Krönika: Proffs till varje pris, del 1
"Det vanligaste argumentet för spelarnas jakt på kulor brukar vara att karriären är så kort. Nog för att fotboll är livet, men livet tar faktiskt inte slut efter skorna lagts på hyllan."
Den kom tidigt i år, silly season.
Redan under pågående säsong surrade proffsrykten kring allsvenskans hetaste spelare. Media gör givetvis sitt jobb i sammanhanget. Minsta rykte fläks upp som om allt är klart. Sen är spelarna, säkerligen ivrigt coachade av sina agenter, inte sena att haka på när de blir intervjuade. Så det är inte att undra på att sportbilagorna mer och mer framtonats som en alternativ jobbilaga. Det är precis som om dagens spelare just insett att de är på väg att missa det sista proffståget ut i Europa och vill skynda sig att stiga på.
Pengafloden
Men tåget har inte bara gått, linjen är numera i det närmaste nerlagd. De senaste åren i Europa har varit otroliga. På samma sätt som vi såg IT-bubblan svälla och spricka under 90-talets slut, har transfersummorna ute i Europa ökat till närmast astronomiska nivåer. Drivkraften bakom är givetvis det guldregn av monsunartade proportioner, som TV-licenserna svepte in över ligorna. Klubbarna såg sina intäkter öka år efter år och handlade spelare därefter. Trupper breddades med komplementspelare och spelarlönerna ökade snabbare än Lars-Tommy hann vaska fram spelartyper som Daniel Andersson och Magnus Svensson i landslaget. Alla var bjudna på festtåget och många svenska spelare var inte sena att kliva på. På så sätt nåddes även Allsvenskan av guldregnet. Fast medan det öste ner på kontinenten fick de allsvenska klubbarna nöja sig med ett lätt duggregn.
Men det var då det. Sedan dess har klubbarnas budgetutrymme kollapsat i samma takt som IT-marängen Framfabs pösiga börskurs. Med några få undantag har hela Fotbollseuropa fått städa upp efter den stora festen. Storklubbarna släppte sina komplementspelare, som i sin tur snappades upp av klubbarna i skiktet precis under. Deras ekonomi var just inte bättre och så fortplantade sig kedjereaktionen genom Europas fotbollshierarki. Den nya tiden kom nog som en stor överraskning för många, inte minst de ekonomiansvariga i Allsvenskan. Vår förra styrelse var ju specialister på konsten att värva dyrt, förädla och sedan sälja alldeles för billigt. Men vad gjorde det - då? Det fanns pengar så det räckte till alla och en stor del av transferintäkterna gick till att finansiera allt högre löner till spelarna. Underskott i driftbudgeten var normalt. Klubbledningarna runt om i Sverige räknade kallt med att rädda sina balansräkningar från att förblöda ekonomiskt genom blodtransfusioner i form av spelarförsäljningar. Men nu finns knappt mer blod att få och som en följd befinner sig allsvenskans lönenivå i fritt fall, alltmedan klubb efter klubb checkar in sin balansräkning på akuten.
Förändrade förutsättningar
Samtidigt har spelarnas förutsättningar förändrats totalt. Numera blir man inte proffs med någon sorts automatik - konkurrensen har ökat påtagligt ute i klubbarna. Det hela påminner lite om tjuren Ferdinand, där ungtjurarna tävlar med varandra om att imponera på männen med de lustiga hattarna. Kan man inte göra tillräckligt bra insatser på plan, gäller det att kompensera genom att hela tiden synas i media och skapa sig en image, till exempel genom extrema frisyrer. Problemet är bara det att det är köparnas marknad och männen med de lustiga hattarna har blivit riktigt, riktigt kräsna. Ytterst få spelare väcker deras intresse och om transfer finns med i bilden är summan avsevärt lägre än för bara något år sedan. (Alexander Farnerud, någon?)
Så vad gör man som spelare om man inte kan vakna ur drömmen om Europa? Kanske drar sig någon läsare till minnes en herre vid namn Jean-Marc Bosman, som skapade rubriker för ett tiotal år sedan. Med tanke på hur mycket pengar det funnits i fotbollen de senaste åren, har Bosman-domen inte slagit igenom fullt ut - förrän nu. Inte ens när man heter Kim Källström verkar man kunna vara helt säker på en snabb biljett in i Europas finrum. Då gäller det visst att sitta ut sitt kontrakt och sedan åkalla Bosman. Sista halvåret innan kontraktet löper ut gäller det att tydligt avisera för köparna att man är tillgänglig. Om det kräver uttalande efter uttalande i pressen som ger lagets supporters ett svårt beroende av såväl alkohol, Prozac och Losec - tough.
Fortsättning i del 2.