Peter Graulund siktar högt
Helsingborgs nyförvärv Peter Graulund, har höga förhoppningar på säsongen.
- Givetvis hoppas jag att vi ska kunna slåss om medaljerna, säger han till SvenskaFans.com.
Står i Olympias inre och väntar på Peter Graulund. En efter en passerar de förbi, spelarna i HIF: Atiba Hutchinson, Fredrik Elgström, Tobias Johansson, Christian Järdler, John Pelu. Bland de sista kommer Eldin Karisik, och ser överraskande pigg ut. Han berättar lite om sin skada som är på bättringsvägen och vi avhandlar lite olika ämnen i väntan på Graulund.
- Eldin! Behöver du hjälp så bara skrik på mig, så tar jag hand om honom!, vrålar naprapat Magnus Svärd inifrån domänerna. Jag darrar till lite. Svärd är ju en bjässe man inte vill ha emot sig.
Till sist dyker Graulund upp i sällskap av Kenneth Rasmussen, och vi beger oss två våningar upp till Olympias restaurang.
- Alltså, ingen stress. Men vi ska ner på byn och "ta hand om lite ärenden" säger Kenneth och spänner ögonen i mig.
Det serveras någon slags fiskrätt i restaurangen och jag är glad att jag inte valde att käka. Väljer ett bord lite avsides och slår mig ner tillsammans med Graulund. Vid ett bord sitter tränarstaben, vid ett annat sitter vaktmästarna. Vid ett tredje sitter ett gäng spelare och det ser ut som att Mattias Lindström sitter ensam vid ett fjärde bord. Stackare. Kanske är han ledsen för att naprapaten retade honom för hans tatuering på vägen upp till matsalen.
Graulund hämtar mat och börjar äta. Det märks att han inte tycker om fisk.
- Jag äter inte fisk så ofta, erkänner han.
Han berättar om sin fotbollsbakgrund. Att han spelat i anrika Vejle Boldklub, att han fick sitt första heltidskontrakt i Bröndby och att han vann skytteligan och sedan gick till tyska Bochum. Han säger att han alltid varit anfallare, alltid haft tröja nummer 11 och berättar om sina medaljdrömmar.
- Jag vann silver alla mina 3 år i Bröndby. Och jag vann silver i Vejle också, säger han lite uppgivet. Efter en sekund ler han och fortsätter:
- Jag hoppas förstås att jag ska kunna ta guldmedaljen som saknas här i Helsingborg.
Jag är lite nyfiken på höjdpunkterna i din karriär såhär långt?
- Det var stort för mig när jag gick till Vejle när jag var sjutton. Och det var väldigt stort när jag gick till Bröndby, som jag tyckte och tycker är danmarks största och bästa klubb. Där vann jag ju skytteligan, som sagt, och fick också spela 6 gånger i U21-landslaget. Det var stort för mig.
Han berättar att Bochum fick upp ögonen för honom, men också att tiden i det tyska laget inte riktigt blev som han tänkt sig.
- Mycket beror på skadan jag fick, jag var tvungen att operera mitt lår (eller det kan vara ljumsken, min danska är lite dålig inom medicinska termer). När jag sedan kom tillbaka efter några månaders skada var det svårt att ta en plats.
- Klubben hade bytt tränare och det hade gått bra för dem. Det är klart det är lättare för honom att spela med ett lag som det går bra för. Det var tufft.
Men så fick du chansen att bli uthyrd till Århus i höstas?
- Ja. Det var oerhört viktigt för mig. Jag var lite less på fotbollen, så när de ringde var jag givetvis intresserad. Jag fick spela och kände att jag fortfarande höll bra klass, det var mycket viktigt för mig personligen.
Inställning och kämpatakter
När man läser tidningar, webbsidor och annat runtomkring så läser man överallt att Graulund är en anfallare som "skjuter på allt". Jag frågar honom om detta är en korrekt bedömning av honom, och han instämmer i att det är det.
- Men min styrka som spelare är nog att min inställning till spelet, min mentalitet. Om man alltid går in och krigar på plan är det lättare att lyckas.
