Krönika: Ett lag måste ha en rejäl grund att stå på
Besvikelsen ligger som en tät massa kring kroppen och vill inte släppa. Matchen innebar en slutpunkt på en säsong som varit en enda lång golgatavandring. Är det på grund av att jag såg matchen på en djurgårdstät pub på Götgatan i Stockholm som jag mår så dåligt? Problemet ligger definitivt djupare än så.
Djurgården satte in en fanatisk press redan från början. Det var varmt, ölen flödade och svetten lackade. Då HIF plötsligt trodde att de klarat den värsta anstormningen, pustade ut i paus, och sedan började föra matchen i andra halvlek fanns dock hopp.
Men Samir Beloufa och Andreas Jakobsson cementerade och satte en symbolisk parantes kring HIF:s säsong anno 2007. Säsongen började med uselt försvarsspel och nu fick vi uppleva en deja vu. Christoffer Andersson har tyvärr inte blommat ut som vi velat och har inte blivit Mirandas givna arvtagare eller Wahlstedts stand-in. Adama Tamboura och Razak Omotoyossi saknades oerhört.
Det går alltid att skylla på otur och stolpe ut men sanningen är att HIF inte presterat tillräckligt bra insatser i den bakre linjen. Beloufa har gjort fina insatser tidigare men är sorgligt nog alldeles för ojämn. Han kändes inte matchtränad och det var troligtvis en chansning av Baxter att slänga in honom då Oskar Rönningberg oturligt blivit skadad.
Besvikna blickar blandas med blickar som söker svar. Vad är det egentligen för fel? Ett namnkunnigt lag som inte har tillit och tro på sig själva. Inre stridigheter har också stört laget. Det har inte medverkat till en bättre arbetsmiljö. Oavsett vad man tror om tidningen Offsides senaste artikel i ämnet så kvarstår likväl tviveln.
Ett lag måste byggas bakifrån. Där har HIF misslyckats i år. Det krävs att idiotiska misstag inte upprepas. Det krävs en målvakt på topp. Det krävs att passningarna sitter på foten trots att laget är under press eller hamnar i underläge. Det krävs en pådrivande kraft. Inte kanske bara från en ledarfigur längst bak utan även bildligt talat måste kraften komma inifrån laget.
Man kan håna Peter Swärdh. Men han har lyckats i Åtvidaberg. Han pratade ofta, till allas förtret, om positiva bilder. Ingen förstod riktigt vad han menade. Stuart Baxter har pratat om en gemensam HIF-kultur. Och jag tror sanningen ligger någonstans där i mellan.
