Gästkrönika: Slå hjärta, slå!
Greven har skrivit en krönika angående den aktuella situationen i HIF.
Såhär ligger det till. Alla bär skulden, och de mest skyldiga är de som lämnar skutan i förväg. Alla ska fan stanna kvar ombord. Sjunker kajutan ska kapten och besättning ner med den. Och så är det, att ett skepp kan bara manövreras av kaptener, skeppare och matroser. Det går inte att skylla på passagerna. Och faktiskt inte heller på de som väljer att stanna kvar i land nästa avgång. Det är emellertid av hjärtans vikt att stå upp och fortsätta resa med det olycksdrabbade rederiet i ur och skur.
Okej, jag ska sluta att tala i symbolik och bilder. Enklare uttryckt är det så att om inte spelarna ställer upp för klubben nu när de behövs som mest, önskar jag dem inget annat än att de får rulla stenbumlingar i Hades i all evighet. Ska ingen ta på sig ansvaret? Styrelsen tycks bara ha skyllt från sig hela tiden. De har varit oerhört skickliga på att missleda supportrar och kanske för den delen sponsorer. Det har fokuserats uteslutande på det sportsliga resultatet. När Nanne Bergstrand började tappa den röda tråden under sin sejour i klubben sparkades han, till de flestas glädje. Detsamma skedde när Sören Cratz tog ett danssteg för mycket och fram till dess inte ens lyckats få den röda tråden lös ur garnnystanet. Ingenting om det ekonomiska. Inte mer än att HIF kom att ha tre tränare på lönelistan. Nu börjar det kännas lite som att man försökte så gott man kunde tillfredsställa på det sportsliga planet och på så vis kunde arbeta med att lösa det ekonomiska i det dolda. Men tydligen stiger skuldbeloppet mer och mer för varje nytt rykte som uppstår. Vet ens de ansvariga? Och vem är nu de?
Under fjolårets försäsong imponerade HIF oerhört, inte bara på Fotbolls-Sverige, utan även internationellt. Christoffer Andersson var aktuell för VM-truppen och proffsuppköp. Och det var en hel dröse spelare som skulle slå genom. Vad hände? Plötsligt i genrepet var den goda försäsongen som borta, och i premiären kördes HIF över av "amatörklubben" Landskrona BOIS. Där började det. Spelare som speglat sig i glans under försäsongen, fortsatte i egoistiskt manér att sura fram till dess att Cratz fick gå. Jag hoppas att jag har fel, men ett inlägg i Kärnans forum talade om att Allsvenska klubbar redan drog i HIF:are. Och nu när kommunen tagit över rodret kommer antagligen spelarförsäljningar att vara oundvikliga. Det är en konkurs som ska undvikas. Frågan är ju förstås om spelarna har något val när anbudet dimper ner. Ja, de har ett val. De kan gå ner i lön och stanna kvar på skeppet säsongen ut. Har inte seglen lappats till då, unnar jag dem att lämna skeppet innan det förliser. Men inte förrän då.
Nu vet jag ju som vanligt föga, men vilken lekman som helst ser ju bekymmer i att handla spelare när man inte har pengar. Jag snackar förstås om Gustaf Andersson. Ett välkommet nyförvärv på det sportsliga planet. Då antar man ju att klubben håller på att ordna upp det ekonomiska om man kan köpa en ny spelare. Vidare kändes försäljningen av Rade Prica som litet av ett paniksälj, när affären väl blev av. Inkomsten från försäljningen faller under två årsbudgetar, då inte hela beloppet skulle betalas på en gång. Enligt pressen har det varit nio miljoner som kommunen gick i borgen för och det är nio miljoner som HIF fortfarande ska ha in från Hansa Rostock. HIF har som policy att inte stå i vägen för en lycksökares proffsdrömmar. BoIS tackade nej till Marseilles anbud för Alexander Farnerud, vilket kan komma att stå dem dyrt. Farnerud har emellertid klubben att tacka för att han spelar där han gör, och gör rätt i att inte lämna klubben utan att denna får ersättning för honom. I HIF:s fall blev klubben, på sätt och vis en attraktiv investering för lycksökare i mindre attraktiva klubbar. Många dök upp på Olympia och stannade i en säsong, så som Jan Ericsson, bara för att öka sina chanser till att bli uppköpt av en proffsklubb. Under nittiotalet hade HIF störst publik i Sverige och man var väl också bland de första som introducerade en attraktiv och offensivt inriktad fotboll. Jag minns vilka problem motståndarna hade med HIF:s kortpassande femmannamittfält under Reine Almqvist och den kompakta trebackslinjen med Andreas Jakobsson, Ola Nilsson och Jan Ericsson 1996. När Åge Hareide kom 1998 ändrade han om till ett 4-3-3 spel, något som i dag många svenska klubbar kör. Under Nanne Bergstrand och Sören Cratz började HIF få litet av en tråkstämpel på sig. Publiken minskade, samtidigt som de allsvenska konkurrenterna började spela en trevligare fotboll och attrahera större publik.
Vad jag försöker säga är det att HIF under sina gyllene år blev en klubb bestående av lycksökare framför spelare med hjärta. Det är först i dag det har tenderat att ske en förändring. Då slår emellertid felköp och misslyckade investeringar och dylikt ner som en bomb. Struntsummor klubben fick in för attraktiva spelare som Arild Stavrum, Mattias Jonsson och Peter Wibrån räckte inte ens till senap och ketchup på varmkorven. Björn Johansen var fram till köpet av Álvaro Santos HIF:s dyraste spelarinvestering någonsin. Därtill kom att han hade en skyhög lön, något som alltfler spelare hade kommit att kräva ju attraktivare HIF blev. Två säsonger senare stack han hem till Norge för lite fickpengar. Listan på spelare som lämnat för småskrammel kan göras hur lång som helst. Likaså kan listan med felköp. Petar Puaca, Farouk Aboulew, Hilmar Björnsson, och så vidare. All eloge till spelare såsom Mattias Jonsson och vad de gjorde för klubben, men hur medveten är han för vad HIF gjorde för honom? I Örebro hade han aldrig blivit uppköpt av en proffsklubb. Spelare som han, Wibrån och Powell ville inte gå gratis, men utan senap och ketchup kunde man väl nästan kunnat låta bli varmkorven också. Det är detta som absolut inte får hända nu. Lycksökare som rensar sitt samvete genom att i alla fall inte gå på Bosman. Spelarna ska spela för klubben och inte för pengarnas skull.
Fortsättning i del 2