Inget behöver sägas
Lovade i lördags, efter alldeles för mycket alkohol, att skriva några rader om cupfinalen. Problemet var bara vad jag skulle skriva?
Jag tänkte först skriva om hur HIF utraderade hela Gefles spel. Om hur vi var bättre på alla positioner, om en magnifik Andreas Jakobsson, om en genialisk Henrik Larsson och om en majestätisk Andreas Granqvist. Fast vi var så överlägsna att vilket spädbarn som helst kunde se det.
När denna tanke slagits ur skallen tänkte jag skriva om den fantastiska stämningen, ett tryck som aldrig (?) skapats i HIF-sammanhang tidigare. Om hur klacken bestod av halva publiken, och om hur den samme höll igång oavbrutet. Jag tänkte skriva om den rysningskänsla jag fick när jag anlände till Råsundas södra läktare, om den ljudvägg som sköljde över mig. Fast, det kunde ju inte gärna någon ha missat?
Funderade på att skriva om alla proffstyckare, med Rune S och Ekwall i spetsen, som genom de senaste åren gjort allt för att såga Helsingborg, HIF och deras supportrar. Om hur vi den 11/11 satte dom alla på plats, med skönsång, skönspel och jävlar anamma. Om hur vi var vinnare igen. Fast, det vet både vi och dom redan.
Jag tänkte skriva om de trogna supportrar som följt HIF i ur och skur, för att i lördags äntligen få hämta ut belöningen. Om hur de suttit i hundratals timmar i en bil till ingenstans, eller pillat lika länge med flaggor i en mörk lokal. Om hur de vrålat halsen av sig i Om hur de lagt ner alla sina surt förvärvade slantar på Helsingborgs IF. Men de är så nöjda idag att en skrift om det hade passerat obemärkt.
Mina tankar gick vidare till att skriva om stoltheten jag kände på Råsunda. För supportrarna som stod upp för laget. För Helsingborg som skickade sin bästa skara till Stockholm. För spelarna som kämpade – och finlirade! Jag har aldrig varit så stolt tidigare i mitt liv. Fast detta lyckades Stuart Baxter beskriva med några få ord på Knutpunkten.
Det var då jag insåg det. Ingenting behöver sägas, alla vet, inser och förstår ändå vad denna dag betydde.
Inget behöver sägas.
Dan Ekberg