Krönika: Motivation och Klass
Adam Sjöstedt skriver om motivation och klass.
I bibeln talas om sju goda och sju dåliga år. HIF bjuder på 20 goda och 70 dåliga minuter. Proportionerna varierar lite beroende på match, men trenden att HIF inleder med att tokdominera för att därefter falla igenom är lika tydlig som smärtsam. Som ett brev på posten börjar så diskussionen om vilka ändringar i startelvan som måste till, vilka spelare vi borde ha värvat i vintras, och vilka vi nu måste ha in för att undvika nedflyttning. Vissa hävdar att vi ett mittenlag, någon att vi kommer att åka ut. Själv tror jag fortfarande att vi har en chans i toppstriden.
Jämfört med höstens framgångsrika lag har vi tappat två spelare: Andreas Grankvist och Luton Shelton. I mina ögon har vi en bra ersättare till Granen i Samir Beloufa, medan vi fortfarande väntar på någon som kan fylla tomrummet Luton lämnade efter sig.
Men det är inte anfallet som varit HIF:s stora problem: Efter en lysande inledning tappar man spelet och motståndarna kommer i våg efter våg, ofta rättvända och med hyfsade avslut som följd. Är HIF:s försvar så uselt som det såg ut på Stadion? Vår vänstersida är ett stort problem defensivt och ingen av spelarena i truppen har hittills kunnat fylla denna roll på ett tillfredställande sätt. Varje lag med en coach värd namnet koncentrerar sina anfall på vår vänstersida och gör så med stor framgång. Där har vi ett problem, men i övrigt anser jag att försvaret håller hög klass.
Den allvarligaste bristen är att det saknas vilja. Vi vill spela snyggt och läckert, men glömmer bort att man måste förtjäna den rätten genom att göra grovjobbet också. I lördags syntes detta mycket tydligt. Varje gång en HIF:are skulle ta emot bollen var en Djurgårdspelare redan i ryggen och störde. Jämför det med HIF:s presspel där Djurgårdarna allt som oftast hade 5-15 meters avstånd och kan ta emot, titta upp och spela vidare i relativ lugn och ro. Det är inte så underligt att vår försvar ser svagt ut när motspelarna bjuds på både tid och yta.
Att jämföra Djurgårdens klass med HIF:s är meningslöst när endast ett lag var verkligt motiverat på Stadion. Jag skulle vilja säga att det var länge sedan jag såg en sådan loj insats från HIF, men tyvärr har det inte varit ovanligt de senaste åren. Diskussionerna om att möblera om i startelvan, spekulationerna i vilka nya spelare vi behöver lär gå vidare. Det är att börja i fel ända att köpa nytt när man inte fått ut maximalt ur nuvarande material: Det spelar ingen roll vilka spelare vi sätter på planen om spelarna inte har hjärta att kämpa. Däri ligger Stuart Baxters viktigaste utmaning framöver.
//Adam Sjöstedt / "Zeus"
