Gästkrönika på HIF E-zine
"Det som gör mig förbannad är att de som är kritiska nu garanterat är samma människor som på hösten 1992 stod i Knutpunkten och hyllade hjältarna efter sundsvallsmatchen."
HIF – vi ger oss aldrig!
Den senaste tiden har varit jobbig för oss riktiga HIF:are. Olyckorna har avlöst varandra och den ena plastsupportern efter den andra har skrivit insändare i HD där de menar att HIF lika gärna kan gå i graven. Det som gör mig förbannad är att de som är kritiska nu garanterat är samma människor som på hösten 1992 stod i Knutpunkten och hyllade hjältarna efter sundsvallsmatchen. Säkerligen deltog de också i vallfärden till Göteborg 1998 och 1999 och väntade dessutom vid Kärnan efter guldet –99. Champions League var nog heller inte helt ointressant… Medgångssupportrar får mig att må illa. Håller man på ett lag så gör man det även om en inkompetent styrelse nästan har kört klubben i botten.
De senaste veckorna har kommunen kritiserats hårt och spelarna har sågats för att de tjänar mer än både dig och mig. Att kommunen går in och räddar HIF kan givetvis diskuteras. Jag har full förståelse för att vissa, icke fotbollintresserade, skriker sig hesa över att en fotbollsklubb räddas när det finns så mycket annat att prioritera. Själv är jag så otroligt rödblå (?) att jag har svårt att se något alternativ till kommunens beslut. För mig är Helsingborg nästan detsamma som HIF.
Att sedan spelarna utmålas som bovar är väldigt sorgligt. Vem vill inte tjäna så mycket som möjligt? De riktiga bovarna satt i styrelsen och deras sinne för ekonomi kan diskuteras. Visst ville vi supportrar ha framgångar men inte till varje pris. Nä, ta nu ert ansvar! En miljon per man och vi har kommit en bit närmare fortsatt existens…
Till övriga: STÄLL UPP NU! Titta framåt och möt upp på Olympia. Vi behövs mer än någonsin. Låt inte föreningen vi älskar försvinna.
Liket lever.
Medlem 726 – i med- och motgång