Krönika: Att bespara sig själv från lidande
"Illamåendet som detta skulle framkalla får minnena från bakfyllorna efter mina tonårsfyllor på lakrits-shots att förblekna. Kanske är det bra att jag inte kommer att få se matchen?"
Jag har problem.
Alternativt har jag inte det.
Såhär är läget: Jag befinner mig i Leksand. Jag har precis flyttat hit, man skulle kunna säga att jag är förvisad hit under fyra månaders tid. Jag har lyckats kasta mig över en TV. Jag har ingen kabel-tv-box så att jag kan beställa fotbollsmatcher. Det är, under dagar som denna, ett levande helvete.
Och i Leksand, där kan jag berätta att chansen för att hitta en TV-apparat som sänder Helsingborg-Malmö i Allsvenskan, är lika stor som att Bert Karlsson skulle låta någon som inte är en superbimbo gå vidare i Fame Factory. Slim to none, alltså.
Ni förstår kanske vart jag vill komma.
Frågan är om jag har ett problem eller ej, för det är egentligen med ytterst tveksamma känslor jag ser derbyt an. Jag minns känslorna jag hade på Malmö Stadion i somras, det var ungefär som att bli stampad på pungen med ett par Dr.Martens boots. En känsla man klarar sig utan. Om man inte är sadist och masochist förstås. Och som fotbollssupporter ÄR man ju onekligen lite åt det hållet.
Tänk om HIF förlorar igen? Det finns inte. Illamåendet som detta skulle framkalla får minnena från bakfyllorna efter mina tonårsfyllor på lakrits-shots att förblekna. Kanske är det bra att jag inte kommer att få se matchen?
Men tänk om HIF vinner?
Jag har en känsla av att det blir så och då är ju givetvis tomheten av att inte kunna vara på plats, eller åtminstone ens kunna se hela skiten, ännu värre.
Anar jag en liten medgångssupporter inom mig? Hmmmm...
Så jag har lite kluvna känslor. Givetvis lider jag över att inte kunna se HIF spela mot MFF i årets hetaste match. Men samtidigt kanske jag besparar mig själv den ilska och det känslomässiga vomerande som det skulle innebära att bevittna en förlust?
Vad är rätt? Vad är fel?
Vad är meningen med livet?
Nej, fyfan. Det blir väl radiosporten, i varje fall. Ångest framför radion känns väldigt "Dalarna" för mig.
