Öhrn: Ska man vara tuff får man fan kunna leva upp till det
Starka ord väcker känslor. Starka bilder väcker känslor. Men starka ord och bilder väcker också ett intresse. HIF kör en reklamkampanj inför hemmamatcherna som knappast undgår någon. Den är vacker, välgjord och intresseväckande, men den är också kaxig. Målande bilder relaterade till kommande motstånd porträtteras på ett igenkännande, på gränsen till schablonbildsaktigt sätt. Till matchen mot Halmstad hade Christoffer Andersson tatuerat in fjolårsresultatet 9-0 i armen. En reporter i mixed zone efter matchen frågade skämtsamt Martin Fribrock om han nu inte skulle tatuera in 1-1 eller något liknande på armen. Reklamen HIF har är målande och den undgår inte någon, inte ens motståndarna. Inför cupmötet med Landskrona BoIS i fjol porträtterades BoIS:aren som en bäbis med napp i munnen. Vad hände? Lillebror, bestående av ett flertal juniorer i laget, slog ut HIF ur cupen. Något Håkan Söderstierna var snabb att nämna efter den skrällen, var just HIF: reklam inför matchen. HIF:s reklam är tuff och den är kaxig, men ska man köra på den måste man fan kunna leva upp till den. Annars blir det bara pinsamt! Visst 9-0 i underkant mot Halmstad i sista matchen i fjol var ett magiskt resultat och motståndet bör väl upplysas om det, just för det psykologiska övertaget, men man måste ha stake nog att leva upp till det.
Visst, det är kanske att göra en stor sak av något litet. Men det fanns ingen i Halmstad som hade annat i huvudet den här matchen, än att det inte skulle bli något som ens var i närheten av att likna fjolårsmatchen. Visst, Halmstad var långa stunder helt överspelat, men HIF hade inte skärpan i avsluten. Och ja, sedan hade Halmstad en kille som hette Markus Sahlman i målet. Vilka räddningar! Och hade det inte varit för honom, hade det kanske blivit hyfsat stora siffror igen, men han spikade igen. I paus hade han sagt just detta till sina lagkamrater, att han inte skulle släppa in fler mål, och han höll vad han lovade.
Ólafur Skúlason är förståeligt nog inte riktigt glad över petningen, men hans hjärta bankar fortfarande. Längst med sidlinjen där han värmde upp, i onödan, levde han med i matchen som vilken supporter som helst. De "sura" miner han visade under matchen hade inget att göra med hans situation på avbytarbänken, utan över frustrationen att HIF inte lyckades få in bollen i mål. Bosse Nilsson säger att HIF:s hårdföre islänning kommer att få chansen i år, men när? Först när Marcus Lantz har fått tre gula? För något inhopp blir det inte; Bosse Nilsson är uppenbarligen inte tränaren som gillar att byta in spelare allt för ofta, och absolut inte alltför tidigt i matchen. Razak Omotoyossi lider av en måltorka som heter duga. På fyra matcher i år (två i UEFA-cupen) har det blivit noll mål. I bortamatchen mot PSV var han nära ett par gånger, men i Allsvenskan kan manknappast säga det samma om den beninska anfallaren. Bytet där Makondele gick upp på topp med Henrik Larsson kändes helt naturligt, men var också för sent. Varför ha en anfallare på plan, som man tidigt märker inte kommer att producera? Martin Kolár skulle ha kommit in mycket tidigare, och kanske ett par andra byten hade varit på sin plats. Även om ingen underpresterade i dagens match, är ju nytt blod ack så vikitgt i alla sorters sammanhang. Bosse Nilssons föregångare var likadan, bytena dröjde eller kom aldrig, och det spelade knappt någon roll om HIF ledde med 3-0 eller låg under med något liknande. Men, men, serien är lång, och HIF har ännu gott om tid att tuffa till sig. Kanske HIF redan till nästa hemmamatch mot Gefle lyckas leva upp till reklamen och att HIF och René Makondele med julbocken under armen lyckas springa hem tre poäng.