Krönika: Fest med förhinder
Vi fick ett mail med en historia efter matchen mot Elfsborg som vi tyckte var väl värt att publicera.
Så var det dags för fest igen!
För att hinna i tid har jag cyklat svettig genom stadens gator och när jag bänkar mig i TV-soffan rinner svetten i ansiktet. Men vad gör väl det? Jag vet några som strax skall kämpa långt mer än jag. Två minuter försent kommer så ComHem äntligen igång och min blick sveper otåligt över skärmen. Eldin på mittfältet, skönt! Stoffe på Fribrocks plats och Alvaro från start, härligt! Några klipp senare ser man även HIF:s straffområde. Är det inte...jo, fasen Conny står! Nu vågar man hoppas igen. Tufft för Fredrik, han kan mer än han visat i år. Men självförtroende är inget man får genom att göra misstag. Sitter och hoppas att han gör en Shaaban och tar petningen på rätt sätt. Olympia verkar förresten ganska tomt, synd, för både matchens inramning och HIF:s kassa hade behövt fler besökare.
Med Eldin på planen hade jag hoppats på snabbare spel, men han tar sig åt låret, verkar som han har ont. Hjärtat stannar sedan nästan när båren bärs in i Jespers riktning. Vet inte om jag vågar se en match utan Jesper i försvaret. I alla fall som det känns nu. Killen har allsvenskans bästa huvudspel (och fan vet om inte brytningarna är lika bra). På något sätt känns det som han är armeringsjärnet som håller samman vår betongmur längst bak. Att muren varit starkare än stål i vissa matcher, för att sedan vittra sönder som ett sandslott i solen är en annan sak. Jag drar en lättnadens suck, Jesper verkar OK och kan fortsätta. Tyvärr tvingas Karisik gå ut i samma veva och HIF får ett tidigt byte. Inte bra! Blir aningen förvånad när jag ser att det var Dahl som byttes in. Önskar honom tyst lycka till.
Matchen är ganska dålig, bollens bana på mittfältet har mer gemensamt med en flipperkula än den konstform som jag så gärna vill kalla fotboll. Vi håller bollen mer än Elfsborg, men vad gör det när passningarna är långsamma och oftast i sidled? Elfsborg spelar smart och pressar inte särskilt högt. När de sedan får bollen känns det som hela härket springer häcken av sig, och jag kommer på mig själv att vara avundsjuk på IF Elfsborgs spel utan boll. Att en sådan enkel sak ska vara så svår ändå. Halvleken tar slut till slut och när domaren blåser i pipan känner jag närmast tacksamhet. Förhoppningsvis utnyttjar man pausvilan till mer än att dricka vatten.
På tal om vatten så hinner jag med en snabb dusch i pausen, och som bonus slipper jag höra Com Hems tyckare säga elaka saker om Helsingborgs oförmåga att göra mål. Att det är sant gör det bara svårare att uthärda. Andra halvlek kommer igång och visar sig vara en repris på den första. Fast det var lite väl elakt, för lite bättre är den allt. Men inga mål. Gustav har en riktigt vass chans men kommer för nära mål för att få till ett bra avslut. Min soffas fjädring prövas hårt när jag hoppar upp och ner i frustration. Som så många andra gånger klarar den sig även den här gången, precis som HIF gör när Hasse Berggren lyckas slarva bort ett riktigt vasst läge. Tur man inte håller på Elfsborg! Men vad nu?! Plötsligt ser jag flera HIF:are som springer utan boll. Det är full fart framåt och inbytte Dahl har bollen. Som i trance ser jag hur bollen lämnar hans fötter och sedan färdas i en mjuk bana, som slutar precis...där Gustav Anderssons panna möter efter en skön djupledslöpning.
Mål? Mål! MÅL!
Jag hör någon vråla och det är inte förrän jag ser hur några som går förbi mitt fönster nyfiket och oblygt titta in som jag inser att det är jag. I värmen är naturligtvis fönstren öppna. Allmänheten i Stockholm kan gott få veta att HIF hittar målet igen. Synd bara att det inte hördes till Solna eller Söder. Den nyinflyttade familjen som grillade på gården har tystnat de med; förmodligen funderar de nu över vilken galning som kan tänkas bo i min lägenhet... Förhoppningsvis får de många tillfällen att fundera på det framöver!
Resterande 25 minuter känns som en evighet. Varje gång de gula tröjorna har bollen kommer en rädsla smygande, en föraning om ett snöpligt baklängesmål och nesliga 1-1. Så verkar dock inte spelarna på plan tänka, för särskilt farligt blir aldrig Elfsborg. Några halvchanser som kunde blivit, men som aldrig blev. Lasse Nilsson uträttade mindre framåt än sin företrädare Lundén och ingen är mer glad än jag. Men förutom Berggren var det egentligen endast duktige Samuel Holmén som hade lite spets framåt. Andreas Dahls insats var definitivt godkänd, och känslan i inlägget till Gustav var nog bättre än det mesta en man och kvinna kan uppleva tillsammans. Men nog måste han visa mer innan man kan tala om ett genombrott?
Domaren blåser äntligen i sin pipa och tabelläget känns genast ljusare. En förlust och bottenstriden hade varit ett snäpp närmare. Nu kan vi förhoppningsvis fortsätta blicka framåt och försöka ta in på lagen framför oss. Passningsspelet var sådär, för att inte säga uselt, och man hajade till när en av passningarna gick från straffområdesgränsen b a k å t till högerkanten, i närheten av mittlinjen. Från det avståndet gör man inga mål, om man inte heter Berggren och spelar mot AIK. Självförtroendet i laget är nog lite på sned efter den omväxlande våren. Men å andra sidan, Matte bjöd på några läckra dragningar, Tommi sprang en halvmara på mitten, Conny höll nollan (härligt!), och Järdler stod för dagens snyggaste tackling. Som helhet kan laget så mycket bättre, men det här är helt klart ett steg i rätt riktning.
Det blev en fest till slut ändå. Inte var det något överdåd av lyx som vi bjöds på, men det var inte heller den enformiga kost på vatten och bröd som vi försökt livnära oss på de senaste matcherna. Ibland smakar husmanskost inte så dumt, och idag så bjöd dessutom herrar Dahl och Andersson på nubbe till sillen. Hälsa ComHem att jag kommer på nästa veckas fest också!
