Krönika: Den långa färden
"Det må vara skitigt, passningarna kanske går över sidlinjen lite oftare än i Spanien och England men vad fan, det är ju ändå så underbart."
Jag tänkte att jag skulle odla försäsongsskägg. Ni vet, en slags motsvarighet till vad man i hockey kallar slutspelsskägg. När spelarna ser ut som vandrande tomtar och man knappt känner igen dem. Om man nu råkar bry sig om hockey, alltså. Så jag började odla. Och försäsongen bara fortsatte.
Nu har jag insett att försäsongen är för lång. Skägget måste bort, jag ser så jävlig ut att min egen morsa inte ens kände igen mig när jag träffade henne på stan. Det är ju själve fan att försäsongen ska vara så förbannat lång i Sverige. Om man skulle börja odla försäsongsskägg i januari så finns risken att man blivit arresterad om man vistats på en flygplats i april. Talibanvarning, helt klart.
Nu är det ju snart dags för start i Allsvenskan ändå. De dryga tre veckor som återstår innan starten kommer att fyllas av spekulationer. Tre veckor som kommer att kännas minst lika långa som resterande del av försäsongen gjort hittills. De sista tre veckorna, den svidande abstinensen som liksom känner att "nu är någonting på gång", man skymtar ljuset i tunnelns slut men det är ändå lik förbannat långt dit. Men tänk på all den härliga fotboll man kommer att få se!
Och vad händer när man har nått tunnelns slut och kommit ut i den vackra vardagen som berikas av allsvensk fotboll? Jo, det ska jag tala om för er.
Man går på Olympia match efter match, man har höga förhoppningar om att spelet ska värma och att målen skall falla. Men vad händer? Jo, man sitter där och förbannar hur dåligt laget kan spela ibland. Under försäsongen har man glömt bort att det inte alls det alltid är sammankopplat med njutning att se på fotboll. Ibland vill man slita sitt hår (det kanske är tur att jag inte har något) i förtvivlan när man ser vad som utspelar sig på den gröna mattan. Man har ju längtat hela vintern på att få se lite fin fotboll! Varför kan man då inte få vad man har längtat efter?
Visst är det just denna förtvivlan som är en del av charmen med fotbollen, men poängen är att den förskönande vision man målat upp för sig själv under hela våren sällan stämmer. Det är inte så ofta som HIF går in och lirar skjortan av något lag. Allsvenskan ÄR inte fylld av bollvirtuoser och eleganta spelare. Allsvenskan ÄR inte lika tekniskt välutvecklad som en del av den fotboll man sett under vintern. Men likväl är ju Allsvenskan just Allsvenskan. Det må vara skitigt, passningarna kanske går över sidlinjen lite oftare än i Spanien och England men vad fan, det är ju ändå så underbart.
Jag har längtat ganska länge nu. Precis som många av er som läser har. Jag vågar egentligen inte spekulera speciellt mycket i hur det kommer att gå i år (fast visst kommer jag att spekulera!), jag försöker att hålla nere förväntningarna en smula bara för att inte bli allt för besviken om något oförutsett inträffar. Förluster, exempelvis. Men även de bästa lag förlorar, och som sagt - det är kanske det som är charmen med fotbollen. Till och med en riktig skitmatch har sina poänger. Dessvärre oftast till motståndarlaget...
