Krönika: Säsongen som hade allt utom SM-Guld
När Allsvenskan påbörjades i april så stod man där med höga förväntningar på en mycket bra trupp. Trots detta så var jag självklart säker på att HIF inte skulle nå upp i sin potential. Vårsäsongen blev ett stort fiasko och därmed besannades mina farhågor.
Ibland undrar jag om det inte hade varit lättare att födas in i ett sämre lag. Där blir du inte lika besviken när spelarna förlorar och glädjen är total om man lyckas slå ett topplag. Det hade nog inte varit bättre för du väljer vem du älskar och du väljer inte vilket fotbollslag som finns i ditt hjärta. Därför fick jag helt enkelt se på när mina älskade hjältar förlorade mot lag som Gefle.
När sommaren kom så hade styrelsen reagerat och strukturerade om i organisationen. Då tändes ändå ett litet hopp och kunde HIF lyckas att värva en tränare av absolut klass så kanske allt skulle vända. Sommaren blev ändå en liten besvikelse förutom att HIF lade grunden för en riktigt bra höst. Henkes återkomst blev ett fiasko och Häcken (tacka Gud för att de inte spelar i Allsvenskan nästa år) snuvade oss supportrar på festen.
Sedan kom den svarta augustimånaden. Resten av Sverige insåg att HIF kunde bli ett allvarligt hot mot topplagen och att de hade chans både på SM-Guld och Cup-Guld. Då började sågningarna hagla från stora delar av landet och medierna hängde på. Ekwall utryckte det på ett talande sätt i sin blogg: "Det märks att de har ett stort storstadskomplex nere i sundets pärla". Så kan man väl tycka men för mig är det bara skrattretande. Att sedan försöka svartmåla Henrik Larsson bara för att han inte spelar i landslaget eller Barcelona, är ett nytt lågvattenmärke i svensk fotboll.
Fast allt skit som vi fick ta gav ett oväntat resultat. Föreningen slöt sig och laget började att vinna. Resten av hösten radade man upp segrar och hade det inte varit för Häcken så hade HIF gått obesegrade genom andra halvan av serien. Nu slutade HIF fyra i Allsvenskan och tog guldet i Cupen. Dessutom så var HIF Sveriges bästa lag under hösten och Baxter visade vilken demontränare han är.
Så när jag nu sammanfattar säsongen kan jag med glädje påstå att vi fick vår revansch. Solen skiner i Helsingborg och nästa år kommer vi att visa att det finns bara ett lag i Sverige som kan konkurrera i Europa och det är Helsingborgs IF! Detta är bara början för nästa år firar klubben 100 år och då förhoppningsvis med ett SM-Guld. Det var ju trots allt det enda som saknades detta året.
//Ted Egger
