Rubrik saknas
Dagens Allsvenska fotboll är både hårt resultatdriven och konkurrensutsatt. Därför pågår en ständig hetsjakt mellan klubbarna, där man med ljus och lykta letar efter talanger som kan förädlas till nästa storspelare. Att hitta en balans där man försöker ta tillvara på inhemska stjärnskott samtidigt som man jagar utländska guldkorn är inte alltid helt lätt, och det tvistas ständigt huruvida dom utländska gästspelarna är ett hot för svensk fotboll eller inte. Frågan är om det ens finns ett sätt som är rätt eller fel i en bransch där framgång är en färskvara.
I Helsingborgs IF kan man skönja den generella Allsvenska trenden. Man satsar på utländska spelare och man chansar på utländska spelare. I varje transferfönster vittnar vi om det svenska intresset för spel, dobbel och poker då de Allsvenska klubbarna gör sitt yttersta för att finna en ny Alvaro, Afonso, Atiba eller Sören Larsen. Stackars ungdomar och svensk fotbolls framtid, snyftar förbundspamparna och journalister med ringa förståelse för den individuella klubbens resultatinriktning. Produktionen flyr Sverige. Svenskarna pluggar på Universitet. Komponenter köps upp över hela världen och sätts samman i Småland. Svenska företag, förlåt, fotbollslag, har fattat grejen. Import och förädling av halvfabrikat är numera de Allsvenska klubbarnas vardag.
Det hela är egentligen ganska tidsenligt. Jag låter följande resonemang illustrera:
Svenska föreningar kan plocka in spelare som påstås besitta stora kvalitéer. Dessa satsas det ganska stora summor på med förhoppning om att om ett par år, de flesta brassar är inte sugna på mer än en eller två nordiska vintrar, kunna sälja spelaren till ett land med bättre ekonomiska förutsättningar.
Eller så är man Göteborg eller Elfsborg och satsar helhjärtat på ungdomssidan. Alternativ två kräver dock, i många fall, villkorslöst, att de spelare som finns i truppen besitter så pass mycket kunnande att man har råd att misslyckas med sina talanger över ett par år. För både Elfsborg och IFK Göteborg är föreningar med kravbilder och ambitioner.
Samma strategiska val fattas, och har fattats, av företag i flera hundra år. Svensk export visar starka siffror i SCBs senaste rapport. Men långt ifrån all produktion är förlagd till Sverige. Delvis för att vi kanske inte riktigt kan konkurrera, men framförallt då vår relativa fördel finns på ett annat plan. I Brasilien kämpar miljontals smågrabbar för att bli den nya Ronaldo. Förutsättningarna är inte alltid optimala och mer än en potentiell stjärna har sållats bort i de hårda gallringarna. Vissa spelare utvecklas senare. Ett par hade otur. Någon var så nervös att han presterade sin sämsta fotboll någonsin när talangscouten för Boca Juniors var och inspekterade. I ett stabilt svenskt klimat med hyfsat goda sportsliga förutsättningar kan han bli riktigt bra. Dessutom är han nog inte allt för dyr och kan sätta sin prägel på matcher redan vid anländandet. Riskminimering kan man kalla det.
Den komparativa fördel som finns i Sverige finner vi, således, i förädlingen. Det finns resurser, det finns kunnande och en liga som på många vis är bättre än vad som återfinns i Exempelvis Rwanda och Kenya. Företagen, klubbarna, har givetvis insett detta och vi har fått den internationella Allsvenska som på sikt ”Hotar svensk fotboll”.
Att utveckla en svensk spelare till Afonsos nivå hade däremot kostat på. För helt ärligt, hur många svenska anfallare återfinns och producerar ute i Europa? Elmander kan kanske få lyftet nu och lyckas, Rosenberg trevar. Zlatan är ett stort undantag, oavsett hur bra han varit det senaste året. Av tre spelare kommer två av dessa från Malmö och MFF. Samma klubb som idag spelar med två trettioåringar i anfallet, den ena från Finland och den andre från Brasilien. Det kan tyckas besynnerligt, men sannolikheten att träffa rätt igen är liten, har jag fått för mig.
HIFs strategiska val ter sig inte helt klart. Jag letar fortfarande efter en klar trend och ett tydligt ståndstagande. Ingenting följer en konkret linje, vilket, jag tror, kan förklaras med den omorganisation som ägt rum under sommaren.
