Krönika: Då tradition blir en mental börda
Hur bra är dagens upplaga av HIF egentligen? Och hur kan en kombination av tradition och förväntningar skapa en bild som eventuellt mångt och mycket är snedvriden.
Till och börja med kan man objektivt konstatera att klyschan ”det finns inte några lätta matcher i allsvenskan” stämmer. Både exempelvis GAIS och Trelleborg besitter kvaliteter som gör att inget lag går säkert, inte ens de förmodade topplagen vilka de nu än må vara. Konsekvenserna av att allsvenskan är jämn och har så varit de senaste åren är ständigt en fråga för debatt. Är det positivt att det finns två till tre etablerade topplag som kan hävda sig internationellt eller är det positivt att alla lag kan vara med i ”racet” och därmed locka publik till allsvenskan?
På något vis är det därför diskutabelt att HIF, med den turbulens som varit i klubben de senaste åren, oftast nämns som en kandidat till topplaceringar i mars månad varje år. Kanske är denna syn på klubben en konsekvens och kombination av både de goda åren i slutet av nittiotalet, den mångåriga fotbollstraditionen i staden samt den jämnhet som allsvenskan besitter.
Att påstå att HIF idag är ett stabilt lag är det ingen som i dagsläget kan skriva under på. Visst, tre poäng senast, men spelet lämnar mycket i övrigt att önska. Det luktar istället lite självbedrägeri hos HIF efter matchen mot Trelleborg. Kommentarerna handlar i mångt och mycket om att ”vi gjorde en bra match”. Vissa spelare menade att man kontrollerade matchen. Jag är dock övertygad om att osäkerheten som speglat många matcher innerst inne fanns hos många ute på planen. Trelleborg hade faktiskt kunnat vinna matchen.
Den viktiga kontinuiteten som saknas bidrar inte till den trygghet som laget eftersträvar. Det finns mycket individuell spelarkritik att ge men vad som är påtagligt är att de rutinerade Erik Wahlstedt och Andreas Jakobsson är bland de stora gåtorna. Inte någon av dem har tagit den ledarroll de borde kunnat inneha trots att Jakobsson dominerade i säsongsupptakten och Wahlstedt hela förra året. Utan ledargestalt och avsaknad av positionsspel i backlinjen rämnar försvarsspelet, och då talar jag även om försvarsspelet över hela planen. Det ska inte vara möjligt för motståndarlaget att kunna slå välavvägda djupledsbollar bakom backlinjen eller att många gånger anfalla rättvända med fart mot ett backande försvar i HIF.
De brister som är tydliga i lagets spel och de vågdalar som ses under matcherna kan inte förnekas. Innan HIF hittat ett stabilt grundspel kan inte målsättningen anses vara en topplacering. Det verkar vara en extra mental press som ligger som en våt filt över HIF:s klubbmärke och de som representerar detta. Det kväver de positiva idéer och spontanitet som faktiskt finns i klubben och hos dess spelare. Att vara ödmjuk inför uppgiften kan vara lätt utåt men svårare i sig själv.
Många svenska klubbar där målsättningarna och traditionen inte förtar spontaniteten lyckas idag bättre än de större klubbar som oavbrutet får krisstämplar på sig så fort de har en mittplacering i serien. Vid svenska förhållanden och med den jämna allsvenska som ovan beskrivits så tror jag tror det är naturligt. Marginalerna är så pass små.
Att representera en klubb får aldrig bli en börda; utan den kultur som präglar truppen måste få alla att fogas samman. Det har Stuart Baxter insett, men det måste få ta tid. Rom byggdes inte på en dag.