- Jag accepterar aldrig att förlora, jag vill alltid vinna. Det är skitsamma om det är träning, träningsmatch eller vad det är. Jag ska vinna. Några spelare kanske säger att "Åh, det är okay, det är match nästa vecka igen", men sådan är inte jag. Fotbollen handlar om att vinna, det finns inget roligare än att vinna och sedan gå ut och sätta sig i omklädningsrummet och bara känna "Ja!". Det är det som gör fotbollen kul.
- Jag spelar hellre en "skidt" match och vinner än att spela fint och förlora.
Fler styrkor som spelare?
- Jag brukar ofta lyckas stå på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det blir en del enkla mål. Min vänsterfot är bra.
Hur hanterar du motgång, blir ditt spel lidande om du inte gör mål, då?
- Nej det blir det inte. Jag går inte in med tanken att jag ska göra "x" antal mål eller så. Jag går in för att kämpa och slåss för laget. Då kommer chanserna och målen. Om du bara går in på planen och tänker att du ska göra mål, så kommer du inte göra så många.
- Men som anfallare är du beroende av självförtroende. Jag läser exempelvis aldrig tidningarna när jag förlorat. Utan däremot när det går bra, för att bygga upp självkänslan ytterligare, säger Graulund med ett skratt.
- Om du gjort en dålig match känner du ju det själv, ingen annan behöver berätta det för dig.
Mitt i intervjun kommer U-lagstränare Hasse Eklund förbi och stör lite.
- Behöver du tolk?
- Jag skulle vilja hälsa till Hasse Eklund, säger smålänningen två centimeter från diktafonen. Graulund erkänner att han minns Eklund som en riktig skarpskytt från Eklunds tid i Viborg.
- Fast det är ju länge sedan, inflikar jag, och intervjun går vidare.
Flytten till Helsingborg
Peter, som är 27 år ung, har samlat på sig en hel del rutin genom åren. Rutin som han hoppas kunna använda sig av i Helsingborg. Han berättar att en av anledningarna att han valde just HIF är att själva klubben lockar honom oerhört mycket.
- Det känns oerhört intressant att komma till just HIF. Det är ett ungt lag. Jag tycker det är utmärkt. Jag tycker om att ta ansvar. Jag hoppas att min rutin kan bidra till att laget ska fungera bra.
Hur menar du då?
- Alltså, det är oerhört viktigt med folk som kan ta lite av pressen från de yngre. Jag har ett exempel.
- Brian Steen Nielsen. Sextio landskamper och förut tänkte jag det var lite för många. Inget ont om honom som spelare, men ändå. Men efter jag spelat med honom är jag full av beundran. Det är en kille som tar ansvar för laget. En oerhört bra människa både socialt och i omklädningsrummet. Jag ser upp till honom otroligt mycket. Han tar den där extra pressen på sig själv bara för att de yngre spelarna ska kunna vara mer avslappnade.
Du har spelat som anfallare i både enmanna-, tvåmanna- och tremannaanfall. Vad föredrar du?
- Alltså, det där beror ju lite på hur laget spelar. Men rent generellt föredrar jag att spela två på topp, så som vi kommer att spela i år. Det fungerar på alla sätt för mig, jag vann ju skytteligan i ett tremannaanfall.
Vad vet du om Allsvenskan då?
- Jag kan väl inte påstå att jag vet sådär jättemycket. Men jag har hört från olika personer. Mikkel Jensen, min kompis som spelar i Hammarby. Kenneth Rasmussen, Åge Hareide, Sören Åkeby. Tror inte skillnaden är så speciellt stor mellan Allsvenskan och SAS-ligaen, kvalitén är nog ungefär den samma, det skiljer inte så mycket.
Målsättningar. Personliga och för laget?
- Jag tänker inte sitta och säga att jag ska göra 20 mål eller något sådant. Däremot hoppas jag kunna bidra till att det går bra för laget.
- Det vore kul att få spela i Europa med HIF, de matcherna ger väldigt mycket. Givetvis hoppas jag att vi ska kunna vara med och slåss om medaljerna, avslutar Graulund.
