Krönika: Favoriterna på Olympia
Denna krönika handlar om HIF-hjältar. Vilka är och har egentligen varit mina favoriter?
Nu hänvisar jag till den tidsperiod då jag själv har gått på HIF-matcher och kan minnas vad som pågått på planen. Jag har haft en hel del olika spelare som jag gillat. En del på grund av att de var duktiga spelare men andra mer på grund av deras stil. Visserligen minns jag inte direkt några enskilda spelare från de första åren jag gick på Olympia, mycket på grund av att jag inte engagerade mig så värst mycket utan endast hängde med farsan ett par gånger för att han frågade.
Den första HIF-favoriten jag minns är självklart Henke Larsson. Killen hade blivit ikon även om han varit en dålig fotbollsspelare, han hade ju rastaflätor. Tänk, vilket exotiskt inslag på de allsvenska arenorna! På tiden det begav sig var jag knappast ensam om att ha honom som favorit, utan delade väl den fokuseringen med resten av Olympia och delar av övriga Sverige (Malmö-regionen givetvis inte inkluderad). Henke var spännande och en riktigt sevärd spelare under den relativt korta tid han spelade i HIF. Men så var han också en blivande världsstjärna, så det är klart att han inte stannade mer än ett par säsonger innan han blev proffs.
Utöver Henke Larsson har det funnits en spelare jag särskilt gillat: Kenneth Storvik. Den tekniske lille norrmannen roade hela Olympia med sina stundtals makalösa dribblingar och upptåg. Visst, ibland blev det lite för mycket men han var grymt sevärd och jag kunde lätt gå till Olympia bara för att se Storvik dribbla av motståndarspelare på löpande band. Jag anser att han är den mest tekniskt begåvade spelare vi haft i HIF sedan återkomsten till Allsvenskan. Och då inkluderar jag ändå både Henke och Alvaro Santos i mina tankegångar! Jag hade gärna sett en Storvik-återkomst i HIF men det lär ju inte direkt hända.
På tal om tekniska spelare fanns det ju också en herre vid namn Martin Pringle i HIF under en tid. Som mittback och mittfältare var han ingen höjdare, men när han väl kom upp i anfallet hände det saker. Det vore kanske fel att klassa honom som en teknisk spelare, för jag tror inte att han själv hade riktig koll på vad han gjorde. Ibland var det sådana dribblingsnummer att han lurade upp till och med sig själv på läktaren! Det som också var kul med Pringle var att han kämpade på ALLT. En höjdboll som var tio meter upp i luften, en långboll som var tjugo meter för lång, allting skulle springas och kämpas för! Det var en härlig inställning, och ibland kunde man inte annat än le.
Och när vi ändå diskuterar leende, så fanns det ju en viss Mikael Ragvald som var skön att skåda. Killen var mer oförutsägbar än en Ericsson-aktie i motvind, han är den ende jag minns som när medspelarna skrek ”bortre stolpen!” siktade på en av de bortre stolparna på någon parkering utanför Olympia. Hans inlägg var fruktade. Av fiskmåsarna, alltså. Men killen var en lirare, det hände saker när han hade bollen. Dessutom gjorde killen en hel del mål också. Det är ju inte för inte som han idag har en egen klack uppkallad efter sig (RaggeLine, givetvis).
Apropå gamla trotjänare måste även Per-Ola Ljung skänkas en tanke. Jag gillade honom, han kämpade ständigt i motvind, och fick stå ut med mycket skit från publiken. Men han bet ihop, och stundtals var han ju riktigt bra! Dessutom var P-O kul på det sättet att han ibland förde ett eget litet krig mot de delar av publiken som skrek åt honom, han var nämligen inte sen med att replikera med diverse okvädingsord! P-O hade säkerligen också rekordet i att springa baklänges samtidigt som han fokuserade bollen intensivt. Ibland kunde han backa så djupt hemåt när en motspelare drev framåt att det såg ut som om han skulle backa över Svenne. Men icke! Det var inte lätt att komma förbi Ljung!
Ljung som Ljung. Det har ju funnits en annan sådan på nittiotalet. Jesper Ljung, nämligen. Honom gillade jag skarpt. Åtminstone när han var i form. Han var både småteknisk och elegant och på sina bra dagar höll han allsvensk toppklass. Jag tyckte bara det var så synd att han jämt var skadad och det var också hans många skador som till slut blev hans fall i HIF. Det ville sig liksom inte riktigt. Nu spelar han i Landskrona, och då känns det plötsligt inte lika angeläget att han ska vara med på plan.
Nu vore det ju tjänstefel om jag inte inkluderade Alvaro Santos på listan över mina favoritlirare i HIF. Han var grym under förra säsongen, då han visade prov på färdigheter som jag inte sett på en allsvensk plan sedan… ja, någonsin. Med tanke på att jag inte varit med så länge, givetvis. I år har det gått trögare men han glimtar till ibland och kommer säkert glädja publiken en hel del framöver.
Bubblare.
Mike Obiku: Sparkade kvar HIF i Allsvenskan när det gick som tyngst.
Zoran Jovanovski: Ordet stabil räcker inte till. Ingen, jag repeterar INGEN kom förbi.
Petar Puaca: Han såg jävligt het ut på uppvärmningarna, vår egen Ronaldo.
Marcus Lantz: Jag minns en tackling han gjorde på en Hammarbyspelare. Det lät verkligen som om benet bröts på den stackars stockholmaren. Men nu var det som tur är inte så.
Ola Nilsson: Kungen av sågningar.
Roland Nilsson: Alltid lika fluffigt hår, fast han klippte ju sig. Nåja, det var lika bra det.
Magnus Powell: Under sina första år i HIF orkade han knappt skjuta hårdare än en mygga nyser, men när Åge Hareide kom till laget blev han helt plötsligt en power-forward.