HIF E-zine möter Atiba Hutchinson: "Det viktigaste för mig är att spela centralt"
Atiba Hutchinson finner sig tillrätta i Helsingborg och siktar på en topplacering i Allsvenskan. Martin Falkman har träffat Helsingborgs mest omskrivna nyförvärv.
Atiba Hutchinson ser respektingivande ut. Han har en blick som är fast, bestämd och skriker ut målmedvetenhet. Ofta ser han också lite småsur ut, så jag kände mig inte helt bekväm och självsäker när jag satte mig ned på andra sidan bordet mitt emot honom.
Det är sällan jag är nervös, men jag erkänner att jag faktiskt hade något högre puls än vanligt, denna lunchtimme på tisdagen.
- Är du journalist, frågar han mig och jag tycker minsann att blicken ser reserverad och tveksamt inställd ut.
- Ehh...nej, men man kan väl kalla mig wannabee-journalist, klämde jag ur mig och måste ha sett ganska patetisk ut, för Atiba sken upp i ett stort, kritvitt leende och skrattade åt min tafatta förklaring.
Puh. Isen var bruten, och det gick jäkligt snabbt. Jag kände mig lättad och intervjun kunde börja. Vi avhandlade allt från historia till framtid och hann även med att prata målsättningar.
- Jag hoppas att laget kan nå en bra placering i år, och att vi kan kvalificera oss för Europa, berättade han och förklarade att det han sett av laget hittills visat att det finns kapacitet.
Fotbollsgalna föräldrar
Men vi börjar från början. Atiba Hutchinson är, som de flesta kanske vet, från Kanada. Han fyllde 21 år alldeles nyligen och började spela fotboll när han var sex år gammal. Han hävdar att det var hans fotbollstokiga föräldrar som fick honom att bli fotbollsspelare.
- De är från Trinidad/Tobago, du vet. Där är fotbollen stor. Jag har växt upp med Dwight Yorke som en av mina stora idoler.
Du har alltid haft ambitionen att spela i Europa?
- Ja, jag har alltid velat det. Jag var över till Europa redan tidigare i karriären och visade upp mig, eftersom det varit mitt stora mål. Jag har arbetat hårt för att komma dit jag är nu, kan man väl lugnt säga! (skratt)
I Kanada spelade Atiba för ett par mindre klubbar innan han som halvproffs började spela i Toronto. Som sextonåring tog han plats i en landslagstrupp för första gången och sedan dess har det fortsatt på den vägen.
Från Toronto till Växjö
Han växte upp i Brampton, som ligger ungefär "tjugo minuter från Toronto", som förutom att vara en hockeytokig stad också har hyggligt intresse för fotboll (Toronto, Montreal och Vancouver är de städer där fotbollen är störst berättar han, red anm.), även om publiksiffrorna är ganska blygsamma där.
- Jag spelade kanske bara fyra, fem matcher med Toronto innan jag kom till Sverige, så det gick snabbt.
Hur hamnade du egentligen i Sverige?
- Det var via agenter, Patrik Mörk hjälpte mig. Jag hade turen att Öster tog mig utan att jag behövde provspela. Tidigare hade jag provspelat för Elfsborg och Halmstad, och visst - de var intresserade - men inte just då. Det är lite svårt när man inte är europée och sådär. Öster tog mig direkt, och det var jättebra.
Före övergången till HIF var det mycket skriverier om dig, hur upplevde du hela den situationen?
- Det var intressant att få komma ut och träna på ett par ställen, för att liksom se vad som krävs och vart man står i sitt fotbollskunnande.
- Men jag tycker också det var jobbigt att agenter ringde hit och dit och klubbar som anmälde intresse och alla skulle veta vad som hände. Jag visste hela tiden om HIF:s intresse, de visade tidigt intresse och det var oerhört viktigt för mig, de visade att de ville ha mig väldigt mycket.
Det svåraste med flytten till Sverige, enligt Atiba själv, har varit det faktum att han är så långt från sin familj. För en ung kille är det klart ett stort steg att flytta till Europa och bo ensam för första gången, som han gjorde när det bar av till Växjö för lite mer än ett år sedan.
- Det svåraste annars har nog varit maten. Jag får väl erkänna att det blir att man äter ute ganska ofta, skrattar Atiba, men tillägger:
- Jag ska bli bättre med det där! Jag lagar mat ibland men ska försöka skärpa mig ytterligare.
Du, jag läste någonstans att du sade att "det bästa med Sverige är tjejerna", vad har du att säga om det?
- Haha, jaså du läste det! Jo, men det uttalandet står jag för fortfarande. Det finns många vackra tjejer här.
Tjejer, ja. Vad pysslar du annars helst med här i livet?
- Det är mest lugnt, jag kollar någon film eller spelar spel, jag äger fyra spel till min Playstation, och samtliga är fotbollsspel (nördvarning! red anm.). Jag ska försöka skärpa till mig lite och läsa lite mer böcker och sådär, också.
Favoritfilmer?
- Scarface och Bad Boys II, den gillade jag faktiskt.
Trivs i en central roll
I Helsingborg har många undrat lite över hur Atiba kommer att användas och eftersom han blev uttagen som mittback i världslaget i U-VM i höstas, finns det onekligen defensiva kvaliteter hos honom, likväl som offensiva. Hur ställer han sig själv till det?
- Det viktigaste för mig är att spela centralt, det är där jag trivs. Sedan kan jag spela både offensivt och defensivt, utan problem. Jag har inget emot att ha en defensiv roll men om jag får välja blir det offensivt.
Vad har du för styrkor som spelare, då?
- Jag är bra på att hålla i bollen, har bra bollkontroll. Sedan är väl mitt passningsspel ganska bra också. Dessutom ger jag alltid maximal insats i varje match, det ska supportrarna veta att de alltid kan förvänta sig.
Svagheter?
- Hmm, jag måste bli bättre på att passa bollen mer direkt, det kan ibland bli att jag behandlar den lite för länge. Jag tycker om att spela framåt och skapa lägen, men jag måste bli bättre på det också. Det internationella spelet kräver snabbhet.
Landslagsspel
Samtalet glider in på landslaget och hans personliga ambitioner, och det framgår ganska tydligt att det är en kille som verkligen vill bli något. Han berättar att OS-kvalet gick dåligt, och att nästa steg i hans karriär därför är A-landslaget. Han säger att han pratar med förbundskaptenen då och då, eftersom han är nyfiken på hur det går för Atiba.
Hade du aldrig nån möjlighet att spela för Trinidiad/Tobago, eftersom dina föräldrar är därifrån?
- Nej, faktiskt inte. Det har aldrig varit aktuellt. Och i all ärlighet så är deras landslag inte så bra just nu, de har gått lite downhill.
En förutsättning för att det ska bli landslagsspel brukar vara att man är ordinarie i sitt klubblag, och Atiba säger att han har som mål att spela alla matcherna för HIF. Han säger att han kommit in bra i gänget, och att han hunnit prata med de flesta fastän han inte varit i staden så länge.
Den spelare han knutit bäst kontakt med hittills är, kanske inte så överraskande, sydafrikanen Thando Mngomeni. De pratar ju båda engelska som förstaspråk.
- Men jag tycker ändå det är ganska lugnt, här i Sverige pratar ju alla engelska, så jag känner inte att kommunikationen är svår. Man lär sig en del uttryck, och en del termer inom fotbollen.
- Men fotbollen är ju ett universellt språk i sig, avslutar Atiba lite lagom klyschigt.
Martin Falkman
