Tottenham - Chelsea0 - 0
Ineffektivt AIK bäddade för HIF
När HIF slog AIK på Råsunda var det genom en gedigen taktisk insats från hela laget. Man visade dessutom prov på den vilja som saknats mot Enköping senast.
Det var första gången för mig på Råsunda. Jag vet inte varför det blivit så att jag inte varit där förut, egentligen, men nu var jag ändå där. En trevlig fotbollsarena, som en större variant av Olympia, fast kanske inte lika vacker. Fint fotbollsväder, hygglig underhållning och en klack som var grym på att skrika "hora".
Kan inte säga att jag är överraskad över HIF:s seger. Det var liksom på känn, efter den bedrövliga insatsen mot Enköping senast. Nu blev det 2-0 mot AIK på Råsunda och det var en seger som togs med hjälp av både tur och skicklighet.
För visst var det så att AIK spelade riktigt fin fotboll. Man snurrade upp HIF ganska friskt under de inledande femton minuterna av matchen, och egentligen satt jag bara och väntade på hemmalagets första mål. Men, men! Säg den fotboll som är logisk; vips hade HIF gjort två snabba mål och allting var frid och fröjd. AIK är nämligen alltid bara bra den inledande kvarten av varje halvlek.
Nu saknade inte hemmalaget chanser. Tvärtom. Man spelade sig till lägen som borde resulterat. Men, som sagt. Tur och skicklighet räddade HIF. Skickligheten personifierades främst genom ett storspelande mittlås (Rasmussen/Jansson) och en säker målvakt (Larsson) som bäddade för segern, tillsammans med ett ettrigt mittfält som var beredda att hugga på de chanser som gavs. Framåt gjorde framför allt Gustaf Andersson ett enormt jobb, och slet i det oändliga. Givetvis oftast i ett numerärt underläge gentemot AIK-försvararna.
Men det var alltså HIF:s kväll. Martin Fribrock har en underbar vänsterfot, och den hittade Jesper Janssons panna, som i sin tur hittade Micke Gustavssons. Målet kunde nästan inte missas. Minuten efter var det Fribrock som serverade Gustaf Andersson, som sin vana trogen låg och nosade farligt nära offsideposition. Och sin vana trogen är han grymt effektiv i dessa lägen.
AIK:s förväntade forcering i första halvlek kom av sig, och det var främst i andra halvlek som det började osa hett kring Fredrik Larssons mål. Störste målsumparen i AIK var Arash Talebinejad, som lyckades med att bränna säkert 2-3 riktigt farliga lägen. Bara att tacka och ta emot. Allt eftersom andra halvlek fortskred började AIK:arna se uppgivna ut, och den tidigare så röststarka klacken tystnade betänkligt. Dessutom var ju Jesper Jansson en gigant. Inte så kul att skrika "hora" om det inte lönar sig, liksom...
HIF gjorde en stark insats. Men den var långt ifrån perfekt. Det fanns blottor, men man hade tillfälligheterna på sin sida, något man väl kanske inte haft tidigare under säsongen. Sådant brukar jämna ut sig, sägs det och kanske är det så. Även om det låter som en klyscha.
Bäst i HIF var givetvis mittförsvaret och målvakten. Men även mittfält och anfall gjorde starka arbetsprestationer även om AIK inte gav laget allt för mycket ytor framåt. Märk dock väl att HIF inte saknade chanser att punktera matchen. Både Karisik och Grönlund hade utomordentliga skottlägen som tyvärr resulterade i allt för lama skott. Mer precision och styrka i de lägena och vem vet. Dessutom kan man inte kräva att Mattias Lindström skall göra mål med vänsterfoten, trots det fina läge han serverades i första halvlek. Nu blev det dock vinst, och härnäst är det Landskrona som väntar. Ett BoIS i turbulens. Säker vinst va? Haha, yeah right...
För övrigt var det kul att det finns sittplatspublik som engagerar sig i spelet, är med på ramsor och för allmänt oväsen. När får vi sådant på Olympia? Hur som helst så är det alltid kul att se hur enormt enögd en hemmapublik är gentemot domaren.