HIF har under många år skördat oerhörda framgångar på ungdomssidan. Stiligt. Men vad har detta genererat? Småpotatis i pengar räknat – samt en uppsjö bänkade före detta juniorer. Bosman samt, till viss del, felaktig träning och ambition är det som fäller satsningen. HIFs ungdomsled är ständigt fyllda med mycket duktiga fotbollsspelare, men som oftast saknar spetsegenskapen för att bli en stabil Allsvensk eller internationell spelare. HIF bygger välfungerande Ungdomslag, inte ett par hypervassa individer, vilket torde vara vägen att gå.
Ambitionen har varit att flytta upp ett par - tre spelare varje säsong. HIF kan säkert flytta upp fler, men som visat sig så är oftast den individuella spelaren inte tillräckligt bra. De senaste åren har knappt en spelare från juniorleden lyckats etablera sig i A-truppen. Frågan är då om den enorma summa pengar som läggs på att utveckla Fahrudin Karisik och Tony Mahr till grundbultar och exporter kan konkurrera med kostnaden för att köpa in en McDonald Mariga eller en Luton Shelton? Det är en oerhört svår fråga med ett på förhand inte givet svar. Men med tanke på hur lite klubbkänsla våra unga talanger verkar ta med sig in på seniornivå så kan satsningen nästan betraktas som idiotisk. Mattias Lindström gav ungefär lika mycket blanka fan i HIF som Atiba gjorde och i ärlighetens namn så vill våran Jamaikan ingenting annat än att gå vidare till en större liga med mer stålar och större utmaningar. Man kan argumentera för att vi supportrar gärna går igång på spelare som lyckas gå hela vägen, från ungdomslagen till att bli hyllade profiler. Men med tanke på hur få dessa är samt med hänsyn till hur många gånger vi fått våra hjärtan krossade, så har resonemanget, i princip, spelat ut sin roll i sakfrågan. En cynisk, men tveklöst viktig, insikt som många av oss kommit till.
Jag ser dock att ungdomsfotbollen har sin givna plats i föreningen. Men den får gärna korrigeras. Vad spelar det för roll om vi har 13 spelare i diverse ungdomslandslag när ingen av dessa är dominanta eller framtida storspelare? Låt säga att vi istället har ett par stycken där sparkapitalet är enormt. Det är så det bör fungera och det är så det, på lång sikt, blir fungerande. Att locka till sig fysiskt välutvecklade trettonåringar ger oss garanterat väl framskjutna placeringar i både DM och Pojk-Allsvenskan. Om man gör avkall på att kräva sportsliga resultat och inriktar sig på spelarnas utveckling så har man kommit en bra bit. Vid Bokslutet bör vi inte betrakta antalet segrar i inomhuscuperna. Se istället på hur pass mycket de olika individerna utvecklats och utvärdera satsningen utifrån vad respektive trupp kan tillföra A-truppen när spelarna i gruppen kan komma att vara i rimlig ålder. Sådan är trenden bland företagen. Så bör det även se ut i de Allsvenska klubbarna. I ungdomstruppen är respektive spelares kunnande vårt företags Humankapital. Anser man att lille Blonda Johan aldrig någonsin, under några förutsättningar kommer bli allsvensk, bered då plats för den mycket lovande Rwandiern som inspekterades under sommaruppehållet.
Att den moderna företagsformen hotar svensk fotboll är väl en sanning med modifikation. Som Allsvensk förening är vardagen både resultatdriven och konkurrensutsatt. Som supporter till ett Allsvenskt lag så ser du långt hellre att din förening vinner SM-guld än att Sverige kvalificerar sig till VM i Sydafrika. Olivier Karekezi betyder så ofantligt mycket mer för mig än Olof Mellberg, och Andreas Granqvists lagkaptensbindel är mer åtråvärd än Fredrik Ljungbergs dito. Men hur bör vi gå tillväga för att få balans i intressekonflikten?
Genom att utöka Allsvenskan med två lag så kommer fler ungdomar beredas plats i den svenska toppfotbollen. I en utökad serie tryggar man den Allsvenska existensen för ett par klubbar som då, och kanske bara då, vågar göra ett seriöst försök att genom sina egna ungdomsled bli seriösa titelutmanare. Inget lag i allsvenskan ska behöva värva en Tarmo Neemelo eller Raoul Kouakou. Det långsiktiga resultatet har vävts in i kalkylen.
//Daniel Persson
