HIF–Halmstad: 16000 tecken inför KVALDRAMAT

HIF–Halmstad: 16000 tecken inför KVALDRAMAT

Kvalminnen, säsongsanalys, startelvetankar och förväntningar inför HIF-HBK. Och så berättar vi varför HIF MÅSTE vinna det här kvalet.

Halmstad. Igen.

Tänk att det gått fem år sedan den där hemska novembereftermiddagen på Olympia, då avgrunden öppnade sig under HIF. Efter ett par säsongers trevande i mörkret, några års yrvaket famlande efter de pokaler som inte längre var inom räckhåll, kom verkligheten ikapp alla rödblå.

Minns känslan när Jordan Larsson gjorde 1-0 i den där andra kvalmatchens 82:a minut. Efter en långsam, långsam, andra halvlek, där Halmstads Fredrik Olsson varit ytterst nära att sänka HIF, tog HIF ledningen med totalt 2-1 i dubbelmötet. Jag var kylslagen och nervös och när Jordan skickade in målet (bortglömt faktum: det var ett jäkla snyggt anfall) var jag nära att brista i gråt på pressläktaren, inför insikten om att det varit så nära, att HIF faktiskt löpt risken att åka ur. Det var som att det var först vid hans mål – det som då föreföll vara Räddningen – som man verkligen förstod vilken krypgång mot avgrunden HIF hade gått den där hösten.



Kanske drabbades spelarna av någon liknande känsla också, för kollapsen som utspelade sig på Olympia under de därpåföljande minuterna var som den var – spektakulär och skräckinjagande. Oförglömlig, i ordets negativa bemärkelse.



Sedan de absurda skandalscenerna efter slutsignalen på det. HIF hade på fem år fallit från den absoluta toppen av svensk fotboll till den absoluta botten.

Och nu har det alltså gått fem år till och väldigt mycket har hänt, men samtidigt inte. För då som nu ska HIF och Halmstad ska göra upp om en plats i allsvenskan 2022.

*****

HIF är på ett sätt klubben som går in i det här kvalet med störst förväntningar från omgivningen – givet klubbens ställning i den egna staden och den svenska fotbollshistorien.

Men i övrigt är rollerna nu ombytta mellan lagen. För nu är det Halmstad som är ”för bra för att vara här”. Och det är HIF som slår ur stort sportsligt underläge, med individuellt sämre spelare på en majoritet av positionerna på planen.

Man kan ju hävda att HIF inte ens skulle vara här, med tanke på hur säsongen varit. Kanske skapar det också psykologiska förutsättningar som är mer gynnsamma för HIF, än de som rådde för fem år sedan.

******

HIF–Västerås för två veckor sedan. Superettan slutade med en 2-2-match och en horribelt dömd straff. HIF till kval på målskillnad.

Ett justitiemord, kan man så klart hävda om man tillhör den lilla skara som hejar på Norrby.

En rimlig reaktion. En och annan HIF:are hade säkert känt likadant om di röe varit på andra ändan av beslutet.

Men den slutliga rättvisan är uppfylld, kan jag ändå tycka.

För superettan började ju också med en 2-2-match och en horribelt dömd straff.

Läsaren minns kanske premiären mot GIF Sundsvall i Uppsala (ja, det var ju så). Hur Sundsvalls Pontus Engblom fick Ravy Tsoukas hand på axeln fem meter utanför straffområdet och sedan sprang och snubblade bredvid Andreas Granqvist i detsamma. Och fick straff – en än mer svårförståelig sådan än den som HIF fick mot Norrby.

”Det brukar jämna ut sig i slutändan” är kanske en klyscha, men det är just vad det gjorde den här gången.



******

Trots det får man alltså konstatera att det var med ett nödrop som HIF tog sig till det här kvalet.

HIF bromsade, rentav backade, sig hit. Vill man spetsa till det kan man säga att HIF gjorde sitt bästa för att missa det, men att de andra pretendenterna var för dåliga för att kunna utnyttja det.

Efter derbysegern borta mot BoIS i slutet av augusti låg HIF tvåa i tabellen, två poäng före TFF och tre före BoIS och Norrby.

Sedan vann HIF bara tre av de avslutande tolv matcherna. Men höll ändå undan för alla jagande lag, förutom det hysteriskt spurtande GIF Sundsvall som avancerade från sjätte till andra plats via 25 insamlade poäng under perioden.

Landskrona BoIS förlorade nämligen sju av de sista tolv. Trelleborg vann två av tolv. Norrby vann fyra.

Superettan 2021 var serien där ingen kunde vinna. Ett jämnt, kaotiskt getingbo som enligt de flesta bedömare höll lägre klass än vanligt. Det krävdes fler poäng vanligt för att klara sig kvar och krävdes färre för att gå upp. Gais och Akropolis förlorade båda kvalet nedåt.

