Krönika: Att finna självförtroende
Respekt för motståndaren är en sak. Men man kan ha respekt för motståndaren och ändå spela sitt eget spel. Det verkar inte spelarna i HIF ha insett.
Det finns undersökningar, hur vetenskapliga eller ej vet jag inte, som kommit fram till slutsatsen att hockeyspelare är smartare än fotbollsspelare. I hockey krävs mer förutseende tankar än i fotbollen, det går snabbare och man spelar tills domaren blåser. Jag vet inte om det var igår denna skiljelinje blev tydligare. Vissa av spelarnas bortförklaringar efter derbyt var ytterst naiva. Kanske kan linjemannens vinkning ha skapat en kausal kedja som ledde till målet, men att spela tills domaren blåser är en huvudregel som de allra minsta lär sig redan i pojkfotbollen. Det spelar ingen roll om så linjemannen vinkat i tio minuter innan bollen gick i mål.
Är det de små detaljerna som avgör? För HIF:s del är det svårt att veta om det just är så eller om det istället finns väsentliga brister i spelarnas självförtroende. Det verkar inte riktigt som man tror på sig själv. Stuart Baxter jobbar med detta konstant. Han har en klar spelidé som laget tror på, han ingjuter mod genom att ta upp positiva skeenden under matchsekvenser och utvecklar dessa istället för att allt för mycket fokusera på negativa skeenden. Dock verkar tron på lagets kapacitet fortfarande brista och tryggheten saknas. Igår startade HIF precis i samma anda som mot AIK men då målet kom så föll man ihop som ett korthus.
En anledning till vågdalarna kan hittas i att backlinjen fortfarande är för svajig. Erik Wahlstedt har inte hittat tillbaka till fjolårsformen och Fredrik Björck letar fortfarande efter ett bra samarbete med en mittbackskollega. Samir Beloufa, som gjorde en bra insats mot AIK, var tillbaka i osäkra ingripanden och dåliga uppspel som inte direkt inger lugn längst bak. Glädjeämnet var såklart Adama Tamboura. Det spekuleras i om Franco Miranda får nytt förtroende i HIF till sommaren, men han lär nu få lämna truppen. Återigen en blek insats av Razak Omotoyossi, och man måste kunna kräva mer av en allsvensk forward. Att säga att han står på tillväxt och kommer att bli bra är en svag poäng. Dels tar Razak upp en plats i ”icke-EU kvoten”, dels har han handplockats till klubben. De två mål han trots allt gjort ursäktar inte hans insatser i övrigt. Frågan är hur mycket prestige som ligger i frågan kring Razak Omotoyossis plats i startelvan.
Fyra förluster på sex matcher. Med det facit i hand är HIF sämst i allsvenskan.
Då resultaten spelar betydligt större roll än spelet krävs det att HIF direkt visar större effektivitet och skicklighet i de avgörande momenten. Nu har det på Olympia i och för sig varit matcher mot förmodade topplag men tar man fortsättningsvis skralt med hemmapoäng kan det med HIF:s bortafacit de senaste åren på näthinnan bli en riktigt obehaglig serie. Låt oss hoppas att den negativa bortatrenden istället har vänt.
