Premiärnerver...
Den där äckliga känslan i magen, den som påminner om en ukrainsk influensa, är tillbaka.
Varje år drabbas man. Varje jäkla år. Premiärnerverna slår till och ovissheten känns värre än någonsin. Man blir otrevlig, arrogant och jäkligt intolerant. Temperamentet börjar bli kort och alla familjerelationer blir lidande. Man skulle kunna tro att det handlar om den bulgariska böldpesten, men nej. Det är så att Allsvenskan sätter igång och frågorna är många.
Hur bra blir vi i år? Hur dåliga blir vi i år?
Det är väl lika bra att säga det direkt. Jag tror på ett bra år. Detta trots att HIF exempelvis gjort blygsamt med mål under våren. Tror nästan att jag själv skulle kunnat konkurrera i anfallet under försäsongen. Men nu är det förstås inte på försäsongen Allsvenskan avgörs, utan under de 26 omgångarna.
Fast egentligen tycker jag att man borde skippa premiären.
Spelet kommer att suga, Landskrona...förlåt, Landskona, kommer att göra säsongens bästa match och det tar ytterligare ett par matcher innan HIF är samspelt.
Se där - ett worst case scenario. Det sunkiga med premiären är att BoIS som vanligt har ALLTING att vinna och HIF som vanligt har allting att förlora. Så känns det i varje fall. Och den inställningen får inte spelarna ha, utan HIF-spelarna måste såklart inse att de har lika mycket att vinna som BoIS. Förra året såg det bra ut. 3-0 på Landskrona IP och jag var nöjd. Blir jag det i år?
Det kan gå hur som helst i premiären. Fan, vem vet, HIF kanske hittar sitt spel och kommer upp i kapacitet direkt i premiären? Då blir det en komfortabel seger, så mycket vet jag. Men hur stor är chansen? Hrm, mja, kanske inte hundraprocentig.
Så länge Atiba och Thando får spela är jag nöjd. Där har vi nyckeln till HIF:s eventuella framgångar i år. Atiba har en kapacitet som ingen annan i laget och Thando har en teknik som kommer att behövas. Det behövs lite oförutsägbarhet i ett lag och där tror jag vi ligger bra till. Ingen Grönlund, ingen Gustavsson, ingen Eklund, ingen Andersson. Duktiga fotbollsspelare alla fyra men fan ta mej om de var särskilt oförutsägbara!
Nåväl. Behövde egentligen bara skriva av mig lite. Snart är det dags. Allsvenskan är här igen. Och den kommer säkert att vara lika full med felpassar, osnygga brytningar och gnäll på domaren i år som ifjol. Vi går hela vintern och längtar och när träningsmatcherna sedan kommer så blir det en väckarklocka som säger: "Hörru, det är inget jäkla Premier League-lag du håller på!" när man ser spelet.
Felpassningar till trots. Nog känns Allsvenskan ganska het i år. Intressanta nytillskott i många lag och en oviss toppstrid är att vänta. Hammarby har imponerat mest och är mina guldfavoriter. Men, som sagt. Det ska ju spelas om det också.
Bäst just nu:
The Pogues - Turkish song of the damned
Billy Bragg - Levi Stubbs' tears
Scrubs - TV serien alltså