Den horribla säsongen 2017, förra gången HIF återhämtade sig efter en nedflyttning, tog HIF 45 poäng i superettan – bara tre färre än i år.

De 48 poängen som samlades in 2021 hade inte räckt till kval i någon av de tidigare 21 upplagorna av superettan.

******

Superettan 2022 – en serie att fly ifrån.

Örebro SK, Östersund, Brommapojkarna, Dalkurd, Utsikten och Skövde AIK. De sex nya lagen i superettan spelar alla på konstgräs och de potentiella (tolv till antalet) matcherna mot dem är inget som väcker någon längtan eller, med all respekt för ÖSK, några brinnande känslor.

Samtidigt försvinner Gais och Falkenberg nedåt och gräslaget IFK Värnamo går upp i allsvenskan.

Superettan 2022 kommer, oavsett hur det går mellan Halmstad och HIF, att innehålla tio lag som spelar på artificiellt underlag och sex som spelar på gräs.

I allsvenskan, å andra sidan, kommer naturgräslagen att vara i majoritet för första gången sedan 2014.

HIF måste vinna det här kvalet.



******
Anthony van den Hurk gjorde 17 mål i superettan.

Halmstads specielle målskytt är MFF-lånet Marcus Antonsson, som en gång i tiden gjorde tio mål på tolv allsvenska matcher för Kalmar (våren 2015). I år fick han bara ihop sex mål i allsvenskan.

Kampspelaren Mikael Boman, 13 mål i allsvenskan 2012, öppnade årets säsong med ett sent 1-0- avgörande mot guldtippade Häcken, men efter det har han bara lyckats hitta målet en gång på 23 matcher (främst inhopp).

Sadat Karim, som imponerade i allsvenska slutomgången mot Malmö FF med sin förmåga att hålla i bollen och transportera den framåt, gjorde fem mål.

Att van den Hurk är en bra målskytt även mot allsvenskt motstånd behöver ingen betvivla (elva mål i den serien förra året).

Det är längst fram i banan som HIF har sin tydligaste fördel gentemot motståndaren i det här kvalet.

Bonusinformation: Antonsson kom till målchanser värda 12,64 förväntade mål (xG) i årets allsvenska. Karim 7,67. Boman 4,19. Samtliga anfallsspelare i Halmstad producerade alltså klart färre mål än vad man ”borde” givet de chanser de kom till.

Anthony van den Hurk? 12,74.

I superettan, visserligen.

Men ändå. Med nästan identiska xG fick alltså van den Hurk ihop tre gånger fler mål än Antonsson.



******

Men vad finns bakom van den Hurk...? Ett av HIF:s problem har under hela säsongen varit att det inte funnits någon annan än van den Hurk som kunnat göra målen.

Max Svensson sänkte Gais på Gamla Ullevi, men det blev hans enda mål innan han lämnade för Willem II.

Rasmus Jönsson har mest spelat central mittfältare, oftast med en defensiv utgångsposition. Tre mål har det blivit därifrån. Även om det är en OK siffra givet positionen (och en i övrigt överlag medioker Jönsson-säsong) så är det inte heller härifrån HIF kan räkna med kvalmål.

Noel Mbo och Alhaji Gero fick några spelminuter under våren, men bleknade fort bort och att duon varit avslutade kapitel i HIF har i praktiken varit klart sedan VM-uppehållet.

Efter det gjorde Assad Al Hamlawi comeback på allvar (han spelade tolv minuter mot AFC redan i maj) efter nästan ett års skadefrånvaro, men i de flesta matcher har han varit en skugga av den spelare som under en kort period förra sommaren slog igenom i allsvenskan. Tre mål har det visserligen blivit 753 spelminuter, men låga 2,11 xG visar på att han tagit sig till alldeles för få målchanser.

Rasmus Karjalainen värvades under sommaren och har också gjort tre mål på 849 spelminuter. Här har problemet istället varit att han bränt chanser – finländaren har kommit upp i 5,51 xG.

Både Al Hamlawi och Karjalainen har i alla fall chansen att rädda sina säsonger med avgörande fullträffar, men van den Hurk får dra ett tungt lass i straffområdet i det här kvalet.

******

Under våren var försvaret HIF:s klart bästa lagdel. Charlie Weberg var tillbaka från utlåning och dominerade. Ravy Tsouka hade genomgått en metamorfos och dominerade den egna planhalvan med sin snabbhet. I sommarderbyt mot BoIS kom Casper Widell in och var OMUTLIG.



Under hösten hände något. Vi kan illustrera det med att HIF på de till och med augusti släppte in 12 mål på 18 matcher. Och sedan september släppt in 17 mål på 12 matcher.

Eller med konstaterandet att HIF höll nollan i 11 av de första 18 matcherna. Och sedan bara i 1 av de sista 12.

