Gästkrönika: Skilda meningar och förväntningar
Bollen studsar i det något ojämna, uppslitna gräset. På läktarna förvrids mänskliga anletsdrag till något oigenkännligt, nästan groteskt – men ack så vackert. Det går ett långsamt sus genom publiken, ett sus som sakta men säkert växer till något större. Händer söker sig i slow motion uppåt, för att sätta igång ett makalöst firande. Munnar gapar, tänder syns, näsborrar vidgas. Målet är tomt, övergivet. Bollen kommer att studsa in. HIF står som segrare med matchens enda mål mot PSV Eindhoven, och efter en oavgjord kamp på bortaplan är man alltså vidare i kraft av segern på hemmaplan.
Klockan är 7:06 och där någonstans vaknar jag. Verkligheten kallar.
Det ska sägas direkt. Jag tror inte att HIF har någon större chans mot PSV. Visst, jag är en av HIF-historiens största pessimister, men denna gång handlar det inte bara om ren pessimism utan även om faktabakgrunden. HIF är drabbat av skador och avstängningar. Spelarna har haft semester och därefter försäsongstränat. PSV, å andra sidan, är mitt i sin säsong, ser starka ut och leder sin liga med 50-17 i målskillnad på 23 matcher. De är, rent generellt sett, ett lag av mycket hög klass.
Storstryk för HIF, alltså?
Så enkelt är det förstås inte. I HIF finns rutin och skicklighet. Motivation och vilja. Sådant kommer man långt med, åtminstone om man är ett taktiskt slipat lag från Norden. Fast, det där med den taktiska slipningen verkar det vara lite si och så med. Åtminstone om man ska döma av den senaste träningsmatchen (fyra insläppta). Givetvis är HIF inte chanslösa, men ett avancemang mot PSV skulle jag ranka som en av de största fotbollsbragderna i svensk fotbollshistoria.
Det har varit ovissa tider för oss HIF:are den sista tiden. En tränare som utan förvarning lämnade laget, spekulationer kring lagets största stjärnas vara eller icke vara, transferrykten, skador, försvunna spelare. Men som HIF-supporter är man rätt härdad. Man har varit med om Claes Johansson, sett Petar Puaca, lyssnat till Sören Cratz, förundrats över Tarmo Neemelo och skrikit åt Petri Jakonen. Man har sett Nanne gå på vatten. Det här med motgång och tveksamheter är, så att säga, inget nytt.
Inför årets säsong råder skilda meningar och förväntningar. En del menar att HIF har en av allsvenskans mest kompletta spelartrupper, att guld är fullt rimligt och att allt annat än just guldstrid är ett fiasko. Men andra menar att kreativiteten saknas, att målvakten är ett såll och att vi saknar mittbackar som verkligen håller. Sanningen, tja, den ligger väl kanske någonstans mittemellan. Det är i varje fall i de trakterna mina förväntningar ligger – fjärde, femte plats låter rimligt. Vi kanske inte har någon Kenneth Storvik, men å andra sidan har vi inte heller någon Franco Miranda. På bra dagar kommer HIF att slå alla lag. Men på dåliga dagar – och de kommer att finnas, var så säkra – kommer man likväl att stå där, uppgiven, deprimerad och desillusionerad och undra ”Är vi inte bättre än såhär?”. Och svaret kommer att lyda: ”Nej, vi är ju inte det”.
Men först PSV. Därefter Allsvenskan.
//Liam George