En ganska underlig vecka i fotbollsvärlden
Om veckans märkliga företeelser och tankar inför kvällens match mot Djurgården. HIF har för vana att plocka merparten av poängen när Stockholmsklubbarna besöker Olympia.
Det har varit en ganska underlig vecka i fotbollsvärlden. Samuel Eto’o dök upp i Tasjkent iklädd uzbekisk folkdräkt, på Olympia gled en nigerian in från en valenciansk lokalliga med hopp om att bli Razak Omotoyossis ersättare och Michael ”Mördarn” Svensson spelade fotboll. Minst lika anmärkningsvärt var det väl att en 17-åring, Robin Söder, gjorde mål i allsvenskan. Och lägg därtill att inget av topplagen i allsvenskan gick bet mot något obetydligt gnetgäng i botten och vi har en mycket speciell vecka.
Å andra sidan… Mycket var som det brukar också; FC København köpte en av allsvenskans största stjärnor, Sören Cratz fick sparken och när Marcus Lantz hade show fick ännu ett Stockholmslag fick lämna Sundets Pärla poänglöst.
Ja, det är faktiskt så, att HIF har haft det väldigt lätt på Olympia mot de stockholmska profillagen sedan den allsvenska comebacken 1993. Totalt 37 matcher mot AIK, Djurgården och Hammarby, har gett 20 vinster, 9 oavgjorda och 8 förluster. Än mer anmärkningsvärt är kanske facit under nuvarande sekel – då Stockholmslagen ofta varit med i toppen av serien: 23 hemmamatcher har gett 13 vinster, 4 oavgjorda och 6 förluster.
Vad detta beror på kan man spekulera länge i. Men visst är det trevligt att besegra de ofta orimligt upphaussade Stockholmslagen och på köpet visa var Skandinaviens ekonomiska och fotbollsmässiga centrum ligger – runt Öresund, inte 60 mil norrut. Och jag tror att det var Traktorn, Erik Wahlstedt, som för ett par år sedan vittnade om att han tyckte att det var roligare att spela och vinna mot AIK och DIF än Malmö FF.
I morgon är det dags igen för 08-möte, då ”Skansen kommer till Olympia”, som det heter i HIF:s reklamkampanj. Men till skillnad från vid de flesta tidigare möten under 2000-talet är det inte ett allsvenskt topplag som gästar landets fotbollshuvudstad.
Djurgården 2008 var en historia som började i dur, men sedan fortsatt i mörkaste moll. Efter fem raka utan förlust i öppningen och tidig serieledning har Djurgården inte haft mycket att fira. Man har inte vunnit en enda match sedan april, inte ens mot estiska Flora (kom ihåg vårt 6-0 mot Trans Narva förra året). Och idag lär till och med Expressens (fotbolls)krönikör Mats Olsson tycka att Henrik Larsson var ett mer rimligt val i EM-truppen än Sebastian Rajalakso.
Djurgårdens problem framträder än tydligare när man tittar på vilka lag det är man tagit säsongens 4 segrar (samtliga faktiskt med 2-1 som slutresultat) mot: IFK Norrköping (huserar på 16e och sista plats i tabellen), Gefle IF (14e), Halmstad (9e) och Ljungskile (15e). Senaste gången man slog ett av de större allsvenska lagen var faktiskt i den vedervärdiga 1-4-matchen på Olympia 4 september förra året, där Samir Beloufa hade en av sina sämre dagar (och det vill inte säga lite).
Ska det upprepas igen? Nja, även om HIF var i bra form inför den ödesdigra kvällen förra hösten så är HIF av 2008 ett helt annat, betydligt jämnare och tryggare lag än HIF 2007. De djupa dalar som vi dykt ner i gång på gång i fjor och under de fyra åren innan dess har inte varit närvarande på alls samma sätt detta år. Och i kassen har Daniel Andersson under sommaren spelat upp sig efter vårens usla insatser, samtidigt som vi i Hannu Patronen och Joel Ekstrand har två skickliga mittbackar. Efter en trevande första halvtimme senast visade Patronen (uttalas med fördel på skånska) prov på sin förmåga, och det såg mycket lovande ut. På mittfältet har Marcus Lantz hittat någon slags landslagsmässig form, och Christoffer Andersson tänker uppenbarligen vinna skytteligan.
Nej, istället för 1-4-matchen från i fjor tänker jag på seriefinalen sommaren 2005, då Peter Swärdhs HIF stod på sin absoluta topp. Djurgården kom på besök och deras tränare Kjell Jonevret hade uttalat sig om att man på förhand inte tänkt på matchen alls. Det skulle man kanske ha gjort, för inför ett kokande Olympia vann vi med 2-0 (Eldin och Atiba målskyttar). Vi låg nu tvåa i tabellen och var med i guldstriden på allvar. Och trots att allt sedan gick åt pipan den säsongen, och att vi knappt vann fler matcher under Swärdhs ledning, så minns jag den kvällen som en av de största jag varit med om på Olympia. Låt oss hoppas på en repris i morgon. ”Vi är bäst”, sa Marcus Lantz i Kvällsposten i lördags. Ja, det stämmer, och det är bara fortsätta visa det ikväll.
HIF:s hemmafacit mot Stockholmslagen sedan den allsvenska comebacken:
AIK 15-8-5-2 26 - 18 26p.
DIF 10-5-2-3 17 - 15 18p.
HAM 12-7-2-3 25 - 19 24p.
//Gustav Lundblad