Insikt behövs i dagens HIF
Det är inte dags att skrika ”kris” än men nog börjar laget närma sig en farlig gräns. Man kan inte längre, efter mer än en fjärdedel av serien spelad, säga att poängen kommer trilla in av sig självt. Därför är det viktigt att HIF grundligt analyserar förklaringarna till den dåliga serieupptakten.
Mycket är beklämmande med HIF:s spel just nu men framförallt är det grunden, passningsspelet, som är alldeles för dåligt. De centrala mittfältarna blir ofta stillastående och att tappa så mycket bollar i uppspelsfasen mot ett exempelvis kontrande lag som BP är livsfarligt. En mittfältare som kan hålla i bollen och slå välavvägda passningar på det centrala mittfältet är önskvärd. Backlinjen tvingades hela tiden backa och löpa felvända mot en framstormande motståndare och då är det inte konstigt att det skapas livsfarliga målchanser. Som en konsekvens av det dåliga passningsspelet även från backlinjen med osäkra uppspel, inte sällan dåligt riktade långbollar kryddat med undermåliga passningar upp till forwards från mittfältet, får Henrik Larsson inte hjälp av någon. Då hans anfallskollegor byts ut inför varje match saknas tryggheten och spelet blir alldeles för statiskt. Många i laget verkar tro att bara Henrik får bollen så löser sig allt. Saknaden efter Luton Shelton är stor och bristen på självförtroende och självkänsla lyser igenom tydligt. Stuart Baxter nämnde också irriterat något i pausen om att man måste vilja spela anfallsfotboll. Det är just viljan, passionen och glöden som saknas. Därför är följaktligen självförtroendet nere i botten stora delar av matcherna.
Jämför man matchen mot MFF kan man nästan lägga karbonpapper på insatsen. Det står 0-0, matchen står och väger och motståndarlaget tar ledningen. I det läget faller HIF:s spel ihop. Det kan diskuteras om oavgjort igår var ett rättvist resultat. BP skulle med lite rättvisa ha vunnit matchen. De sista fem minuterna stod laget och tittade när BP spelade fotboll. Orsakerna till detta är svårförklarliga.
Den självuppfattning vissa i laget har just nu och även det de presterar kan lätt bli sammanblandningar av egna erfarenheter från olika matcher, även under försäsongen, som också den gick i dur och moll på grund av olika orsaker. Då är det lätt att det skapas en ond cirkel. För att omvandla den förmodade dåliga självkänslan behövs från spelarnas sida ett mer insiktsfullt sätt att bedöma sig själv och sina insatser. Ofta skyller man på tillfälligheter, att man de facto spelat bra stora delar av matchen och att det är det viktigaste. Denna uppfattning skapar bara ett problem som hindrar lagets totala förmåga att känna vilken som är den rätta bedömningen i olika skeenden, särskilt i de kritiska lägen då man precis släppt in mål. Den hindrar också spelarna från att värdera sig själva, vilket i sin tur leder till en ökad osäkerhet. Man behöver därför vara ödmjuk och göra en egen och riktigare bedömning av sig själva och sitt spel. Laget kan först därefter, som Stuart Baxter pratar om, börja klargöra för alla vilka av deras egenskaper som är bra och vilka man behöver förbättra.
Det är mycket som HIF har att tänka över inför matchen mot Örebro. Att påstå att läget är allvarligt är inget understatement. Efter sju matcher sedan 1996 har statistiken sett ut som följer nedan. Det är bara år 2004 HIF varit lika dåliga och då slutade HIF tia, fem poäng från nedflyttning.
__________________
Efter sju omgångar
1996: 17 poäng
1997: 11 poäng
1998: 12 poäng
1999: 12 poäng
2000: 14 poäng
2001: 9 poäng (tre raka vinster därefter)
2002: 10 poäng
2003: 11 poäng
2004: 7 poäng
2005: 14 poäng
2006: 8 poäng (riktigt bra höst)