Detta handlar inte om att HIF lämnat över initiativet i matcherna eller ”släppt till” mer bakåt än tidigare.

HIF inledde säsongen med en mycket defensiv grundinställning – Jörgen Lennartsson vet från vilket håll framgångsrika och stabila fotbollslag byggs.

Under sommaren klev man framåt i banan, började skapa fler målchanser och gjorde fler mål – utan att målen började trilla in bakåt. Då vinner man också matcher – sju av tio mellan EM-uppehållet och september månads VM-kvaluppehåll.

Under hösten har HIF fortsatt att göra hyfsat mycket mål, men läckaget bakåt har omöjliggjort en poängproduktion värdig ett lag som aspirerar på en plats i allsvenskan.

Det är inte så klart heller inte bara en fråga om försvarsspelarna, även om framför allt Weberg och Widell visat vikande form under de senaste månaderna. Försvarsspel är ett kollektivt arbete, som utförs av elva personer, inte bara de fyra-fem längst bak.

Letar man bland olika kollektiva statistiska variabler hittar man inga tydliga förklaringar till vad det är som hänt under hösten. HIF vinner inte färre dueller, tappar inte boll oftare och släpper inte till fler kontringar. Jämför man med såväl sommaren som den tidiga delen av säsonger så har man mer anfallsspel, kommer fram till fler lägen i straffområdet – både via löpningar och inlägg. Passningsprocenten är bara marginellt sämre (en till två procentenheter beroende på om man räknar bakåt- sidleds- eller framåtpassningar). Antalet förväntade mål har varit högre.

Matcherna har också varit olikartade. Mot Västerås havererade mittfältet i första halvlek. Mot Värnamo körde HIF över motståndaren första 45, men rasade efter paus. Mot Gais och Sundsvall var HIF passiva och överdrivet kontrollerande i de första halvlekarna.

Ska man hitta något som förenar så är det kanske att många av målen kommit till efter rent slarv. Bristande markeringsspel vid hörnor eller bolltapp i farliga lägen. Ojämna prestationer sett över hela matcher som gjort att man hamnat i underlägen (Gais, Öster, GIF Sundsvall), alternativt tappat poäng sent (AFC, Trelleborg, GIF Sundsvall).

Den enda variabel i statistik-verktyget Wyscout som verkligen sticker ut när man jämför höst med resten av säsongen är ”smart passes”, kreativa passningar med potential att slå ut lagdelar i farliga ytor. HIF slog betydligt fler sådana före hösten – och fler gick fram till rätt adress.

******

Halmstad spelar en tydlig, klassisk, 4-4-2. Lag som ställt upp så har orsakat problem för HIF i år. På tio matcher har det bara blivit två segrar – mot Brage och Falkenberg.

Vi kan fortsätta med att Halmstad släppte in näst minst antal mål i allsvenskan. Med Joseph Baffo och Andreas Johansson i mittförsvaret, flankerade av Edvin Kurtulus och Andreas Bengtsson.

Att man hade högre xG framåt än bakåt och att man i en tabell som räknar förväntade poäng i årets allsvenska slutade femma.



Men det berättar ju så klart också en berättelse om ett lag som har mycket svårt att förvalta sina målchanser, vilket vi rört vid i diskussionen om Halmstads anfallare. Halmstad har gått mållösa från fyra matcher i följd.

Motståndaren har gott om rutinerade och stabila spelare, men Halmstad är inte utomjordingar. De påverkas rimligen mentalt av det här.

******

Hur ska HIF då ta sig an Halmstad? Enligt HD:s artikel inför matchen kan vi förvänta oss en 4-4-2 med samma spelare som avslutade matchen senast mot Halmstad, fast med Ravy Tsouka (skadad då) istället för Victor Blixt.



Stämmer det så kommer Vladislav Kreida att få starta sin första match för di röe sedan den 27 maj mot Gais (han har ju däremot sedan dess perioden varit med från början i VM-kvalmatcher mot Belgien, Nordirland, Belarus, Belgien och Tjeckien). Det tyder på att HIF går in i kvalet med stabilitet i centrallinjen som prioritet – vilket är helt rimligt, med tanke på hur mycket mål man har släppt in under hösten och med tanke på hur överkört HIF:s mittfält blivit i stora delar av de senaste matcherna. Kreida är den bästa duellspelaren bland HIF:s mittfältare, de defensiva styrkorna är det han har att erbjuda i det här sammanhanget och nu får han chansen att följa upp den framgångsrika filmningen mot Norrby med en gedigen mittfältsstrid mot Joel Allansson och Amir Al-Ammari.



Längst fram får Assad Al Hamlawi göra sin första start sedan en medioker insats mot Norrby i september. Uttagningen tyder på att Al Hamlawi visat form på träningarna (i matcher har det ju tyvärr varit mindre av den varan i år) och även på den här positionen är det fysik och tyngd som Jörgen Lennartsson väljer. HIF kommer att ha två tunga centrar inne i boxen som kan ta fajten med Johansson och Baffo.

