Oavgjort skånederby efter chansrik match

Helsingborg-Landskrona slutade 2-2 efter att lagen ägt varsin halvlek i en ganska hyfsad match.

När jag cyklade hem hade himlen öppnat sig och släppte regnet fritt. Jag blev våtare än Pamela Anderson på en öde strand, men sällan har jag cyklat från Olympia till Elineberg på kortare tid. När jag skriver detta dundrar åskan utanför och jag blir nästan rädd. Men bara nästan.

I tankarna cirkulerar kvällens match och hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att 2-2 var ett rättvist resultat. HIF totalägde första halvlek och kunde lätt ha gjort två, tre mål till om det inte vore för Mats Svenssons målvaktsspel. Och i andra halvlek var BoIS det klart bättre laget, även om HIF inte heller saknade lägen att göra mål.

Det var ett ganska jobbigt skånederby att beskåda. Man visste aldrig riktigt vart matchen skulle ta vägen, den var lika labil som Christer Pettersson på gröna linjen i Stockholm.

Första halvlek gick klart till HIF, men det var naturligtvis BoIS som tog ledningen. Målet var ett riktigt skitmål. Ett inlägg touchar en HIF:are och ställer Fredrik Larsson, som inte lyckas hålla bollen. Retur = mål. HIF kvitterade dock snyggt genom Mattias Lindström, som hade en egen dribblingsövning i straffområdet innan han tåade in bollen sådär lagom förödmjukande. Kvitterat, och tur var väl det, det kändes verkligen som att 0-1 i paus skulle ha tagit musten ur de flesta.

Andra halvlek var i stort sett första halvleks motsats. BoIS började sätta upp långa bollar på djupet och det gav HIF:s försvar bekymmer. Man tog ledningen lite lagom turligt efter att Fredrik Larsson lämnat ett par returer rakt ut i banan (återigen retur = mål), men HIF kvitterade ändå genom Gustaf Andersson, läckert framspelad av Mattias Lindström.

De första tjugo minuterna i andra halvlek var annars oroväckande loja av HIF, det var rymdvarelser i svartvit dräkt mest överallt och det kändes därför grymt skönt när Gustaf Andersson satte målet. Om inget annat för att tysta Issa Manglind, som skrek och skränade som en dopad hundrameterslöpare på VIP-läktaren.

BoIS såg hungrigast ut i andra halvlek och verkade gå efter seger, antagligen stärkta av vetskapen kring hur det gick förra året då man tog de tre poängen i slutminuterna. HIF:arna satsade mest defensivt och poängen säkrades. Klappat och klart, rättvist och allt.

HIF gjorde en väldigt bra första halvlek, då man spelade runt bollen på ett bra sätt och kom till anfall mycket snabbt. Tempot var högt och Eldin Karisik visade upp stort fotbollskunnande. BoISarna hängde inte riktigt med och såg lite hängiga ut. I andra halvlek mattades HIF:s spel samtidigt som BoIS skärpte till sig och började spela bättre. Då var det kämpafotbollen som prioriterades, och kreativiteten försvann tämligen omgående.

Det var positivt att HIF lyckades kvittera två gånger, och det visar att vändningen kanske har kommit. Det var oerhört mentalt viktigt att kunna kvittera två gånger om. Tidigare i år har det sett hopplöst ut så fort man hamnar i underläge, kanske får vi se skillnaden framöver. Om nu HIF skulle råka hamna i underläge någon annan gång, förstås.

Negativt? Tja, Jesper Jansson blev skadad i första halvlek och det satte sina spår i vissa situationer. Rollfördelningen var något oklar när det kom djupledsbollar, men man redde upp det.

Noterat:
- En knepig offsidesituation i första halvlek. Domaren vinkar för offside fastän det ligger en svartvit spelare i eget straffområde. Mycket kan man väl vinka, men inte offside? Jaja, jag vet inte.

- De där jävla händerna som uppmanar folk att klappa med börjar gå mig på nerverna. Snart klättrar jag upp och monterar ner hela storbildsskärmen! Pinsamt är ordet.

- Ulrik Jansson gjorde bejublad comeback efter ett år utan allsvensk fotboll. Det märktes att tempot kanske var lite för högt för en ovan spelare, men Ulrik får mig osökt att tänka på Zidane.

- Missade Gustaf öppet mål eller var inte Mats Svensson på bollen? Jag snackar om andra halvlek. Inte brukar väl Gurra missa sådana lägen?

- Fredrik Larsson borde kanske boxa returerna åt sidan. Fast sådant är ju jävligt lätt att uttala sig om på läktaren. Jag lade av med fotboll någon gång kring P13.

- Det är jäkligt påfrestande att sitta och hålla käften på pressläktaren ibland. Idag var det nära ögat.

0 kommentarer