Matchkrönika: En stor seger för Atiba
"När Jesper Jansson nu lämnat HIF känner Atiba förmodligen att han måste ta ett större ansvar på plan. Han spelar inte bredvid lagkaptenen längre. Det duger inte att hoppas att någon annan ska ta besluten."
2-1 på Strömvallen (nej, jag tänker inte komma med något fyndigt skämt) mot Gefle låter väl inte överdrivet imponerande. Men faktum är att jag ändå var imponerad efter segern igår. Kanske inte av HIF:s spel under nittio minuter utan mer istället av att man äntligen, äntligen, ser ut att ha hittat en balans i laget.
Och när jag säger balans så menar jag egentligen en roll för Atiba Hutchinson.
Inför säsongen snackade jag om hur viktigt det är för HIF att Atiba Hutchinson får sitt genombrott i år. Är Atiba bra - ja då blir HIF ett lag för övre halvan. Är han som förra året - det vill säga sådär omväxlande halvsunkig och lagom ointresserad, då blir det en kamp i ingenmansland. Jag tycker redan nu tendenserna är hur glasklara som helst: Atiba har mer eller mindre dominerat i två matcher. Teknisk briljans, löpvilja, passningsskicklighet och kreativitet. Ett mål och två målgivande passningar har det blivit på dessa två matcher och jag har varit i det närmaste salig över hans insatser.
Vad beror det då på? Är det att han fått en tydligare roll på mittfältet? Förmodligen. I ett 4-2-3-1-system har han sin uppgift helt klar för sig. I förra årets lite ostrukturerade (åtminstone för oss på läktaren) mittfält hittade han inte sin plats och inte heller nån balans mellan offensiva och defensiva uppgifter. Sedan tror jag dessutom att mycket handlar om mognad. När Jesper Jansson nu lämnat HIF känner Atiba förmodligen att han måste ta ett större ansvar på plan. Han spelar inte bredvid lagkaptenen längre. Det duger inte att hoppas att någon annan ska ta besluten. Därför tar Atiba dem själv, och hittills har han gjort det grymt bra. Något som säkert är skönt för honom själv också, med tanke på att han hade höga krav på sig ifjol och inte lyckades möta de förväntningar som fanns.
Matchen annars, då? Tja, det var höga berg och djupa dalar. Ett lagom labilt spel i första halvlek, där HIF inledde överlägset men sedan blev sådär oskönt ängsliga så fort Gefle fick ihop tre passningar i rad. Sedan en säker andra halvlek där man var det klart bättre laget (nå, jag såg inte hela andra halvlek.). Det var dock både intressant och fascinerande att se Andreas Granqvist bli uppsnurrad på läktaren, och det var mest irriterande att se Erik Wahlstedt söka sig inåt plan och servera passningar med vänsterfoten för ofta (en gång bra, fyra gånger dåligt), men kanske är det inte Erik jag ska irritera mig på utan bristande rörelse hos medspelarna. HIF gjorde, kort och gott, vad de skulle - men inte mer. Tre poäng är det viktiga och sedan kan man orda hur mycket som helst om underlaget och allt annat.
Härnäst väntar Enskede i cupen imorgon torsdag. Jag förväntar mig att man vädrar en del av de spelare som inte fått så mycket speltid hittills. Förväntar mig givetvis Fahrudin Karisik på mittfältet, Olivier Karekezi i anfallet och Imad Khalili på vänsterkanten. Och såklart en stabil HIF-vinst med ett par, tre mål. Vi ses på Enskede IP!