar Sundets Pärla till svenska mästare anno 2011.
Trots den bittra 3-2-förlusten i Borås under onsdagen kunde Allsvenskan 2011 vara avgjord igårkväll runt halv sju tiden. Så blev det också. HIF gjorde sitt jobb, man åkte upp till Göteborg, kämpade ned högflygande Gais med 3-1, och kunde på vägen hem på E6:an fira till tonerna från Radiosporten, där ett par livliga sista minuter matematiskt fastställde di Röe som svenska mästare.
Det såg ut som att AIK skulle lyckas hålla den där lilla guldgnistan kvar åtminstone en omgång till när Nicklas Backman fixade 0-1 i 84:e minuten. MFF-nyförvärvet Mathias Ranégie såg dock till att snuva AIK på detta lilla hopp då han fem minuter senare nickade in kvitteringen och skrev slutresultatet till 1-1.
När spelarna i HIF så kom fram till Olympia entrade man sin hemmaborg som Mästare. Och vilka mästare sen. Efter 53 gjorda och 23 insläppta mål (bäst i serien åt båda hållen), 61 inspelade poäng och bara två förluster (ironiskt nog mot AIK och Elfsborg, våra två "guldkonkurrenter" under den här korta slutspurten) är det nog ingen som kan neka HIF som värdiga svenska mästare. Som HIF:are är det smått otroligt att detta lag, som präglats utav hawaii-takter och inneffektivitet under så många år, springer hem Allsvenskan och säkrar Lennart Johanssons-pokal med nio poäng kvar att spela om. Och tänk nu på att laget gör detta utan sina nyckelspelare Rasmus Jönsson, Alexander Gerndt, Marcus Nilsson, Joel Ekstrand och Peter Larsson. Reses det inte en staty över Conny nu så vet jag inte vad som krävs för att det ska ske.
Conny måste ju förövrigt känna sig rätt nöjd för tillfället. Som spelare blev han svensk mästare med både IFK Göteborg och ÖIS. I IFK hann han dessutom med att vinna Svenska cupen och UEFA-cupen. Nu har han nästan motsvarat titelskörden som tränare. Förra året coachade han som bekant HIF till ett cupguld, i år blev det ett serieguld. Vad kommer ske i Champions League nästa säsong?
***
Förövrigt är det ju helt fantastiskt att se det gamla gardet med Mattias Lindström, Christoffer Andersson, Erik Edman och Erik Wahlstedt få stå och gunga till ett svenskt mästarguld igen. Det var ju ett tag sen. Mest fantastiskt är det dock att få se Álvaros leende. "Gud" anslöt ju ett år för sent för att vara med om gårdagens händelse senast det begav sig, 1999. Santos har väl inte hunnit med att bidra allt för mycket till detta guld, åtminstone inte på planen, men han är värd titeln lika mycket som någon annan helsingborgare, från Paul Myllenberg ned till åtta åringen med den nyköpte HIF-halsduken. Som han själv beskrev det, han är en HIF:are.
***
Gårdagens match mot Gais var nog den första matchen i år som jag såg någon form utav "guldnerv" krampa i HIF-maskineriet. Faktum är att Gais var bättre under matchens första timme. Sedan vaknade helsingborgarna till liv, i synnerhet Ardian Gashi (herregud vad jag hoppas den mannen är kvar nästa säsong). Man kunde bokstavligen talat se när laget la in en extra växel och körde förbi Gais så det rök och luktade bränt gummi.
Joseph Baffos framspelning till Erik Sundins 2-1 håller hög klass, likaså Simon Therns simulation vid straffsituationen som föranledde 3-1-målet. Det gjorde däremot inte Rachid Boauouzans straff eller nonchalanta uppträdande. Mattias Lindström var säkerheten själv mot Elfsborg och skulle självklart fått slå den här straffen också. Men det är sådana här situationer som uppstår under en match ifall man väljer att ha en spelare som Rachid i laget. Dock en smäll åtminstone jag kan ta en dag som denna.
***
HIF har under slutet av säsongen råkat ut för något undertecknad har kommit att beteckna som "Göteborgs-syndromet". AIK åkte på en förlust under augusti månad, den kom mot IFK Göteborg (3-1). Elfsborg fick stryk mot Gais och Häcken (1-3 och 2-0) den femtonde och nittonde september. Dessa resultat har av logiska skäl varit väldigt avgörande för HIF:s stora försprång i tabellen. HIF då å andra sidan, har under ungefär samma period denna månaden spelat 1-1 mot Häcken och alltså slagit tillbaka Gais med 3-1. Samtidigt var det en göteborgare, Mathias Ranégie, som igår satte spiken i kistan för AIK:s guldhopp. Slump?
***
Det bästa med att vinna serien med tre omgångar kvar är att vi nu kan satsa helhjärtat på cupen. Först väntar som bekant Elfsborg i kvarten på onsdag, och visst hade det varit fantastiskt med en trippel i år? Jag gapar inte efter mer, för tillfället är jag fruktansvärt tillfredställd, men HIF har varit dominanta de senaste två säsongerna, och en triad av titlar under ett års tid hade bara bekräftat detta ytterligare.
