Krönika: Äntligen!
"Ibland kan man undra om man måste vara uppvuxen barfota och med Nestlés bröstmjölksersättning för att överhuvudtaget kunna uppvisa någon form av jävlaranamma"
Det känns som om man vill göra sin bästa Gert Fylking imitation och utbrista ”Äntligen!” högt och klart när nu HIF till slut fick utdelning på ett massivt spelövertag. Fylking brukar som bekant utropa ”Äntligen!” när Svenska Akademien utdelar Nobelpriset i litteratur. Detta som en ironisk protest över att priset alltid går till en författare som den stora allmänheten aldrig hört talas om.
Även om det kanske inte är läge att ironisera efter HIFs storseger mot Öster, så är det helt klart värt att poängtera att krisen (jo det finns en sådan – en spelmässig kris) i HIF är långt ifrån över. Öster var nämligen skit och ingen egentlig värdemätare. Kanske inget vackert omdöme, men varför förvanska verkligheten? Skit är skit om det så är förpackat i ett vackert omslag. 4-0 segern ska därför sättas i relation till det motstånd som bjöds. Eller brist på motstånd är kanske en mer rättvis beskrivning.
FC Z var för dagen på besök på Olympia, och frågan är om inte Österspelarna studerat förmatchen mellan FC Z och HIFs Oldboys alltför ingående. Spelet var nämligen mer än lovligt virrigt. Ett för dagen rejält ommöblerat HIF ska nog tacka gudarna för att det var just Öster man mötte. Är inte riktigt lika övertygat om det hade blivit ett lyckligt slut om HIF mött ett vassare motstånd. Hur hade till exempel HIFs för dagen nykomponerade ytterbackspar Augustsson/Svanbäck klarat av spelare som Tobias Hysén, Afonso Alves eller Niclas Alexandersson? Jag såg hur Alexandersson lekte med Svanbäck högre upp i banan under matchen mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Bara tanken på att den leken skulle ha pågått närmre HIFs straffområde kan få mig att ligga sömnlös i en vecka…
Öster bjöd som sagt inte på något nämnvärt motstånd. Trots det hade HIF förtvivlat svårt att spräcka nollan. En synd som lever kvar från tidigare matcher. Trots att man bör vara glad över första halvlekens avslutande målfyrverkeri, kan jag inte hjälpa att tänka på hur resultatet blivit om det stått 0-0 i paus. Ånyo krampaktigt spel och en kontring av motståndarlaget? Tankegången är helt klart befogad med tanke på hur det har sett ut tidigare.
Är det föresten inte dags att skrota beskrivningen av ett 4-2-3-1-spelande HIF? Utgångspositionerna i matchen mot Öster var mer likt ett 4-4-2 system med Shelton och Karekezi på topp, och ju längre första halvleken led var McDonald Mariga konstant så högt upp i plan att det nästan liknade en 4-3-3 variant eller ett 4-4-2 med diamantformation. Klamrar sig Swärdh fast vid beskrivningen 4-2-3-1 enbart för att slippa en eventuell prestigeförlust för att han har bytt spelsystem? På presskonferensen förklarade Swärdh att grundtanken hela tiden har varit att det ska se ut som idag. Om så är fallet finns det allvarliga kommunikationsproblem inom HIF. HIF har inte tidigare varit i närheten av det offensiva spel man uppvisade idag. Oavsett vad grundtanken har varit.
Med Luton Shelton i startelvan för första gången uppvisade HIF en intressant trio importer i form av Shelton, Karekezi och Mariga. Det är intressant att se den markanta skillnad i inställning som dessa spelare uppvisar (framförallt Karekezi och Mariga) i förhållande till våra svenska talanger. Klacksparkar och teknisk briljans i kombination med hårt arbete från dessa herrar har varit en av få ljuspunkter hittills i år. Hammarbys tränare, Anders Linderoth, berörde nyligen ämnet om att våra svenska talanger har för stora egon för lagets bästa på årets allsvenska upptaktsträff. Givetvis har han rätt, och ibland kan man undra om man måste vara uppvuxen barfota och med Nestlés bröstmjölksersättning för att överhuvudtaget kunna uppvisa någon form av jävlaranamma…