Gästkrönika: Dags att tänka om - eller inte?
"Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att det nu för tiden bara handlar om pengar."
Signaturen "OCF" har skrivit en krönika som bland annat behandlar lojalitet.
Dags att tänka om - eller inte?
Många är frågorna man ställer sig när man tänker tillbaka på Mattias Lindströms överraskande sorti från HIF och Allsvenskan. Vad än Mattias skäl må vara så tackar jag för denna tid som varit och önskar honom lycka till i SAS-ligan.
Aldrig förr har citat som "fotbollssupportern är den värsta formen av sadomasochist" känts mer aktuellt och frågan är egentligen hur mycket man klarar av på ett år. Bara under den gångna säsongen har man upplevt ett konstant dåligt spel som resulterade i att man till stora delar agerade lindansargäng i en allsvenska som måste betraktas som en av de sämre på många år.
En spelare försvann mitt under säsongen, bara för att hittas ihjälskjuten några månader senare på ett diskotek i en helt annan del av världen. En av de största talangerna på många år släpptes till en konkurrerande klubb på fri transfer, favorittränaren fick förnyat förtroende och dessutom lämnar favoritspelaren nr ett efter 13 raka säsonger, som bosman. Som om ironin inte var tillräcklig så hade spelaren dessutom överstigit åldern där klubben får ta del av så kallat utbildningsbidrag. Fel skånelag tvingades lämna allsvenskan och realiserade dessutom ut truppen så att utgången på allsvenskan påverkades. Att den största rivalen dessutom vann guldet gjorde ju inte eftersmaken på detta året mindre bitter.
Bosmandomen - Positivt eller negativt?
För individens möjligheter att utvecklas vidare i sin profession är det givetvis positivt däremot råder det delade meningar om hur klubbarna skall jobba framöver. Vi ser en allt mer tydlig trend att lovande svenska talanger överger landet för att prova lyckan utomlands. Det finns helt enkelt inte underlag för svenska klubbar att erbjuda samma löner som i de största ligorna i Europa.
En annan och betydligt mer allvarlig hotbild är flykten till våra grannländer där man har infört en så kallad "artistskatt" för utländska spelare. Detta har genererat att den inhemska fotbollen behållit sin kvalité trots sina förlorade talanger. Tyvärr har Sverige ej följt med i denna utveckling och följden blir att man nu riskerar att tappa ännu fler spelare till utlandet, även till nationer vars kvalité är jämförbar med vår egen.
Frågan är inte om, utan snarare när de stora klubbarna i Sverige helt överger ungdomsverksamheten för att istället inrikta sig på att hitta lyckade värvningar. Om vi rent hypotetiskt leker med tanken att HIF, som idag har en stor och framgångsrik ungdomsverksamhet, inom en femårsperiod tänker om och istället för att satsa på lovande talanger i närområdet inriktar sig på import. T ex så kan man ersätta dagens Juniorlag med tre gånger så många spelare från exempelvis Brasilien, till samma kostnad.
Importerad arbetskraft är förvisso inget nytt inom fotbollen, men så länge klubbarna ej har något att tjäna på utbildningen av talanger så är det en intressant frågeställning hur länge detta kan fortgå. Nu finns det ju inom UEFA ett utbildningsbidrag som gäller spelare tom 23-års ålder, så kanske är problemet om än temporärt löst.
Lojalitet - en allt mer sällsynt egenskap?
I supporterns värld är klubben alltid större än någon enskild spelare även om vissa ibland kommer tillräckligt nära för att ifrågasätta ens "better judgement". Ändå upphör man aldrig att förvånas när man gång på gång får höra spelare som anger diverse skäl såsom utmaning, miljöombyte etc när de lämnar gratis för någon annan klubb. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att det nu för tiden bara handlar om pengar. Något man trots allt gång på gång tycks glömma bort när man återigen hamnat i en diskussion kring sin kärlek/besatthet till sin klubb.
Då och då blir man dock positivt överraskad, exempelvis som i fallet Alvaro som lämnade för FCK och på så vis räddade klubbens ekonomi. Noterbart är att den enda killen som hittills visat bevis på rejäl lojalitet och klubbkänsla är en kille från Brasilien.
Jag är född HIF:are, lever för HIF och skulle om så krävs dö för klubben. Däremot är jag mycket skeptisk att jag framöver på något sätt deltar i hyllningssånger till enskilda individer. Man har lärt sig läxan, man har blivit sviken så många gånger nu att jag i mångt och mycket förstår "medelsvensson" synen på fotboll som underhållning. Utan riktigt engagemang och passion för spelet är också motgångarna (och dessa är så många fler än motsatsen) lättare att ta. Nu är ju, trots min husläkares ihärdiga övertalningsförsök, detta inte något alternativ för mig och således lär man också finnas på plats när säsongen återigen drar igång. För känslan av lycka när man i sällskap med likasinnade firar en seger, framgång, mål etc är klart mer givande och spontant än "Gösta Svensson i Härryda´s" JA (när han till tonerna av Tomas Ledin) rättar sin bingolottorad.
- Framgång är tillfälligt - lojalitet för evigt -
/OCF