Matchkrönika: Det blev som väntat en förlust igen
I sedvanlig ordning kammade HIF hem noll i en premiär. I sedvanlig ordning misslyckades man på Örjans Vall. I sedvanlig ordning var ett HIF i motgång ett slaget lag. Di Röe gick helt enkelt åter att känna igen i premiären 2007.
Fjolårshöstens briljanta avslutning är ett minne blott, en dröm man vaknar upp ur och bara knappt minns. Det finns svaga aningar av ett HIF som inte såg sig slagna när saker inte gick som de skulle. Den där vändningen mot Malmö en varm och skön septemberdag. Stuart Baxters magiska fingrar som kunde dirigera den allsvenska trafiken precis hur han ville oavsett när eller hur det såg ut i matchen. Ett inkast som resulterar i ett viktigt kvitteringsmål genom självmål är dock, hur man än vänder och vrider på det, just inget annat än en dröm.
I den allsvenska premiären 2007 var det Halmstad som gjorde en höst-HIF:are. Kanske inte lika snyggt eller väldirigerat som när Stuart Baxter och HIF gjorde det, men precis lika effektivt. Visst satt man där snart och pratade efter att ha sett sitt gamla HIF ännu en gång totalt dominera en gräsmatta men utan att det gav resultat. Skulle inte målet komma snart räckte det med ett Halmstadsanfall så skulle loppet vara kört. HIF kände säkert att man skickade självaste Oraklet i Delfi ett "up yours" när målet till slut ändå damp ner en halvlek för sent. Men som Henrik Larsson bittert konstaterade: "Vi hinner inte riktigt njuta och bygga upp något nytt spel". Det är kanske därför som det var så rörigt när Halmstad kunde nicka in kvitteringen bara minuten senare? HIF hade gjort 1-0, som en belöning på den totala dominansen i första halvlek. Larsson svarar tråkigt, men sant att en match varar inte bara i 45 minuter.
Nu är det bara för alla andra allsvenska konkurrenter att damma av sin gamla kokbok från högstadiet och slå upp receptet på hur man enklast slår HIF.
Ingredienser:
1-2 anfall
Ett tjog långbollar
1-2 kvicka, alternativt hungriga forwards
Gör så här:
Ta de ett till två anfallen, vispa och rör om ordentligt till dess att ni fått en tydlig röra. Använd er sedan rikligt av långbollar till dess att ni ser att smeten börjar kleta ut sig. Då kläcker ni i en, i bland två kvicka eller hungriga forwards. Det sista är egentligen mest till för dekorationens skull.
HIF kan sparka boll hur snyggt som helst men får man inte in bollen är det lönlöst. Det är synd på fotbollen de bjuder på, men samtidigt skulle man kunna ta och öka farten en liten aning. I alla fall tillräckligt så att en dominans som är värd två till tre mål åtminstone resulterar i ett. I premiären var det Janne Andersson i Halmstad som var den store magikern. Han mindes hur den gamla, tradiga kärringen tjatade på hemkunskapen i nian. Stuart Baxter må förvisso inte stått maktlös, men resurslös. HIF har värvat och jag vet inte om jag ens har fingrar kvar att räkna på. Värvningarna betyder dock "jack" när bänken fortfarande inte kan inspirera ens Dali till något surrealistiskt drömverk. I fjol hade Baxter antingen Olivier Karekezi eller Luton Shelton att sätta in när det tröt. I går hade han en knappt tillfrisknad efter sjukdom Fredrik Svanbäck att plocka in när en Babis Stefanidis ur matchtempo ådrog sig en belastningsskada. Razak Omotoyossi gjorde mål i debuten. Han och Fredrik Olsson i all ära, men Luton Shelton är inte ersatt. Och lite tryter det väl i övrigt också när ordinarie vänsterbreddaren ersätts av ordinarie högerbreddaren samt när fjolårets meste målgörare än en gång placeras på högerkanten. Vänsterkanten var förvisso den bästa på länge, men vad var det Larsson sa? En match varar i mer än 45 minuter.
Sådär ja, så var man pessimist igen. Jag håller med Henrik Larsson, det är alldeles för långt till nästa match. Det finns gott om tid till att korka upp rödvinet, slänga på en gammal HIF-match från fjolårshösten och drömma sig bort från verkligheten.
