Gästkrönika: Att vara skönt distanserad
Det finns många sätt att förbereda sig inför Allsvenskan. På en del syns det, på andra hörs det. Sedan finns det en skara människor som mår dåligt inombords, men försöker agera lugna och välbalanserade utåt.
Allsvensk premiär. Sug på den. En av Europas sämsta fotbollsligor ska dra igång, en liga där långbollarna dominerar och där den senaste femårsperioden sett storstjärnor som Håkan Mild, Turbo Svensson och Henrik Rydström vara livsviktiga för sina lag. Inför premiären spekuleras det givetvis till höger och vänster i tidningar, forum och bland gemene man. Jag är såklart inte sämre själv, men…
…de senaste åren har jag lagt märke till en trend hos mig själv. Kanske har det med min stigande ålder att göra, kanske är det något helt annat. Men trenden är att jag försöker avdramatisera det faktum att Allsvenskan faktiskt ska dra igång – jag försöker också intala mig själv att jag inte bryr mig så mycket, att jag har någon slags överlägsen distans och kyla till fenomenet fotboll. Anledningen till detta är givetvis att jag mår så jävla dåligt när jag låter mina förhoppningar stiga till skyarna och sedan brutalt vaknar upp av insikten att jag kanske haft fel.
Fast som vanligt har jag misslyckats med att spela cool. För nu står jag där igen, premiärnerver, optimism och pessimism blandas i en salig röra. Jag försöker att inte dras ned i en ond nedåtgående spiral av ångest och oro, men det är svårt. Jag hoppas att Franco Miranda ska leva upp till sitt coola namn och att Razak Omotoyossi var ett klockrent spel som skyttekung. Jag hoppas att Henke ska vara sugen och att McDonald inte plöjer upp Olympias nya fina gräsmatta mot Gefle.
Det sägs förresten att man blir visare med åren. Kanske är det så. Ibland undrar jag vart åren tar vägen, det känns som det var igår jag funderade kring huruvida PeO Ljung skulle lära sig springa lika snabbt framåt som baklänges, eller hur många av bröderna Lilius som höll allsvensk klass (svar: en). Det känns som nyligen jag tyckte Petar Puaca såg jävligt het ut och förbannade Mikael Ragvalds inlägg på bortre hörnfIaggan. I år är det annat som plågar mig, envisa frågor som; Har Olivier lyckats träna upp sin snabbhet (nej, det ser inte ut så), har Miranda lärt sig ta rätt positioner (njäeh)?, fortsätter Babis formkurva uppåt (svårbedömt)? Varför plågas jag av dessa funderingar – varför kan jag ligga vaken om nätterna och tänka på Andreas Dahl (jag är medveten om hur suspekt det där låter)? Svaret är såklart för att det handlar om HIF.
Så hur går det i år då? Givetvis blir det en topplacering – jag tror stenhårt på Stuart Baxter och laget. Visst har vi en akilleshäl i en ganska defensivt svag vänsterkant, men styrkorna uppväger svagheterna och materialet ser intressant ut. I premiären är det Halmstad som står för motståndet, ett jävligt läskigt lag som inte är så kul att möta på Örjans Vall. Vem den där Örjan nu är, det vet jag inte, men hemma är HBK starka. Man underpresterade ifjol och är säkert bättre i år, samtidigt som HIF kommer att bli allt bättre ju längre serien går. Men visst, jag är optimist. Ska vi säga uddamålsseger och två mål av Razak eller Olivier? Sådär ja. Nu har jag fallit i fällan igen. Kul.
/Liam George
