Krönika: "Din jävla fri transfer!" Version 2007
En kvinna, sexuellt aktiv, låt oss säga i sina bästa år sett såväl till dagsform som potential när det gäller prestations- och andra förmågor får ofta tåla ord som ”hora” och ”fitta” av de som inte får vara med i veckans startelva. Av de som inte får vara med och dela på veckans vinstbonus, så att säga.
”Hora” är ett universellt begrepp, i den mening att ordet är brukbart i de flesta sammanhang, så ock i fotbollens underbara värld. Åke Andreasson är en ”hora” för att han, med HIF-Hammarby färskt i minnet, inte kan döma Allsvenska fotbollsmatcher. En fotbollsspelare som ofta byter klubbadress kallas för ”hora”. Fotbollsspelaren säljer förvisso inte sin kropp men de färdigheter och kunskaper denne behärskar på gräsmattan. Men visst finns det en skillnad i att låta någon betala för ens kropp för sexuella tjänster och att bara bjuda ut sina fotbollsfärdigheter? Och för all del, en ”hora” skall enligt ordboken vara en lösaktig kvinna, med andra ord ingen prostituerad, men om nu Babis Stefanidis är en ”hora” för att han nu valt att flyga söderut under vintern; varför är då en lösaktig kvinna en ”hora”? Låt oss fortsätta röra runt i smeten av begrepp och upptäcka att fotbollstermer gör sig lika väl klingande i det civila, som civila termer gör sig gällande i fotbollen. En lösaktig kvinna är ingen ”hora”, hon är som ett fotbollsproffs och kan tack vare en belgare vid namn Bosman gå gratis när hennes kontrakt gått ut. Hon är en FRI TRANSFER. Omskrivningar för att vårda språket...
Lite kan det tyckas ha att göra med den kristna och judiska uppfattningen att man inte ska begå äktenskapsbrott. Enkelt uttryckt ska man inte gå till rivalen i närmaste allsvenska stad söderut. Det är förbjudet. Det borde i alla fall vara det. Tyvärr är Ordet väldigt lite värt i det moderna liberala samhället. Det vill säga, att fastän det borde vara självskrivet att man inte går till rivalklubben, oavsett om man kommer från Skåne, Stockholm eller Grekland, är det allt oftare förekommande, just för att det ju ska vara fritt för var och en att göra precis så som det han eller hon faller in att göra. Och den rätten är lika för alla, så ock för Babis Stefanidis, som i dagens Helsingborgs Dagblad gör gällande att han tycker att man ska få spela från start så länge man förtjänar platsen, oavsett om man skrivit på ett nytt kontrakt eller inte. Är det där verkligen ett sunt uttalande? Har Babis Stefanidis prövat att sätta perspektiv på sitt sätt att se på saker och ting i sin omedelbara närvaro...
HIF var under mitten av nittiotalet och en bit in i nästa millenium en attraktiv klubb dit alla ville på grund av atmosfären kring arena och klubb. HIF var en språngbräda ut i Europa och få spelare hade kanske egentligen något större hjärta för klubben. På senare tid har de egna produkterna blivit fler, och likaså hemvändarna. Samtidigt har emellertid HIF tappat i status och nu levererar inte längre HIF enbart spelare till Europa utan till klubbar i Allsvenskan som är bättre språngbrädor ut i Europa än vad HIF i nuläget är.
Vart är föreningen på väg? En berusad, av såväl alkohol som segersötma, HIF-ordförande stod dyrt och lovade SM-guld inför det trogna bortaföljet när fjolårets cupguld hämtats hem. Husgrunden revs dock upp och huvudtränaren kunde inte förstå snacket om guld. Våren blev precis som fjolårsvåren och trots att en policy säger att kontrakten ska omförhandlas när ett år är kvar av dem, händer det ingenting. Först den andra av fjolårets mittbackar till Borås, och nu den enda(?) riktiga högerbreddaren i truppen till Malmö.
Kort och gott, Babis Stefanidis är numera också ett uppslagsord. Att göra en Babis är synonymt med att, hm ja se det så här:
Babis Stefanidis har varit glad för att motta supportrarnas hyllningar efter att han gjort mål. Nu spottar han samma supportrar i ansiktet. Är det verkligen sunt av honom att då tro att han kan göra samma jobb i kväll mot AIK, eller någonsin mer i HIF...