Gästkrönika: Var ska man sitta och var ska man stå?
Thomas Åkesson har funnit HIF i poeternas värld.
Poesi är bara till för sexuellt frisinnade, säger ni? Poesi handlar om fotboll, säger jag. Åtminstone om man vill. Åtminstone om man har uppdaterat diverse fotbollssidor så många gånger att fingertopparna är hårdare än Mikael Persbrandts poliskaraktärer. Och åtminstone om man har tröttnat på att plita ner uppställningar och insett att Lindström alltid hamnar till höger. Ferlin, Fröding m.fl. har flertalet briljanta poem som tar upp fenomenet HIF.
Var ska man sitta och var ska man stå,
Ledsnad trycker mitt sinne
Man borde ha prövat ett skott eller två
På lyckohjulet där inne.
Min första tanke var att Nils Ferlin försökte få i Eldin Karisik lite mod att måtta dojan lite oftare, men när jag mitt i natten vaknade upp svettig som en sork och rekapitulerade mina sorgsna drömmar insåg jag att det givetvis var vår gode man Fredrik Larsson som mindes både den långa tiden på bänken och den korta på planen.
Min rädslas stackars hare
Hoppar på skare,
Hojtar: o-ho,
Till sommaren, till sommaren,
Då bygger jag mig bo!
Arvidsson kommer hem? Wahlen flyttar in hos sin fru? Nej, icke icke, tänk igen kära vänner, säger herr Ferlin. Henrik "Henke" Larsson beslutar sig för att spela en och en halv sista säsong i en röd-blå tröja av rädsla för att ångra sig att han inte tog det där SM-guldet han aldrig fick.
I spillror är mitt rike, i stycken är min krona,
I fängelsets mörker mitt brott vill jag sona.
Jag tjänades troget af vänner och fränder,
Se frändernas blod förmörkar mina händer.
Trots att G. Fröding skildrar ångern och skuldkänslorna i en Johanssons inre, så är domen hård, men ack så rättvis: Sitt där och ruttna, Claes!
Grusplanen har redan fattat blåeld,
Köksträdgården är besatt!
Jag går in i
Huset, hjälper ut en bålgeting av mytologisk storlek.
Eller är det vi som stannat i växten?
(Niklas Törnlund)
Tokigt värre är det nuförtiden. MFFarna säljer årskort som Bengt Adolfsson säljer sängar. Vad hjälper det att vi skriker om att de borde minnas hur det flyttades matcher till gamla IP för att Stadion var för stor och ful och ful och ful?
När jag blir gumma ska jag
klä mig i purpur
Och hatt i rött
Som inte matchar
Och jag ska använda
Folkpensionen till brännvin.
Det här är ett utdrag av en dikt, vars författare länge varit okänd. Men när innehavaren av epitetet 'Brasiliens sämsta klädsmak' klämde ur sig "Malmö har så snygga tröjor" var författaren till de fyra första raderna inte längre okänd. Att sedan ytterligare ett nyförvärv ville vara med och skriva gjorde bara poemet än mer målande.
Barnet är
Mannens far
Ännu besatt av
Den födande kvinnans blick
Peter Ortman talar inte om fotboll, men det är så kul att åka till Landskrona.
Avslutningsvis, om ni fortfarande läser, får ni ett poem som faktiskt handlar om fotboll:
En gång
Gjorde jag matchens enda mål.
Motståndarna vann.
Trots idiotförklaring var jag lycklig.
För det var en vacker lobb.
(Bengt Cidden Andersson)