Med Bödvar Bödvarsson och Ravy Tsouka som defensiva ytterbackar kommer kreativiteten att få komma från dels Charlie Webergs vänsterfot, dels från Brandur Hendriksson som kommer att kunna operera en bit högre upp i banan med Kreida som sköld bakom. Adam Kaied kommer att leta kombinationer med Hendriksson och van den Hurk, men också söka sig in i straffområdet från sin vänsterposition.

Och till höger finns HIF:s kanske allra främsta anfallsvapen – Wilhelm Loepers högerfot. Och rimligen är det den extremitet som Halmstad lagt mest tankemöda på att neutralisera i sina förberedelser.

Från bänken finns Rasmus Karjalainen att kasta in. Jag vet inget om hans dagsform, men trots att han knappast övertygat i serien så har jag gillat hans avslutsteknik och jag tror att det finns kvalitet i den här spelaren. Kan den komma ut i kvalet? Benjamin Acquah och Dennis Olsson har visat sin potential under hösten och det känns bra att Lennartsson har den här typen av jokrar, samt en viss Rasmus Jönsson, att kasta in i leken.

Och förhoppningsvis uppträder inte HIF på ett sådant sätt i första halvlek den här gången, att tränaren behöver använda fyra byten redan i halvtid. ..

Ja, för den läsare som inte minns, så var det så det blev senast mot VSK, när Lennartsson i underläge 0-2 grävde fram det sista han hade för att säkra den här kvalplatsen – och lyckades.

******

En av de fyra som kom in gjorde det dock på grund av skada – Kalle Joelsson. Med Anders Lindegaard ute ur leken resten av 2021 får Joelsson nu starta för tredje gången i år. En stor chans för Joelsson, som nu dessutom kan agera i visshet om att kontraktet är förlängt – och kanske också att han har goda möjligheter att vara förstamålvakt i HIF nästa år. Det borde borga för ett gynnsamt psykologiskt läge att angripa kvalet ifrån.

Samtidigt ska man veta att Joelsson bland de dryga 30 matcher han hunnit göra för di röe har varit med om några mentalt brutala omgångar: Debuten mot Frej borta 2017 (0-4), Kalmar borta i fjor (0-4) och två cupförluster mot Eskilsminne.

Roligare är att påminna om att han bara förlorat två av 13 matcher på Olympia – mot AIK och Malmö FF.



******

Andreas Landgren är också borta på grund av den skada som gäckat honom under hösten. Det medför att HIF inte kommer att ha någon spelare på planen som var med senast det begav sig i kvalet för fem år sedan.

Halmstad har två: Alexander Bengtsson (trolig startande vänsterback) och Alexander Berntsson (trolig inhoppare).

Och ja, det var ju Bengtsson som Surprise tacklade i straffområdet den gången, med fyra minuter kvar att spela...

******

Halmstad börjar få viss vana av kval. Årets är det fjärde på tio säsonger. Och tyvärr måste jag informera om att man vunnit de andra tre... (Utöver mötet med HIF även kvalen mot Sundsvall 2012 och 2013).

******

HIF kvalar till allsvenskan för sjätte gången någonsin. 1937 besegrades Degerfors med totalt 7-2. 1969 blev det två förluster mot Hammarby och Öis (22000 åskådare på Olympia den gången) och en sistaplats i kvalserien.

Sedan har vi de klassiska åren 1991 och 1992, med ett av klubbens värsta ögonblick och ett av de bästa: Först den ökända kollapsen på Ruddalen mot Västra Frölunda och året efter totalt 9-1 i dubbelmötet mot IFK Sundsvall och återkomst till högsta serien efter 24 år.

.

...och vi vet hur det gick 2016 så det behöver vi inte ta igen...

******

Någonstans kan jag ändå känna att det här ska bli kul – och tro mig, det gjorde man inte 2016.

Det gjorde man inte heller förra hösten när de avgörande bottenmatcherna mot IFK Göteborg och Falkenberg skulle spelas.

Men nu har HIF faktiskt ett läge där man har något att vinna, inte bara en massa att förlora (vi tänker inte mer på vilka lag som kommer att spela i superettan 2022, OK?).

Man har en skakad motståndare som känner att den inte borde vara här. Publiken i ryggen imorgon. Anthony van den Hurk. Wilhelm Loeper. En mängd spelare som rimligen går in i kvalet med stor revanschlusta. En stabil och rutinerad tränare på bänken.

******

Olympia den 11 december 2021. Nu kastar vi tärningarna med år 2022 som insats.

Gustav Lundbladinfo@gustavlundblad.com2021-12-11 02:09:00
Author

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen